Abort

I den senaste abortdebatten har jag tyckt mig ana en tendens att värdera även ofödda människor som fullvärdiga medlemmar av människosläktet. Eller, rättare, mer än en tendens; snarare ett uttalad ställningstagande för detta påstående. Det anses vara fel att beröva dessa ofödda människor deras potentiella liv, deras potentiella framtid, deras - framtida potential. De jämför det med mord; att mörda någon är att beröva någon sin framtid, vilket är precis vad som görs mot fostret.

Denna ståndpunkt är fullt förståelig, och jag delar den i viss mån. Livet är ett kontinuum som bara händer en gång, från början till slut. När det väl har börjat så måste det fortsätta tills det tar slut. Det kan inte ta någon paus, läggas på is, skjutas på framtiden; när det väl börjat så måste det hända, och kan inte ignoreras. Och om det skulle råka ta slut en gång så är det slut för evigt; ingenting kan få det att börja igen när det är stilla, när det är slut, efter att döden har inträtt. Det spelar ingen roll när det stoppas - när det än händer så går det itne att vända tillbaka igen. Det är slut.

I den mån håller jag med om att det är tragiskt att ett liv tar slut; ingenting kan ersätta det. Men jag undrar - hur långt är våra abortmotståndare villiga att gå när det kommer till potentiella livs rättigheter? I princip är det enda som behövs för att ett nytt människoliv, en ny uppsättning potentialer, en ny framtid, ska skapas, att spermien X möter ägg Y. Det spelar ingen roll hur, var, när eller under vilka omständigheter detta händer, så länge det händer. Och varje gång det inte händer så går ett liv, en framtid, till spillo.

Räknas dessa potentialer som aldrig fick chansen att bli människor också som innehavare av rättigheter, och är det ett brott att aldrig ge dem möjligheten att leva? Eller är hela frågeställningen ett tankefel?