Serialitet, del IV

Toulmin var väldigt nära att falla av hästen. Att hålla sig fast i full galopp är en svår konst, men hittills har det lyckats; än har inte den duns som talar om att en någon har ramlat i den radioaktiva marken hörts över den nästintill tomma nejden. Zakharov galopperade vidare på andra sidan heden, och hade synbart färre besvär med att hålla sig upprätt, men Toulmin knaprade sakta men långsamt in.

Odysseus stod några hundra meter bort och tittade avundsjukt på jakten. Minnena från förr var fortfarande starka, och den jakt som nu utspelade sig fick dem att framstå som ett mindre vardagsslagsmål på en byskola i en kranskommun. Nu hade ju förstås inte Zakharov för avsikt att stjäla Toulmins nobelpris, men ögonblicket uppenbarade sig, och vem kan låta bli? Och vem kunde ha vetat att det skulle ha lett till både det tredje världskriget, det fjärde puniska kriget OCH Liechtensteins eventuella men gradvisa övertagande av rollen som internationell stormakt? Samtidigt?

Zakharovs telefon ringde. Det var Schrödinger, som lite förstrött undrade exakt hur det går till att sitta på en häst i full falopp och svara i en stationär telefon samtidigt. Men det sades det inget om, ty en långt viktigare fråga var om det eventuellt fanns någon möjlighet att sitta kattvakt nästa vecka. Zakharov svarade ja, men visste samtidigt att det inte fanns någon grund för detta ja. Deras relation var dock sådan att det inte fanns någon som helst plats för styrkemarkörer och villkor; understödet hos deras garant var för liten för sådant.

Toulmin skrockade förnöjt. And the Lord did grin.