Episk berättelse

Det var en gång en Henry och en Julieta. Henry var kär i Julieta, men Julieta ville inte gifta sig. En dag kom en drake och stal Julieta från slottet. Henry sätter sig på sin häst, ger sig iväg och dräper draken. Julieta går med på att gifta sig, och de lever lyckliga i alla sina dagar.

The end.

=^_^=

Fram till alldeles nyligen trodde jag mig ha relativt god koll på världen och hur den fungerade. Vatten var vått, saker och ting föll generellt nedåt om en släppte dem från höjder, Sovjetunionen föll för mindre än en generation sedan och det går generellt att komma undan i fotbollsintresserade sammanhang genom att hänvisa till matchen Sverige-Rumänien i VM ´94. Det är the basics, och saker och ting följer dem relativt slaviskt. Sålunda är världen ordnad.

Trodde jag, fram till igår. Då uppenbarade det nämligen sig för mig att den generation som kom till världen kring sextiotalet är smiley-blind. Inte ordblind, utan smiley-blind. Om en skriver den klassiska :) så ser de inte en emoticon, utan ett kolon följt av ett malplacerat parentestecken. -

Ni anar säkert att min världsbild rasade samman efter detta. Jag kan inte längre lita på att blått vatten är vått, att gravitationen äger världen, att Sovjet inte återuppstått i Örkelljunga utan att någon märkt det eller att.. jo. Jag kan nog fortfarande lita på att jag kommer undan i sportsammanhang med hjälp av en enda referens. Men i övrigt är min världsbild totalt krossad, och jag vet varken ut eller in. Om det går att läsa emoticoner fel, om det går att inte veta vad de är för någonting - vilken ände finns det då på de saker som jag går omkring och inte vet, och aktivt missförstår i varje stund?

Och hur veta att jag inte vet någonting, så att jag kan ta tag i saken och lära mig det? -

Antiuppmaning

RSS-bevakning har kommit att hamna på modet någon gång under det senaste decenniets lopp. Vanligtvis brukar bloggare uppmana eventuella läsare - såväl nya som trofasta - att leta upp den lilla RSS-knappen som dyker upp per automatik i många webbläsare och lägga till ens blogg i den reader en använder. Men. I Andreas fotspår kör jag en antiversion av det hela. I stället för att uppmana er att följa mig, uppmanar jag er att posta en länk till er själva i kommentarerna så att jag kan följa er.

Ty jag vet att de som läser detta och kan det här med RSS redan följer mig, och att de som inte kan det kräver mer ansträngning än en uppmaning för att lära sig. Men jag vet inte vem du är, eller varför jag inte läser din blogg. Och att jag förmodligen missar någonting genom att inte göra det. Så därför uppmanar jag er att uppmana mig att läsa er blogg, snarare än att läsa min; om ni visar vägen till er sida, och den innehåller någonting som liknar en RSS-feed, så blir jag en trogen och ny läsare av er. Bara sådär.

Det gäller bara att agera på denna antiuppmaning.

Vad sägs?

Flytt

Efter många interna om, men och monologer, bestämde jag mig för att ta bort min gamla hederliga första blogg, som var på engelska och som inte uppdaterades särskilt ofta: Tankefel and such. Anledningen till detta är att den låg på den mer självklara adressen tankefel.blogspot.com, medan min svenska - den här - låg på den lite mindre självklara tankefelodyl.blogspot.com. Detta förde med sig att folk som bara kom ihåg att jag skrev om tankefel gick in på min väldigt icke-uppdaterade engelska sida, snarare än på denna, lite mer aktuella, svenska motsvarighet.

Så. Jag kommer fortfarande att vara Tankefel och dylikt, men adressen kommer att vara lite enklare att komma ihåg. Jag ber, ödmjukast, att de av er som länkar hit uppdaterar era välsvarvade länkar, så att de inte pekar ut i den stora tomheten mellan webbsidorna. There be dragons, som de engelsktalande människorna skulle säga.

Vi som bott här på internet länge vet att det är ett tankefel att tro att det bor drakar där ute. Vi vet mycket väl att det bor troll och annat otyg där, så vi behöver inte hitta på nya fasor att oroa oss för. Vi vet att de finns, och att de kommer att dyka upp efter en viss punkt, så varför kalla in andra sagofigurer?

Här finns inga troll, än så länge, och inga drakar heller. Förhoppningsvis leder inte denna flytt till att någondera hittar hit. Eller till att jag, utan pardon, mördar alla RSS-prenumerationer och förlorar min så hårt förvärvade läsarskara. -

Barnvagnar

Barnvagnar är en av världens mest komplicerande uppfinningar. Förvisso ger de ungen en relativt homogen miljö att sova i, men de ger samtidigt också en hel del problem för de föräldrar eller anhöriga som måste hantera åbäket (vagnen, alltså, inte ungen) ute i fält. De tar, till att börja med, en hel del plats, vilket märks när de tas med på bussar, tunnelbanevagnar eller rulltrappor; det räcker med en av dem, och sedan är all vidare diskussion om framkomlighet ur världen.

De är, dessutom, relativt tunga. Inte på samma vis som koncentrerat bly, men väl tunga nog för att vara irriterande. Tunga nog att göra sig förtjänta av epitetet åbäke.

