Serialitet, del 2

Napoleon inspekterade trupperna denna morgon, precis som alla andra mornar. De nya laserbajonetterna var onekligen fruktansvärt effektiva, men gentemot det nya hotet vid horisonten kunde inte ens den mest virtualiserade av krigsföring vara tillräcklig. Vem hade anat att kvällstidningarnas nyord en dag helt sonika skulle resa sig upp och förklara krig mot resten av språket, och ord för ord äta upp allt som inte är sensationellt eller värt att utbrista ett rättmätigt wtf över?

Mot detta språkhot mobiliserades alla goda krafter. Charlie the Unicorn stod skuldra mot skuldra med sådana legender som Gilgamesh Wulfenbach och Hieronymus Bosch. Den ärevördige Unkas Ebenhauser de Torres Valentinianus-Schnautzsche IV (d. y.) är dock mystiskt frånvarande, och en märklig tystnad sprider sig bland leden när namnet nämns.

Den svenska språknämnden hade förstås och förstått att uppgradera sig till en brutalt militariserad institution, där korrekt interpunktering och satsbyggnad inte bara var ett absolut inträdeskrav utan även, enligt Styrelsen, det enda som uppehöll vardagen från att kollapsa in i ett svart hål av obegripligt nonsens. Språklig renhet, nio timmars vapenövning per dag samt järnkoll på ordklasserna var den sanna och korrekta vägen, och ve den som avvek ens det minsta.

Jane Austen drack ur en eftertänksam och diskret kopp te. Ingenting fick stå ivägen för eftermiddagsteet. Inte Napoleon, inte kollektiv afasi, inte en en massivt militariserad kvasireligiös organisation dedikerad åt Språkets bevarande. Inget. Möjligtvis då zombies, Paul Auster eller Harmageddons inträffande och Jesu återkomst (med änglakörer och allt), men då bara om de bokat tid. Det gäller ju att hålla på vissa former, trots allt.