Freud

Jag har tagit loss trianglarna från mitt dygdband och lagt dem i en oorganiserad hög strax bredvid ena högtalaren. Intressant nog börjar jag närmast spontant göra mönster av dem, och upptäcker efter varje mönsterförsök att det alltid finns två trianglar för lite. Vad jag än försöker göra.

Det intressanta är att vissa mönster tenderar att återkomma lite oftare än vad triangelformens geometri skulle göra sannolika. På något vis kommer någonting till uttryck genom mitt spontana omorganiserande av små triangulära pusselbitar.

Freud hade ett namn för detta: det omedvetna.

Det finns människor som ryggar tillbaka för tanken på allt vad Freud är och har formulerat; som omedelbart kopplar allt som har med Freud att göra med psykobabbel och allmänt flummeri. Detta är i och för sig ganska förståeligt, eftersom större delen av Freuds tankar och teser är icke-intuitiva, och allting som inte är förståeligt vid första anblicken brukar oftast vara antingen flummigt eller ondska.

Det kan debatteras om detta är ett tankefel eller inte, men det finns ett större, ett mindre intuitivt sådant. Ni ser, om tanken om det omedvetna - tanken om att det finns någonting inom oss som är vi men som vi inte är medvetna om - så blir alla resonemang som utgår från tanken på att vi förstår oss själva både ihåliga och grundlösa. Om våra tankar utgår från känslor och fixeringar som vi har utan att kunna uttrycka dem, eller ens kännas vid, så utgår samtidigt vår självförståelse från ett stort mörker, ett stort hål av outtalbart ovetande. Och således utgår vi inte från någon upplyst position, utan från - barnsliga rädslor, infantila bindningar, anala fixeringar.

Det må debatteras om huruvida Freud var det eller det, men det allra största tankefelet är att bortse från de filosofiska och epistemologiska implikationerna av hans teser.