Serialitet, del V

JC Denton hade ett problem. Tanken var att smyga ut utan att orsaka problem, men alla utgångar var bevakade. I andra änden av hallen stod Hagbard Celine och Zygmunt Bauman i färd med att genomföra en episk tumbrottningsmatch, och det fanns viss risk att befara att Margaret Thatcher stod och lurade bakom hörnet. Brandstegen hade varit ett alternativ om det inte vore så att det gäng technoidioter som vanligtvis hemsökte Tantolunden just denna dag hemsökte botten av nämnda stege. För att göra saker värre så försökte Astrid Lindgren fly fältet genom ventilationssystemet, och i och med att det bara var stort nog att låta en åt gången komma igenomså var det out of the question. Särskilt som Astrid alltid har företräde.

Knivigt, knivigt.

Att be om hjälp från Svenska Språknämnden var inte ett heller alternativ, i och med ett felplacerat semikolon i en uppsats i fjärde klass. Att ringa och be om hjälp över huvud taget var inte ett alternativ, eftersom JC inte är modellerad att använda telefoner. Över huvud taget.

Bloody tekniska begränsningar.

Det fanns bara en sak att göra. Ett enda alternativ kvar. En sista utväg. Alla andra alternativ var uttömda, och det enda som återstod var att ta tjuren vid pungen och få det gjort.

JC öppnade dörren till föreläsningssalen, ställde sig vid talarpodiet, tog på sig sitt karismatiska leende och sade: "Det är en ära att få stå inför er här ikväll, i denna vackra lokal, och en ännu större ära att just jag bland alla möjliga talare valts att hålla detta jubileumstal..."

Serialitet, del IV

Toulmin var väldigt nära att falla av hästen. Att hålla sig fast i full galopp är en svår konst, men hittills har det lyckats; än har inte den duns som talar om att en någon har ramlat i den radioaktiva marken hörts över den nästintill tomma nejden. Zakharov galopperade vidare på andra sidan heden, och hade synbart färre besvär med att hålla sig upprätt, men Toulmin knaprade sakta men långsamt in.

Odysseus stod några hundra meter bort och tittade avundsjukt på jakten. Minnena från förr var fortfarande starka, och den jakt som nu utspelade sig fick dem att framstå som ett mindre vardagsslagsmål på en byskola i en kranskommun. Nu hade ju förstås inte Zakharov för avsikt att stjäla Toulmins nobelpris, men ögonblicket uppenbarade sig, och vem kan låta bli? Och vem kunde ha vetat att det skulle ha lett till både det tredje världskriget, det fjärde puniska kriget OCH Liechtensteins eventuella men gradvisa övertagande av rollen som internationell stormakt? Samtidigt?

Zakharovs telefon ringde. Det var Schrödinger, som lite förstrött undrade exakt hur det går till att sitta på en häst i full falopp och svara i en stationär telefon samtidigt. Men det sades det inget om, ty en långt viktigare fråga var om det eventuellt fanns någon möjlighet att sitta kattvakt nästa vecka. Zakharov svarade ja, men visste samtidigt att det inte fanns någon grund för detta ja. Deras relation var dock sådan att det inte fanns någon som helst plats för styrkemarkörer och villkor; understödet hos deras garant var för liten för sådant.

Toulmin skrockade förnöjt. And the Lord did grin.

Serialitet, del 3

Det var en mörk och stormig natt, och godisfabriken hade just stängt för dagen. Willy Wonka suckade förnöjt, och gick sakta hem över hedens ljungbeklädda kullar. Efter viss tids gående följde Per Albin Hansson upp, och sade: "Vi har en lång väg framför oss, men min väg är inte din väg. Hej, och farväl."

Förvirrad fortsatte Willy vandringen, men redan efter bara tjugotre steg kom ännu en historisk personlighet och yttrade: "Jag är julens spöke, Mr Scrooge!"

Samtidigt, i London, undrade Mr Scrooge varför det kändes som att någonting saknades denna jul. Rikedomen hade växt som den skulle, och de fattiga hade fösts undan så som sig bör, men det var ändå någonting som inte riktigt var som det borde vara. I ett tillstånd av rastlös förvirring ringdes den gode grannen Linus Torwalds upp, som svarade: "Livet är som en ask med choklad - du vet aldrig vad du kommer att få."

I en annan del av världen höll Forrest Gump en monolog om sitt liv. Just när den kända biten om chokladasken skulle komma så kom hen av sig, och glömde bort vad hen skulle säga. I en akt av genering böjde hen sig ner för att knyta sina perfekt knutna skosnörena - och se, där låg en gyllene biljett!

