Serialitet, del V

JC Denton hade ett problem. Tanken var att smyga ut utan att orsaka problem, men alla utgångar var bevakade. I andra änden av hallen stod Hagbard Celine och Zygmunt Bauman i färd med att genomföra en episk tumbrottningsmatch, och det fanns viss risk att befara att Margaret Thatcher stod och lurade bakom hörnet. Brandstegen hade varit ett alternativ om det inte vore så att det gäng technoidioter som vanligtvis hemsökte Tantolunden just denna dag hemsökte botten av nämnda stege. För att göra saker värre så försökte Astrid Lindgren fly fältet genom ventilationssystemet, och i och med att det bara var stort nog att låta en åt gången komma igenomså var det out of the question. Särskilt som Astrid alltid har företräde.

Knivigt, knivigt.

Att be om hjälp från Svenska Språknämnden var inte ett heller alternativ, i och med ett felplacerat semikolon i en uppsats i fjärde klass. Att ringa och be om hjälp över huvud taget var inte ett alternativ, eftersom JC inte är modellerad att använda telefoner. Över huvud taget.

Bloody tekniska begränsningar.

Det fanns bara en sak att göra. Ett enda alternativ kvar. En sista utväg. Alla andra alternativ var uttömda, och det enda som återstod var att ta tjuren vid pungen och få det gjort.

JC öppnade dörren till föreläsningssalen, ställde sig vid talarpodiet, tog på sig sitt karismatiska leende och sade: "Det är en ära att få stå inför er här ikväll, i denna vackra lokal, och en ännu större ära att just jag bland alla möjliga talare valts att hålla detta jubileumstal..."