Rak och enkel kommunikation

Vissa jag har träffat har reagerat på att jag läser retorik. De hävdar att det bara är tomt prat, att det är värdelöst, att jag borde läsa någonting vettigt i stället. Och, som fortsättning, att det är bättre med rak och enkel kommunikation än med lång och komplicerad [underförstått 'retorisk'] dito. Det som bör och ska sägas bör och ska också sägas på ett kort, effektivt och snabbt sätt, så att vi sedan kan återgå till att göra vettigare saker, vettigare arbete. Verkligt arbete, tror jag minsann de kallade det. Inte slösa tid på ord ord ord.

Tankefelet här är förstås uppenbart. Inte nog med att saker och ting blir väldigt futtiga om de sammanfattas på ett kort vis - tusen nyanser, aspekter och detaljer försvinner till på köpet. För att inte tala om att ett samhälle där den enda kommunikation som pågår är en rak, klar och funktionell kommunikation pågår är läskigt likt det nyspråkliga samhälle som gamle Orwell skriver om i 1984. Att begränsa kommunikationen till en viss uppsättning termer som var och en har sin ytterst klart definierade betydelse och som inte går att missförstå kan ha vissa fördelar, men har garanterat tusen och åter tusen nackdelar.

För att exemplifiera kan vi ta ett leende. Den rake och effektive skulle sammanfatta situationen kort och koncist med ett konstaterande: "hen log". Den lite mer elokvente skulle nog uttrycka det så här: "sakta men långsamt spred sig ett leende över hens läppar. Det var som en soluppgång en tidig sommarmorgon - tveksamt till en början, men sedan otvetydigt fullt av värme och tillgivenhet. Det gick inte att ta miste på det inre sken som lös upp hens ansikte och hela sällskapet; detta var inte bara ett leende, det var ett Leende."

Ni kanske märker att den 'raka' kommunikationen inte riktigt förmedlar samma känsla av leende-het som den lite, ah, kurvigare. Bägge säger egentligen samma sak, men det är ändå inte samma sak som kommer fram till åhöraren. Skillnaden ligger i att det ena konstaterar något, medan det andra får åhöraren att se leendet framför sig. Det ena är ett leende, vilket som helst; det andra är ett leende av guds nåde, och hur kan jag göra för att framkalla sådana?

Let's ta ett leende till. Bara för att jag äntligen har en ursäkt till det: "Leendet på hennes läppar lyste upp hennes ansikte mer än de polissirener som kastade blått ljus över hennes gröna tomahawk."

Eller, för att ta ett annat exempel: "Det var en mörk och stormig natt, och vinden vinade över den ljungbeklädda heden. Bjälkarna i taket knakade på det vis som bara kunde höras i just detta hus i just denna vind; det skrämde till en början de gäster som inte var vana vid det, men de boende hade sedan länge lärt sig att känna igen och älska det. Lord Jeremy satte sig i brasans sken med en tänd pipa i ena handen och en bok i den andra..."

Den korta och raka versionen? "Butlern sköt lord Jeremy."

Viss skillnad, inte sant?