Inlägg
Widhams inlägg igår fick mig att börja tänka på alla dessa extremt onödiga gräl och missämjor som uppstår mellan människor på grund av att de är totalt, helt och till fullo överens om någonting. Det kanske låter som en märklighet, men det händer oftare än vi vill erkänna.
Den paradigmatiska situationen är när ett par i valfri form av amorös relation går och handlar. De har en lista över saker som ska inhandlas, och en generell plan som följs. Sedan kommer de till en punkt där någonting litet ska avgöras - huruvida de ska ta någonting av märket x eller motsvarande av märket y. Ingendera har egentligen någon stark åsikt åt endera hållet, så valet är helt och hållet likgiltigt för bägge. Det kan bli det ena, det kan bli det andra; det spelar ingen roll alls, för någon av dem.
Varpå det obönhörligen uppstår någon slags mentalt och diskursivt dödläge kring vilken som ska väljas. Det uppstår ett slags metaforiskt tennisspelande, där andemeningen "välj du" bollas fram och tillbaka (och tillbaka) (och tillbaka) tills bägge är på påtagligt sämre humör än när de började, och z läggs i korgen bara för att bägge är överens om att det inte spelar någon som helst roll huruvida x eller y valdes.
Now, jag kan se på er redan nu att ni redan i detta nu sitter och tänker tillbaka på den senaste gången det här hände. Eller när en annan situation av samma karaktär inträffade. För den här typen av oenighet via enighet inträffar. Dagligen. Överallt. Medan jag skriver och medan du läser så händer det igen. Och igen.
Det känns som att det borde finnas sätt att komma förbi det här. På något vis. -
14.12.09
13.12.09
Onödiga ordväxlingar
Det är inte ovanligt att man i den allmänna diskursen möter en person som bestämt sig för att man är meningsmotståndare. Det är på inget sätt nödvändigt att det är så eller att det finns några tecken på att det föreligger en stor skillnad i åsikter. Personen kanske bara behöver en meningsmotståndare just då. Den kanske har något på hjärtat som den behöver lasta av sig.
När någon på detta sätt bestämmer sig för att starta en debatt så är det nödvändigt för denne att skapa största möjliga avstånd mellan sin egen position och motståndarens. Tekniken är lika självklar som enkel. Man letar upp en valfri värderingsbärande mening i motståndarens resonemang. Lyfter den ur sitt sammanhang och attackerar värderingen i den meningen.
Som en bulldog biter man sig sen fast vid att en karikatyr av det som sägs i den meningen är motståndarens enda position i frågan och att alla försök att sätta meningen i kontext är efterhandskonstruktioner och bortförklaringar.
Snart har man i bästa fall fått i gång en rejäl ordväxling.
Den är poänglös, helt onödig, men det känns förmodligen bra.
Tankefelet i detta sätt att förhålla sig till diskussionens ädla konst är att det inte ansluter till någon av de meningsfulla motiven för att föra debatt:
När någon på detta sätt bestämmer sig för att starta en debatt så är det nödvändigt för denne att skapa största möjliga avstånd mellan sin egen position och motståndarens. Tekniken är lika självklar som enkel. Man letar upp en valfri värderingsbärande mening i motståndarens resonemang. Lyfter den ur sitt sammanhang och attackerar värderingen i den meningen.
Som en bulldog biter man sig sen fast vid att en karikatyr av det som sägs i den meningen är motståndarens enda position i frågan och att alla försök att sätta meningen i kontext är efterhandskonstruktioner och bortförklaringar.
Snart har man i bästa fall fått i gång en rejäl ordväxling.
Den är poänglös, helt onödig, men det känns förmodligen bra.
Tankefelet i detta sätt att förhålla sig till diskussionens ädla konst är att det inte ansluter till någon av de meningsfulla motiven för att föra debatt:
- Att jämka sig och bli överens
- Att lära sig av varandra
- Att överbevisa den andre
- Att övertyga de tveksamma i publiken
8.12.09
Framtidsutsikt
Säga vad en vill om Sovjet, men en sak gjorde de långt bättre än vad vi i väst har gjort hittills, och det är att planera saker och ting. De hade synnerligen ambitiösa planer kring saker och ting, så kallade femårsplaner, som innehöll stort sett all ekonomisk verksamhet och/eller produktion i landet. Närmast bokstavligen.
