Du är någon annan

Ibland är det svårt att tro sina ögon när en ser någonting som någon annan har gjort. Särskilt när detta är så skickligt, så snyggt och så fullständigt fullbordat att det nästan verkar vara någon slags magi inblandat. Men likväl måste en erkänna att beviset ligger inför ens blick, och att det en ser faktiskt finns, på riktigt. Kanske börjar en till och med tänka i banor av - så här bra kommer aldrig jag att bli.

Det finns för det mesta fog för den här tanken. Väldigt många människor vi kommer att träffa under vår levnads gång kommer att vara långt bättre på någonting än vad vi själva är eller någonsin kommer bli. Det ingår; det är en ofrånkomlig del av livet. Vi behöver inte vara bättre än alla vi känner på allt - det är tillåtet att luta sig tillbaka och säga att någon är långt bättre på något än en själv, och sedan beundra det denne gör.

För det mesta konfronteras vi bara med det utförda och den utförande när det hela väl är utfört. Det är ytterst sällan vi får bevittna själva utförandet medan det händer. Alla sömnlösa nätter, all prestationsångest, alla misslyckade försök, alla desperata improvisationer i sista minuten, alla de där tusen små sakerna som en egentligen inte ska göra men som likväl görs ändå. Inget av det där syns när allt väl är klart, och det som inte syns finns inte.

En av de saker vi tenderar att glömma bort är att vi är individer, och att andra inte vet lika mycket om oss som vi själva. När någon annan gör någonting snyggt så syns inte alla de fula detaljer denne tänker på när hen gör det, och det enda vi ser är det snygga som görs. När du gör någonting snyggt är du någon annan - för alla andra som ser det snygga du just gjorde. De ser inte alla de fel och brister du ser, utan tänker snarare - whoa, tänk om även jag en dag kunde bli så bra!

Ironiskt, inte sant?