Willy rös, och kände att någonting gått väldigt, väldigt snett, men kunde inte riktigt sätta fingret på vad. Smått irritad fortsatte hen vandringen vidare över nejden.

Serialitet, del 2

Napoleon inspekterade trupperna denna morgon, precis som alla andra mornar. De nya laserbajonetterna var onekligen fruktansvärt effektiva, men gentemot det nya hotet vid horisonten kunde inte ens den mest virtualiserade av krigsföring vara tillräcklig. Vem hade anat att kvällstidningarnas nyord en dag helt sonika skulle resa sig upp och förklara krig mot resten av språket, och ord för ord äta upp allt som inte är sensationellt eller värt att utbrista ett rättmätigt wtf över?

Mot detta språkhot mobiliserades alla goda krafter. Charlie the Unicorn stod skuldra mot skuldra med sådana legender som Gilgamesh Wulfenbach och Hieronymus Bosch. Den ärevördige Unkas Ebenhauser de Torres Valentinianus-Schnautzsche IV (d. y.) är dock mystiskt frånvarande, och en märklig tystnad sprider sig bland leden när namnet nämns.

Den svenska språknämnden hade förstås och förstått att uppgradera sig till en brutalt militariserad institution, där korrekt interpunktering och satsbyggnad inte bara var ett absolut inträdeskrav utan även, enligt Styrelsen, det enda som uppehöll vardagen från att kollapsa in i ett svart hål av obegripligt nonsens. Språklig renhet, nio timmars vapenövning per dag samt järnkoll på ordklasserna var den sanna och korrekta vägen, och ve den som avvek ens det minsta.

Jane Austen drack ur en eftertänksam och diskret kopp te. Ingenting fick stå ivägen för eftermiddagsteet. Inte Napoleon, inte kollektiv afasi, inte en en massivt militariserad kvasireligiös organisation dedikerad åt Språkets bevarande. Inget. Möjligtvis då zombies, Paul Auster eller Harmageddons inträffande och Jesu återkomst (med änglakörer och allt), men då bara om de bokat tid. Det gäller ju att hålla på vissa former, trots allt.

Serialitet

Jag tror det är dags att sparka igång en ny serie. Här på internet finns det en lång och rik tradition av att skriva och läsa fan fiction, och på den här bloggen finns det en lång och rik tradition att skriva saker i serier. Om vi kombinerar dessa två element så får vi - just det - en serie av fan fiction.

Now, grejen med fan fiction är att en på det stora hela kan skriva hur som helst. Grejen med den här bloggen är att dess koncept är så pass brett att en kommer undan med att skriva om ganska mycket vad som helst. Därför sparkar jag nu igång en serie i stil med 'I all korthet', där varje enskilt inlägg är en sluten enhet med en början, mitt och ett slut. Så, släpp nu alla krav på narrativ konsistens, konsekvens och suspens, och enjoy the taste of things to come:

"Efter att ha landat på planeten Vulcan tog kapten Picard en munfull av lembas, och tänkte över läget. Kriget mot Xenu gick inte helt bra, och om ryktena om att Voldemort funderade på att ansluta sig var sanna var det mycket illabådande. Men som den orubbliga karaktär hen är låter hen sig inte rubbas - Weimarrepubliken måste bevaras, no matter the cost! Avante!

Livet på Atlantis var relativt behagligt, i alla fall i jämförelse med den dinosaurieinfesterade ödemarken. Att Olympus Mons skulle bli det nya Atlantis var det ingen som anade vare sig första, andra eller fjärde gången ön sjönk till havets botten, men så blev det. Exakt vem som lät de båda kvacksalvarna Dexter och DeeDee få fri tillgång till det genetiska laboratorium där de in i minsta detalj lyckades återuppliva samtliga kända dinosauriarter och anpassa dem till Mars atmosfär är okänt, men Picard sköt det åt sidan och kliade sig ännu en gång på hakan. Det var nog dags att ringa upp den gamle mästaren, Nebukadnessar.

Signal. Beep. Beep. Beep. Aristoteles svarade, så som det behagar de busiga, och höll en lång utläggning om relationen mellan dygden och det goda livet. Efter tid bröt sig Sverker Olofsson in i samtalet och vidhöll att den nikomantiska etiken i grunden bygger på ett missförstånd som skedde i nionde dimensionen. Fonzie tröttnade rätt fort på det hela, och sprejade ner alla med hårsprej. Samtidigt, på andra sidan stargaten, hade Teal’q just hittat ett nytt användningsområde för sin Weighted Companion Cube, nämligen som kapsylöppnare."