Dessa planer fungerade ibland, men för det mesta inte. Det finns berättelser om en viss berömd spikfabrik som fick order om att göra ett visst antal ton spik. Sagt och gjort - de producerade denna volym spik. Problemet var att dessa ton utgjordes av en enda enorm spik, som inte direkt var särskilt användbar till någonting annat än som ett monument över den arbetande klassens arbetsamhet. När så centralmakten fick nys om denna spik i kistan så ändrade de sin order och beordrade fram ett visst antal spikar i stället. Sagt och gjort: ett tag senare fanns det ett ganska exakt antal små spiknubbar - eller, rättare, häftstift - att hämta ut.
Ni kanske märker att det finns vissa metodologiska problem med detaljstyrning av saker och ting. Där Sovjet hade synnerligen ambitiösa femårsplaner som mer eller mindre alla kände till (inte minst de som omfattades av dem), har vi gjort tvärtom och övergett alla slags planer som är längre än fyra år. Företagen har vissa bekymmer med att se längre än fyra månader - tre räcker gott och väl för den allsmäktiga Kvartalsrapportens väl och ve. Kursplanerarna på universiteten har fyra månader till sitt förfogande att drabba sina studenter med, med ett visst sikte på tiden efter dessa månaders slut. Fotbollscoacherna har säsonger som är lite längre än så - och så vidare tills vi kommer upp till politikernivå, där maxgränsen på fyra år är nådd. Fyra år är en slags konceptuell maxgräns - sedan försvinner det här med planering som ett skrik i rymden. Åt fel håll.
Nu ska vi förstås inte blanda ihop äpplen med päron. När Sovjet fanns var världen en mycket långsammare plats, där det var fullt möjligt att ta anställning på en fabrik vid 15 års ålder och sedan arbeta där dag ut och dag in i femtio år för att sedan pensioneras i all värdighet. Nuförtida så är en fabrik ett paradigm av stabilitet, anställningstrygghet och kontinuitet om den lyckats existera i femton år utan att packas ihop och flygas iväg till länder av typen Taiwan eller Thailand eller Kina. Att upprätta en femårsplan back then var bara att ta dagsläget och extrapolera fem år framåt - allting skulle vara som det hade varit för fem år sedan, bara tio år äldre. Nuförtiden är det lite som att fråga om hur morgondagens soluppgång kommer att se ut - det är lite för tidigt att avgöra.
Still. Visst vore det en gudagåva att ha någon slags femårsplan att relatera sig till? Någon slags övergripande riktning att arbeta gemensamt mot? Någonting mer än nästa tenta? Någonting mer än nästa tillväxtprognos? Någonting.. större.. än de små saker vi sysslar med i vardagen?
Någon, någonstans, borde veta någonting om hur framtiden ser ut? Right?
Dessa planer fungerade ibland, men för det mesta inte. Det finns berättelser om en viss berömd spikfabrik som fick order om att göra ett visst antal ton spik. Sagt och gjort - de producerade denna volym spik. Problemet var att dessa ton utgjordes av en enda enorm spik, som inte direkt var särskilt användbar till någonting annat än som ett monument över den arbetande klassens arbetsamhet. När så centralmakten fick nys om denna spik i kistan så ändrade de sin order och beordrade fram ett visst antal spikar i stället. Sagt och gjort: ett tag senare fanns det ett ganska exakt antal små spiknubbar - eller, rättare, häftstift - att hämta ut.
