Cyklistens fenomenologi

Fenomenologi är ett kul ord. Om en kan det så har en tagit ett långt steg in i förståelsen av saker och ting, och kommer för evigt att vara alienerad från sina medmänniskor. Det betyder, med viss förenkling, 'ett något så som någon uppfattar det.' Det är inte 'någonting så som det är i och för sig i alla möjliga och nödvändiga världar', så som saker är när de är Sanna. Nyckelordet är 'uppfattar', och hur saker är på ett mer objektivt plan är irrelevant för den uppfattande.

Cyklister är ett kul folk. Viss ansträngning har lagts på att få dem att framstå som fredliga, kärleksfulla, miljövänliga, kramgoa, samhällsstöttande, trevliga och hyvens människor. Vi som tillhör deras skara vet att de - vi - egentligen är blodtörstiga, hänsynslösa, brutala, oansvariga, fientliga och ute efter att döda allt i sin väg. Vi kan möjligtvis, i brist på motargument, gå med på att vi är miljövänliga, men då bara motvilligt.

Utmärkande för en fenomenologi är att den fokuserar mer på hur saken uppfattas än på hur den faktiskt är. En fenomenologisk beskrivning av en micro ser ut så här: 1. En stoppar in mat i den och trycker på knapparna. 2. Magi händer i några minuter. 3. Maten är varm och klar att äta. End of story. Sådana saker som detaljerade beskrivningar av hur molekylerna puffas på genom att utsättas för högfrekvent elektromagnetism ingår inte nödvändigtvis i upplevelsen att värma mat i micron. Fenomenologi är läran om upplevelsen, inte det som upplevs.

Utmärkande för cyklister är att de, vanligtvis, befinner sig i ett tillstånd av mild psykos, kontrollerad primalilska och extrem affekt. Det finns ingenting sådant som en lugn och sansad cyklist. Även den lugnaste av pacifistiska filbunkar blir ett aggregat av årmiljoners ackumulerad aggression mot allt och alla. Alla försök att resonera med dem kommer att leda till situationer där våld förekommer. Försök inte ens.

Så. Då har vi definierat rubriken. Cyklistens fenomenologi. Vad upplever cyklisten när hen 'är' i största allmänhet?

Det första en cyklist tänker på är cykelbanor. Sådana upptar väldigt stor del av cyklistens tankar, och det är därför viktigt att förstå definitionen av dem i sin helhet, i alla dess aspekter och nyanser.

En cykelbana är varje yta som det går att cykla på. Detta är centralt. Cykelbanor - i dess traditionella betydelse - är cykelbanor. Trottoarer är cykelbanor. Parkeringsplatser ingår i kategorin cykelbanor. Landsvägar ingår. Stadskärnor är cykelbanor. Kullerstensgator är cykelbanor. Enkelriktade gator är dubbelriktade cykelbanor. Uppförsbackar är cykelbanor. Nerförsbackar är utmärkta cykelbanor. Gångstigar är cykelbanor. Tunnlar är cykelbanor. Rondeller är cykelbanor. Urskogar är cykelbanor. Byggarbetsplatser är cykelbanor. - Varje cykelbar yta är en cykelbana.

Och, kan ni tro det - det står en massa fotgängare på cykelbanan! Överallt! Ständigt måste vi se till så att vi inte oförhappandes krockar med blindstyren som irrar sig ut på våra domäner! Konstant, överallt, utan minsta förståelse för vår situation!

För att inte tala om alla farthinder som sätts ut överallt! Trottoarkanter, upphöjda asfaltspartier, räcken, skyltar, bänkar, sopkorgar, brevlådor, parkerade bilar, - bloody hela hus ställs i vägen mellan oss och vårt mål! Bloody farthinder! Riv, bränn, förstör! Få bort dem från våra cykelbanor! -

Ett liknande fenomen tycks hända med människor som sätter sig i bilar, men det är inte lika uttalat som hos cyklister. En arg bilförare är ett fromt lamm i jämförelse med en heligt vred cyklist. En arg bilist kanske slänger sig över sin tuta, men det är inget i jämförelse med de outtalbara grymheter en förgrymmad cyklist kan ta sig för om någon provocerar henom tillräckligt mycket. Så som, till exempel, genom att stå på cykelbanan.

Kontentan av denna utflykt in i detta ack så främmande psykes natur?

Stå inte på cykelbanan.

Snälla? Tack.

(Missa inte del två.)