11.7.07

Dygder

Dygder är sin egen belöning, sägs det. De behöver inte motiveras av någonting annat än att de är sig själva; en dygd är en dygd är en dygd. Att ha dem är en fördel; att inte ha dem är en brist.

En dygd är generellt sett värderationell till sin karaktär: de är inte till för att på ett genomreflekterat sätt uppnå ett visst specifikt mätbart mål, utan målet uppnås i och med att de finns. En traditionell dygd så som ärlighet är ett exempel - det får ibland nedativa följder att en person är ärlig, men dessa vägs upp av ärligheten själv. Dygden är ett medel OCH ett mål - ett medel i försöket att leva ett gott liv, ett mål i och med att den är positiv i sig själv.

Machiavelli skrev på sin tid att en furste bör försöka framstå som dygdig, utan att för den skull vara det. Hans poäng är att även om det till en början kan uppstå vissa problem i försöket att vara en god och dygdig härskare, så vägs dessa upp av den positiva relation fursten får till och med sina undersåtar - och att denna goda relation, skapad av det dygdiga skenet - vid ett senare tillfälle kan utnyttjas på ett allt annat än dygdigt vis.

Det Machiavelli gör är att han tar ett värderationellt ting och förvandlar det till ett målrationellt verktyg, att använda när och om det skulle passa eller behövas. Det är en vändning som många utan att tveka skulle kalla cynisk; undersåtarna betraktas som parametrar som kan bearbetas och justeras så som det passar härskaren, och om det är gynnsamt att framstå som en dygdig person så bör detta anseende försöka inpräntas. Men det
blir aldrig ett mål, utan ett medel.

Dygden kan inte vara cynisk; den kan aldrig vara 'för att' någonting. Den kan bara vara för sig själv, för sin egen skull och sitt eget mål. Så fort den motiveras av någonting, motiveras med anledningen att den är till för att uppnå någonting, blir den ett led i ett försök att åstadkomma någonting, och i och med detta någonting som, när ett bättre medel för att uppnå samma mål upptäcks, kan överges och lämnas därhän. Dygden
är förvisso ett medel, men det är ett medel för att uppnå dygden själv - den har och behöver ingen motivering utöver sig själv.

Machiavellis furste har ett synnerligen specifikt mål i sikte, och använder sig av målrationella metoder för att uppnå detta. 'Målrationellt' ska i det här fallet läsas som synonymt med 'effektivt', snarare än etiskt. Dygden hänför sig till etiken, effektiviteten till cynismen. En furste kan vara etisk, men behöver inte vara det. En undersåte kan vara etisk, och bör i många fall vara det, för att inte riskera att bryta mot någon av de lagar som fursten ålagt henom att föllja och drabbas av de påföljder ett sådant brott medför. En furste har råd att vara cynisk, en undersåte har inte råd att vara annat än etisk.

Dygder är sina egna belöningar. Beror detta på att de medför långsiktiga förbättringar för den som lever med och genom en sådan, eller på att de allt som oftast tjänar till att upprätthålla de rådande maktförhållandena i samhället? Furstens mål är makt, och cynisk effektivitet är inget uteslutet medel för att uppnå detta mål. Är det ett tankefel att få för sig att det finns en förbindelse mellan makten och rådande moralpraktiken, en förbindelse som består i att den förra använder den senare för att bevara och förstärka sig själv? Att det dygdiga, moraliska livet i sig självt är en aktiv ansträngning i syfte att bevara den rådande strukturen, och att dygden inte behöver någon motivering eftersom dess syfte är en reprocucering av denna rådande struktur, vars enda syfte är att bevara sig själv?