Ni kanske märker att det finns vissa metodologiska problem med detaljstyrning av saker och ting. Där Sovjet hade synnerligen ambitiösa femårsplaner som mer eller mindre alla kände till (inte minst de som omfattades av dem), har vi gjort tvärtom och övergett alla slags planer som är längre än fyra år. Företagen har vissa bekymmer med att se längre än fyra månader - tre räcker gott och väl för den allsmäktiga Kvartalsrapportens väl och ve. Kursplanerarna på universiteten har fyra månader till sitt förfogande att drabba sina studenter med, med ett visst sikte på tiden efter dessa månaders slut. Fotbollscoacherna har säsonger som är lite längre än så - och så vidare tills vi kommer upp till politikernivå, där maxgränsen på fyra år är nådd. Fyra år är en slags konceptuell maxgräns - sedan försvinner det här med planering som ett skrik i rymden. Åt fel håll.
Nu ska vi förstås inte blanda ihop äpplen med päron. När Sovjet fanns var världen en mycket långsammare plats, där det var fullt möjligt att ta anställning på en fabrik vid 15 års ålder och sedan arbeta där dag ut och dag in i femtio år för att sedan pensioneras i all värdighet. Nuförtida så är en fabrik ett paradigm av stabilitet, anställningstrygghet och kontinuitet om den lyckats existera i femton år utan att packas ihop och flygas iväg till länder av typen Taiwan eller Thailand eller Kina. Att upprätta en femårsplan back then var bara att ta dagsläget och extrapolera fem år framåt - allting skulle vara som det hade varit för fem år sedan, bara tio år äldre. Nuförtiden är det lite som att fråga om hur morgondagens soluppgång kommer att se ut - det är lite för tidigt att avgöra.
Still. Visst vore det en gudagåva att ha någon slags femårsplan att relatera sig till? Någon slags övergripande riktning att arbeta gemensamt mot? Någonting mer än nästa tenta? Någonting mer än nästa tillväxtprognos? Någonting.. större.. än de små saker vi sysslar med i vardagen?
Någon, någonstans, borde veta någonting om hur framtiden ser ut? Right?
7.12.09
I all korthet, del XXXVI
Alldeles nyligen fick Tankefelskollektivet ett alldeles nytt tillskott, i form av den gode Widham, även känd från livbåten. Av ren olycksalig slump så råkade hens första inlägg postas 13:29, vilket är inte allt för lång tid innan min defaultschemalagda tid på 13:37.
Detta missöde till trots så är du hjärtligt välkommen. Det vore ett tankefel att tro något annat. -
Detta missöde till trots så är du hjärtligt välkommen. Det vore ett tankefel att tro något annat. -
6.12.09
Textualitet
Under mitt år som retorikstudent så har jag lärt mig väldigt många saker, och fått många andra bekräftade. En sak som har inslag av bägge är att det är väldigt bra att skriva ner saker, och detta än mer när det gäller resonemang. Det spelar ingen roll hur bra en kan resonemanget - att skriva en text av det är lika nyttigt varje gång.
Anledningen till detta är att när en resonerar i huvudet så brukar en hoppa över de luddigare delarna av ens tankegångar om det hela och fokusera på de delar en kan bäst. Om ett resonemang består av fyra delar och en kan A och B som rinnande vatten, men bara har ett halvt grepp om C, så kommer en att misslyckas med att komma till D när en försöker övertyga någon med detta. När en resonerar med sig själv så är en vanligtvis överens med sig själv om slutsatsen - D - och är därför lite förlåtande om en inte har en komplett förståelse av hela vägen dit. När en resonerar med andra finns inte nödvändigtvis denna förlåtande förståelse, vilket är något av ett problem.
Att skriva ner resonemanget i sin helhet är en oerhörd hjälp i detta avseende, för om texten ska fungera så måste alla bitar vara på plats. Det ser oerhört fult ut om en viktig del av ens tankegång inte framgår klart, tydligt och komplett, och genom att arbeta bort de fula partierna så får en samtidigt en större förståelse för vad det är en sysslar med. De delar som en skriver med flygande hand och i elokventa ordalag kan en väl, men de delar där en stannar upp och måste tänka till är de intressanta delarna - det är där den pedagogiska processen slår till. Och när en väl konfronterar omvärlden med resonemanget i fråga så kommer den första frågan obönhörligen att röra just precis det området. Utan pardon.
