Ethos

Jag började en ny delkurs på retoriken igår, med en ny lärare. Vilket förmodligen var dags. Vår förre lärare har börjat tröttna lite på oss, och vi på henom, så det är bra att vi rör om lite i grytan och skiljs åt som vänner. Innan vi hunnit reta ihjäl oss allt för mycket på varandra. Inte för att det är något fel på henom eller på oss, men det blir lite småjobbigt att hamna i samma situationer gång på gång på gång, oavsett vem det rör sig om.

Vår nye lärare var inte helt ny i sammanhanget. Hen hade haft en strålande och lysande föreläsning om kroppsspråkets påverkan och inverkan några veckor tidigare, och den generella uppfattningen om henom var tre tummar upp och ett leende. De flesta av oss såg aktivt fram emot den nya delkursen och den nye lärarens intåg i våra liv. Hens ethos - image, karisma, omtyckthet - låg på topp, och alla var nöjda, glada och förväntansfulla.

Tills igår. Igår kom hen dragandes med hela universitetets regelverk och befogenheter för att klargöra att det är Vissa Saker som Gäller, och det ovillkorligen. Där vi tidigare kom undan med att tala en halv minut längre än taltiden, om än med vissa förbehåll, har vi nu den oförsonliga regeln att vi antingen håller oss inom tio sekunders marginal eller göra om det hela. Ingen förlåtelse, ingen pardon. Vissa saker har karaktären av att en antingen infinner sig där och då, eller går om kursen nästa termin. Hen lade sedan till ytterligare ett antal regler och regulationer av samma art, alla med underbudskapet do or die. Vi avrättar fångar och sårade. Genevekonventionen är för mesar.


Now, jag kan förstå varför hen gjorde det här, och kan tycka att vissa av regulationerna är rimliga i och för sig, men sammantagna är de något drakoniska. Sättet hen framförde dem på, dock, var horribelt. Inte i det att vi inte förstod detaljerna och nyanserna - tvärtom. Men den goda image, det starka ethos, som hen lyckats inpränta och befästa sjönk i botten. Inte på grund av reglerna i sig själva, även om de spelade in, utan i framförandet. Hen hade kunnat delge oss denna nya information på ett sådant sätt att vi förstod att det förvisso kommer att bli lite småjobbigt, men att det kommer att gå bra ändå, att hen har förtroende för vår förmåga. I stället gjorde hen sitt ytterst för att få oss att känna oss otillräckliga, osäkra och allmänt malplacerade. Ytterst få gick ut från gårdagens introduktion utan en känsla av att just de tillhörde kategorin die snarare än do.

Det är dålig retorik. Det är inte så det ska gå till. Det är inte så en får sina studenter att bli välvilliga, uppmärksamma och intresserade. -

Ni anar kanske varför det här skrivs här och inte borta på Magnihasa.