Cyklistens fenomenologi 2

Ni kanske eller kanske inte minns del ett. Det gör inget, oavsett vad, för kontentan är att cyklister är psykotiska galningar på två hjul och att det är ett brutalt misstag att stå på cykelbanan. Och att världen i stort sett är en enda stor cykelbarna. Så stå inte på den.

Dessa mystiska människor, de så kallade cyklisterna, uppvisar ibland de mest märkliga av beteenden. Eftersom det tycks finnas en viss lucka i mina medmänniskors förståelse över dessa märkligheter, så tänkte jag härmed lista ett antal av dem, för den allmänna bildningens skull. I all korthet, med illustrativa och pedagogiska namn, utan antydan om systematik eller reson. Så att ni verkligen förstår hur våra medmänniskor cyklisterna tycker och tänker. Here goes.

Vägen är min: den här typen av cyklist tror att den är en bil. Now, cyklar är förvisso fordon och får framföras på allmänna vägar, precis som bilar, men till skillnad från bilar så infinner sig inte samma behov av att erkänna att det finns olika filer. Cyklister kan och har tillåtelse att vara en smula agnostiska kring dessa. Denna typ av cyklist är dock allt annat än gudfruktig, och placerar sig konsekvent i mitten av vägen på ett sådant sätt att det är omöjligt att åka vare sig om, förbi eller i kring. Vägen är, för att citera den inre monologen, min. [Denna typ ogillas av alla, inklusive andra cyklister. Du får massiva bonuspoäng om du utför den socialpedagogiska manövern på denne.]

Äntligen!: känslan av att ha legat bakom en fotgängare, joggare, långsammare traktor eller slöcyklist de senaste fem minutrarna, och sedan plötsligt få en möjlighet att ta sig förbi. En äkta cyklist nöjer sig inte med att i lugna former smyga förbi och sedan inta en lagom marchfart, utan här ska adrenalin och frustration pumpas ut. Farthindret ska tas förbi, och sedan gäller det att lägga detta så långt bakom sig så snart som möjligt. Aldrig igen ska en dylik tortyr behöva uthärdas!

Nä nu...: känslan av att ligga i lagom snabb fart och röra sig framåt, och helt okynnes bli förbikörd av en annan cyklist som kommer från ingenstans. Vissa skulle nöja sig med att konstatera att andra ibland är snabbare än en själv, men inte en cyklist inte. Nope. Här ska köras ikapp och köras om, så att hen verkligen lär sig att det inte går att köra om folk hur som helst. Mwaha!

Nämenvaffn: känslan av att ha kört om fartdåren i förra exemplet, bara för att se denne svänga av på ett obskyrt ställe och, till synes genom att bryta mot fysikens lagar, svänga ut framför en fem minuter senare från en extremt liten småväg som ingen civiliserad människa borde känna till. Och nu har denne barbar kört om en inte bara en utan TVÅ gånger. Nu gälar! Här ska trampas förbi! Hen ska KVÄVAS i mitt fartdamm!

Så det säger du: när en väl lyckats ta sig förbi denna andra gång, men denne envisas med att ta sig förbi ännu en gång. Den här gången tänker vi inte köra om en gång till; oh nej, i stället ska vi ligga strax bakom den ofredande cyklisten den närmaste halvtimmen, tills dennes nerver blir så nedslitna av den konstanta kampen att ligga före att vi vinner. Mwaha!

HUR??!: känslan av att i all stillhet komma i hög fart bara för att upptäcka att en (1) fotgängare på något vis lyckas ta upp en hel cykelbana genom att gå i mitten av den. Ingen vet riktigt hur detta går till, då cykelbanan är fem gånger bredare än personen i fråga, men det händer likväl. Det går inte att köra förbi på höger sida, inte på vänster, och det tycks inte finnas någon logisk förklaring till varför. Fysikens lagar hjälper inte, strängteorin står hjälplös - till och med Murphy kliar sig i huvudet och undrar om hen nog inte mött sin övermänniska.

Gängade fötter: ni har alla stött på dem. En mindre grupp fotgängare som, i koordinerad aktion, går så pass mycket bredvid varandra att de upptar bokstavligen hela vägen. Och de visar ingen som helst tecken på att erkänna att det finns någonting som helst som har med andra människor att göra. De går på vägen, alltså äger de den. Särskilt om de har barnvagnar med sig; då är de i det närmaste oflyttbara i sin orättfärdiga suveränitet.

Hög tid för eftertanke: fotgängare som av olika anledningar stannar upp för att göra saker, så som att rota i sina väskor eller tända en cigarett eller liknande. Vanligtvis gör de detta på ett sådant sätt att de med minimal ansträngning tar upp maximal yta, oftast utan att ens låtsas om att de gör det.

Den socialpedagogiska manövern: känslan av att vilja göra en positiv insats för den allmänna bildningen, och påminna de tre förra exemplen om att det finns så kallade cyklar på cykelbanan - genom att så fort och så nära som möjligt svepa förbi odågan i fråga. Så att hen lär sig till nästa gång att cyklister, indeed, är psykotiska galningar vars enda hämning är att det tar för lång tid att stanna upp och göra någonting åt sina plågoandar.

Med denna korta uppräkning av typiska beteendemönster hos dessa svårbegripliga människor, cyklisterna, så hoppas jag att du känner ett uns mer empati för dem nästa gång du ser en sådan ute i det vilda. Vi är inte svårbegripliga och mystiska; vi är bara topp tunnor förbannade och gripna av ett blint raseri som skulle kunna få solen att framstå som en blek kopia av en defekt glödlampa.

Människor är ju, som sagt, olika.