Som retoriker är det dessutom en ofrånkomlig del att memorera diverse tal och anföranden, så att en kan framföra dem på ett effektivt sätt. Skrivandet blir här en viktig del - det är väldigt mycket lättare att minnas en text en skrivit från början till slut än ett tal en bara har skrivit ett par stödord till. Med övning blir det lättare att spontanhålla tal och anföranden på stående fot, men innan en har denna övning så finns det en brutal risk att en kommer av sig och inte finner några som helst ord. Vilket, enligt uppgift, tydligen är pinsammare än att hålla ett absurt anförande med ett rakt ansikte.
Dessutom så har text den fördelen att jag kan dela med mig av erfarenheter och insikter utan att behöva leta upp dig och skrika dem i örat på dig; det är en lite bekvämare pedagogisk metod för alla inblandade. Såvida jag inte tänker fel nu igen. -
Anledningen till detta är att när en resonerar i huvudet så brukar en hoppa över de luddigare delarna av ens tankegångar om det hela och fokusera på de delar en kan bäst. Om ett resonemang består av fyra delar och en kan A och B som rinnande vatten, men bara har ett halvt grepp om C, så kommer en att misslyckas med att komma till D när en försöker övertyga någon med detta. När en resonerar med sig själv så är en vanligtvis överens med sig själv om slutsatsen - D - och är därför lite förlåtande om en inte har en komplett förståelse av hela vägen dit. När en resonerar med andra finns inte nödvändigtvis denna förlåtande förståelse, vilket är något av ett problem.
Att skriva ner resonemanget i sin helhet är en oerhörd hjälp i detta avseende, för om texten ska fungera så måste alla bitar vara på plats. Det ser oerhört fult ut om en viktig del av ens tankegång inte framgår klart, tydligt och komplett, och genom att arbeta bort de fula partierna så får en samtidigt en större förståelse för vad det är en sysslar med. De delar som en skriver med flygande hand och i elokventa ordalag kan en väl, men de delar där en stannar upp och måste tänka till är de intressanta delarna - det är där den pedagogiska processen slår till. Och när en väl konfronterar omvärlden med resonemanget i fråga så kommer den första frågan obönhörligen att röra just precis det området. Utan pardon.
Som retoriker är det dessutom en ofrånkomlig del att memorera diverse tal och anföranden, så att en kan framföra dem på ett effektivt sätt. Skrivandet blir här en viktig del - det är väldigt mycket lättare att minnas en text en skrivit från början till slut än ett tal en bara har skrivit ett par stödord till. Med övning blir det lättare att spontanhålla tal och anföranden på stående fot, men innan en har denna övning så finns det en brutal risk att en kommer av sig och inte finner några som helst ord. Vilket, enligt uppgift, tydligen är pinsammare än att hålla ett absurt anförande med ett rakt ansikte.
Dessutom så har text den fördelen att jag kan dela med mig av erfarenheter och insikter utan att behöva leta upp dig och skrika dem i örat på dig; det är en lite bekvämare pedagogisk metod för alla inblandade. Såvida jag inte tänker fel nu igen. -
Dualism eller kontinuum
Människor har en tendens att vilja förenkla sina intryck av omvärlden, så även när man analytiskt försöker förhålla sig till desamma. Detta skapar sådant som generaliseringar, förenklingar och teorier. I många fall är dessa goda verktyg i händerna på den tänkande människan, såsom relativitetsteorin, ärftlighetsläran eller Gauss normalfördelningsfunktion.
I andra fall ger dessa förenklingar upphov till tankefel. Ett vanligt exempel är när man för enkelhetens skull ersätter en kontinuerlig spridning av värden för en variabel med en dualism. Istället för att se ett spektra av färger från blått till rött över all möjliga schatteringar av lila (där de flesta alternativen förmodligen bör betraktas som lila) så sätter vi för enkelhetens skull upp alternativen blått och rött. (Läsaren bör notera att jag talar om färglära och inte politik.)