Men de är inte bara stora och tunga. De är dyra också. Löjligt dyra. Vissa av dem kostar mer än jag betalar i hyra på ett genomsnittligt kvartal, vilket säger en hel del.

Stora, tunga, dyra. Och, här kommer det värsta: onödiga. Det finns ytterst funktionella alternativ, som är mindre, lättare, billigare och på alla sätt och vis smidigare. Det går, till exempel, att ha ungen i en liten korg. Helst då en sådan som tar upp mindre plats än två kubikmeter, kan bäras i ena handen och innehåller en styck mysig filt att gosa in sig i.

Now. Allt som är stort, tungt, dyrt och onödigt faller in under kategorin tankefel, såvida de inte är snygga. Eftersom barnvagnar är onda och måste dö, så är de inte snygga. De är i vägen, dock, och än mer, helt valfria. Ingen tvingar en att skaffa en sådan, och om en gör det så är det på helt eget bevåg. De hade kunnat göra någonting annat, men gjorde det inte. De hade kunnat avstå, men nej.

Vad jag vill komma till är, i all enkel korthet, detta: människor som har barnvagn får skylla sig själva, förtjänar ingen som helst hjälp alls från något som helst håll alls och har själva dragit på sig den börda som barnvagnen innebär. Ungen föds inte med den, kan fraktas omkring utan den och behöver den inte ens om den får tusen år på sig att behöva saker. Människor som kämpar med barnvagnar i sin vardag har dömt sig själva till sitt kämpande, och förtjänar att få sitta av hela sitt straff. Utan pardon.

Och därför vägrar jag, kategoriskt, att hjälpa folk med barnvagnar. Varhelst, närhelst och hursomhelst.

Flow

Vi känner alla till känslan av flow. Ni vet - de där ögonblicken då vi går helt upp i någonting, förlorar känslan för tid, bara ska göra den där extra lilla grejen, lösningen ligger precis runt hörnet om vi bara fortsätter lite lite till; de där ögonblicken då vi inser att vi trott vi gjort någonting i en kvart och egentligen gjort dem i elva timmar i sträck. Flow - när vi är helt och totalt fokuserade på uppgiften, och glömmer bort allting annat. Det vi gör inom uppgiften blir helt självklart, alla motstånd bryts ner eller görs till kreativa umaningar, saker som kan hanteras i stället för stoppklossar. Flow - stunder då allting bara fungerar, och vårt tänkande kan gå från A till B till C och vidare utan att någonting hindrar det.

Den författare som är mest känd för att ha skrivit om detta fenomen heter Csíkszentmihály.

I'm just saying.

Hunkadelic

Jag gillar två saker. Det första är cykling. Den andra är läsk. Ibland händer det att dessa två saker samtidigt. Ibland bara på samma dag.

Now, om jag har förstått saken rätt - det händer ibland - så är cykling detsamma som träning, och av träning blir en en så kallad 'hunk', dvs en muskelerad, vältränad och allmänt snygg någon.

Om jag dessutom förstått saker rätt, så är läsk fyllt av socker, och att en efter hand blir relativt tjock om en får i sig för mycket socker. Det sätter sig i höfter, örsnibbar, magvalkar och andra centrala platser.

Så. Jag gör både träning och socker. Betyder det att jag, om några månader eller så, när allting fått gå sin gång, kommer att vara både hunk OCH tjock?

Eller tänker jag fel nu?

Antipiratism 2

Back in the olden days, när jag gick på gymnasiet, hade jag och mina ömma och rättskaffens kamrater, som så många andra ömma och rättskaffens gymnasiekamrater, tillgång till datorer som var en smula begränsade för standardanvändaren. Vi kunde till exempel inte komma åt kontrollpanelen, inte mixtra med registret, skriva till C:\ eller göra andra mer avancerade standardmanövrer. Vi kunde, på vår höjd, byta bakgrundsbild. - Och skapa nya genvägar på skrivbordet, ifall vi skulle känna för det.

Detta var den punkt på vilken hela den omfattande begränsningsansträngningen fallerade. Vi kunde inte göra mer än att öppna Word eller IE, men det räckte. När vi, i vårt första försök att komma runt - jag menar, förstå naturen av våra nya verktyg i vårt utbildningsarbete, upptäckte att vi kunde skapa en extra genväg till IE, upptäckte vi samtidigt att skrivlåset som gällde för C:\ med underliggande mappar inte gällde för mappen C:\windows\skrivbord. Resten av hårddisken var låst, men inte precis just den lilla lilla delen.

So. Efter inga men, men väl ett om, installerade vi en riktig webbläsare i en (dold) mapp på skrivbordet, satte µTorrent att ladda hem saker till en mapp inom denna mapp och levde allmänt fritt på det ljuva system av rör och tuber som är vårt kära interwebs.

Nu frågar ni förstås efter lärarkårens reaktion och sanktion, förståeligt nog. Konsekvensen av det vi gjorde var följande:

Hela kamratskaran fick MVG i datorkunskap på walkover. Tre veckor innan kursen startade.

Det var ljuva tider; de var goda pedagoger. -