Ett ständigt aktuellt exempel på detta är dualismen monokultur och multikultur. Den kanske inte så gode tänkaren konstaterar att vi när vi bygger vårt samhälle måste välja mellan alternativen monokultur och multikultur. Man karrikerar sedan desamma, vilket är ett nödvändigt inslag i att ur något som egentligen är en oändlig mängd alternativ framskapa två diskreta sådana. Man får således ett val - den typiska monokulturen eller den typiska multikulturen. I denna valsituation är det sedan mycket lätt att förklara varför försvararna av den enda rätta läran är de goda och försvararna av alternativet är idioter.
Det kan hända att det blir svårare och mer energikrävande, men jag anser ändå att det är värt den extra energin att se på världen som en smula komplexare och till exempel erkänna att det finns monokulturalism och sedan ett närmast oändligt antal alternativa multikulturalismer, där någon av dem torde vara överlägsen monokulturalismen. Men det är ju möjligt att detta också är ett tankefel.
Vem är då jag? För er som följer bloggen så står det väl klart att ni just hör en ny röst. Jag är nybliven deltagare på Tankefel och hoppas tillföra en eller annan observation över den mänskliga hjärnans förmåga att göra det onödigt svårt eller lätt för sig. I andra sammanhang kan ni läsa mer politiska texter av mig på annan plats i bloggosfären, men det hör knappast hit.
I andra fall ger dessa förenklingar upphov till tankefel. Ett vanligt exempel är när man för enkelhetens skull ersätter en kontinuerlig spridning av värden för en variabel med en dualism. Istället för att se ett spektra av färger från blått till rött över all möjliga schatteringar av lila (där de flesta alternativen förmodligen bör betraktas som lila) så sätter vi för enkelhetens skull upp alternativen blått och rött. (Läsaren bör notera att jag talar om färglära och inte politik.)
Ett ständigt aktuellt exempel på detta är dualismen monokultur och multikultur. Den kanske inte så gode tänkaren konstaterar att vi när vi bygger vårt samhälle måste välja mellan alternativen monokultur och multikultur. Man karrikerar sedan desamma, vilket är ett nödvändigt inslag i att ur något som egentligen är en oändlig mängd alternativ framskapa två diskreta sådana. Man får således ett val - den typiska monokulturen eller den typiska multikulturen. I denna valsituation är det sedan mycket lätt att förklara varför försvararna av den enda rätta läran är de goda och försvararna av alternativet är idioter.
Det kan hända att det blir svårare och mer energikrävande, men jag anser ändå att det är värt den extra energin att se på världen som en smula komplexare och till exempel erkänna att det finns monokulturalism och sedan ett närmast oändligt antal alternativa multikulturalismer, där någon av dem torde vara överlägsen monokulturalismen. Men det är ju möjligt att detta också är ett tankefel.
Vem är då jag? För er som följer bloggen så står det väl klart att ni just hör en ny röst. Jag är nybliven deltagare på Tankefel och hoppas tillföra en eller annan observation över den mänskliga hjärnans förmåga att göra det onödigt svårt eller lätt för sig. I andra sammanhang kan ni läsa mer politiska texter av mig på annan plats i bloggosfären, men det hör knappast hit.
4.12.09
Kreationism vs darwinism
Jag har tydligen lyckats utmåla mig själv som en sån där intellektuell människa, så det är närmast obligatoriskt att jag uttalar mig åtminstone en gång om den ständigt pågående kontroversen mellan kreationister och darwinister. Det ligger i sakens natur - det finns inget sätt att komma undan, så det är lika bra att krypa till korset med en gång.
Eller, tja, att krypa till just korset kanske inte är helt rätt, eftersom sådana vanligtvis befinner sig i kyrkor, och sådana platser är traditionellt sett inte helt lämpliga ställen att säga det jag alldeles snart ska säga om kreationister på. Here goes:
FUCK KREATIONISMEN. Världen skapades inte den 23 oktober år 4004 före kristus, och det finns tusen och åter tusen bevis för att backa upp detta påstående med. Dessutom så är era argument grundade i den Heliga Skrift, vars auktoritet grundar sig i cirkelresonemanget att orden i bibelen är en bokstavlig sanning tagen direkt från herren själv, vilket står i bibelen och därmed är sant. Det må vara så att Milton skrev en episk parallell berättelse om djävulens roll i skapelsen som faktiskt är rätt trevlig att läsa, och att min uppföljare dessutom också är rätt mysig, men som grund för någon som helst rationell ontologisk argumentation är den bluff, båg och på sin höjd ett stöd till ett alltför vingligt bordsben.
Nu kanske darwinisterna bland er känner att, ah, en meningsfrände som förstår oss, men se icke, för härnäst kommer jag att säga detta:
FUCK DARWINISMEN. Den enda anledningen till att det över huvud taget finns en rörelse med det namnet är för att folk lyssnar till kreationisternas galenskaper, vilket gör att er existens direkt är baserad på tankefelet ovan. Den sanna rådande ordningen behöver inga försvarare, utan klarar sig bra på egen hand; ni slösar bara tid på att försöka övertyga folk som per definition inte lyssnar på er. Om galenpannorna vill leva sina liv i tron om att världen är yngre än den egentligen är så får de göra detta, så länge de inte gör någonting fel; och om de skulle råka göra något fel så har vi ett utomordentligt sekulärt rättsväsende som kan ta hand om dem. Vad ni än gör annat än att bry er om dessa förvirrade människor är bättre och konstruktivare än att doppa sig i kreationistträsket. Jag lovar.
Så. Nu har jag uppfyllt min intellektuella förpliktelse, och kan med gott samvete glömma bort hela frågan för all framtid. Utan att behöva oroa mig för att bli tillfrågad om min eventuella ståndpunkt för eller emot. Och dessutom helt utan pardon.
Eller, tja, att krypa till just korset kanske inte är helt rätt, eftersom sådana vanligtvis befinner sig i kyrkor, och sådana platser är traditionellt sett inte helt lämpliga ställen att säga det jag alldeles snart ska säga om kreationister på. Here goes:
FUCK KREATIONISMEN. Världen skapades inte den 23 oktober år 4004 före kristus, och det finns tusen och åter tusen bevis för att backa upp detta påstående med. Dessutom så är era argument grundade i den Heliga Skrift, vars auktoritet grundar sig i cirkelresonemanget att orden i bibelen är en bokstavlig sanning tagen direkt från herren själv, vilket står i bibelen och därmed är sant. Det må vara så att Milton skrev en episk parallell berättelse om djävulens roll i skapelsen som faktiskt är rätt trevlig att läsa, och att min uppföljare dessutom också är rätt mysig, men som grund för någon som helst rationell ontologisk argumentation är den bluff, båg och på sin höjd ett stöd till ett alltför vingligt bordsben.
Nu kanske darwinisterna bland er känner att, ah, en meningsfrände som förstår oss, men se icke, för härnäst kommer jag att säga detta:
FUCK DARWINISMEN. Den enda anledningen till att det över huvud taget finns en rörelse med det namnet är för att folk lyssnar till kreationisternas galenskaper, vilket gör att er existens direkt är baserad på tankefelet ovan. Den sanna rådande ordningen behöver inga försvarare, utan klarar sig bra på egen hand; ni slösar bara tid på att försöka övertyga folk som per definition inte lyssnar på er. Om galenpannorna vill leva sina liv i tron om att världen är yngre än den egentligen är så får de göra detta, så länge de inte gör någonting fel; och om de skulle råka göra något fel så har vi ett utomordentligt sekulärt rättsväsende som kan ta hand om dem. Vad ni än gör annat än att bry er om dessa förvirrade människor är bättre och konstruktivare än att doppa sig i kreationistträsket. Jag lovar.
Så. Nu har jag uppfyllt min intellektuella förpliktelse, och kan med gott samvete glömma bort hela frågan för all framtid. Utan att behöva oroa mig för att bli tillfrågad om min eventuella ståndpunkt för eller emot. Och dessutom helt utan pardon.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)