Vardagens punkadeliska intåg

Att punken blivit mer och mer mainstream de senaste årtiondena har inte gått någon förbi. Varje större ort med självaktning lyckas med sociologisk nödvändighet producera minst en stereotypefterliknande punkare, Till och med Falköping har dem, och det finns ingenting mer vardag än Falköping. Det verkar som om punken, genom att ha funnit sig en plats i världen, blivit vardag.

Det sista ordet på detta kommer lagom till julhandelns inträde i vår omedelbara verklighet. Det sista ordet i punkens rebelliska historia heter Barbie. Eller, mer specifikt, Hard Rock Goth Punk Barbie®. En perfekt present att ge till sina ytterst normala och ytterst ostereotypefterliknande barn; ett perfekt sätt att göra om punken från en akt av motstånd mot den rådande ordningen till en del av konsumtionsmönstret i den rådande ordningen-

Punken är död. Länge leve punken?

Genustänkande 2008

Genustänkande är på modet. Det har förvisso varit på modet sedan den urminnes tid då någon bestämde sig för att det finns en Skillnad mellan det ena och det andra, men på sistone har det blivit mer populärt att tänka reflexivt på att denna Skillnad inte är inskriven i sten eller ens en självklarhet. Det blir mer och mer uppenbart att Skillnaden mellan könen mer är ett resultat av den kultur en råkar leva i än av, säg, eviga och oföränderliga Sanningar, och att vi därför har ett större ansvar än tidigare att formulera nya alternativ till de gamla former av socialisering som ännu lever kvar. Det går inte längre att ta traditionen som den kommer, utan vi står inför en ontologisk utmaning där den egna identiteten måste skrivas och skrivas om under tidens gång, allt eftersom vi blir äldre, klokare och med medvetna.

Främst i denna trend ställer sig CDON.se, som säljer säsongsboxar av populära teveserier inriktade främst till det ena könet - under kategorin 'Tjejer'. Detta hjälper till att stärka just tjejer i sin identitet som just tjejer, vilket - som vi alla vet - är någonting som behövs kroniskt och konstant. Vi får inte under några som helst omständigheter glömma bort att påminna tjejerna om att de är just tjejer; de kanske får för sig att glömma bort det och göra någonting annat då. Hemska tanke.

Heja CDON! Välkommen till det ljuva och jämställda året 2008!

(Se även Martins och Livsagnostikers inlägg på samma tema.)

Paus/unpaus

Det är något märkligt med det här med att ta bloggpaus. Så fort en säger sig göra det, så dyker tre nya idéer om saker en kan posta upp som om det vore det naturligaste i världen. Men när en bryter uppehållet för att skriva in en av dessa idéer, flyr de undan snabbare än en isbit placerad på en spisplatta på högsta värme en infernalisk eftermiddag i mitten av juli. Det är lite som om själva avsikten att skriva blogginlägg dödar ens förmåga att - skriva blogginlägg.

Jag anar förekomsten av någon slags tankefel. Now, de flesta av ni läsare är också skrivare, i meningen bloggskrivare. Min fråga är sålunda - har ni några tips om hur en kan komma förbi det här tankefelet? Någon slags knep som får en att sparka sig själv i den metaforiska och cybernetiska baken och kommer igång med det där som kallas ögonblicklig publicering?

Fildelningsskuld

Jag snubblade just över en räknemaskin som räknar ut hur mycket mediaindustrin förlorat på ens cybernetiska och kopimistiska aktiviteter. Genom att använda de räknemetoder som den danska Antipiratbyrån har fått för sig är de rätta metoderna, kalkylerar den ens skuld till samhället i allmänhet och vissa ekonomiska sektorer i synnerhet. Det enda en behöver göra är att fylla i hur många låtar en laddat hem, samt hur många filmer en känt sig inspirerad att titta på utan att passera gå.

Jag blev lite fundersam på hur många låtar jag faktiskt laddat hem, så jag tog mig en snabb tur till mitt ömma operativsystems inbyggda sökmotor och sökte på *.mp3. Efter en halv minut kom den fram till siffran 15 298, vilket var något av en överraskning; jag visste att de var många, men, dood, srsly; över femton tusen??! (Det känns, av någon anledning, lite onödigt att inkludera den där filmen jag laddade hem i våras...)

Slutnotan hamnar på någonstans strax under en halv miljon kronor.

Inte illa piratat för att vara gjort av ett tankefel, eh?

Proportioner

Offlinefolk - ja, jag känner sådana också, åtminstone ett fåtal - har klagat på mig över att jag flög till Berlin för någon vecka sedan, i stället för att färdas med ett mer miljövänligt alternativ. Jag borde tänka på mitt koldioxidsfotspår, tydligen.

Och jag som cyklar överallt, eller tar tåg när jag ska längre än fem mil (för det mesta), aldrig kommer att skaffa körkort, konsekvent vägrar att bli skjutsad i bil till och från platser, äter massor av lokalt producerad och biodynamisk mat, propagerar för gratis kollektivtrafik överallt, sopsorterar och komposterar - jag menar, damn, jag är världens största miljöbov för att jag en gång vartannat år tar flyget i stället för cykeln.

Någonting säger mig att jag borde ta dessa klagomål med en nypa salt, och se dem med ett lite mer komiskt perspektiv. Inte låta dem ta mer tankekraft i anspråk än vad de är förtjänta av, låta saker och ting behålla sina rimliga proportioner. -

Enkelhet

När jag var liten, ung och dum trodde jag att tusen saker i den på den tiden så stora vuxenvärlden var mig övermäktiga, och att jag aldrig skulle klara av att bemästra dem. Det rörde sig om allt från att deklarera till att betala räkningar till att flyga till att vakna på morgonen till att skaffa kärkort till att låta bli att äta godis varje dag till att - osv. Tusen och tusen saker som Måste göras men som inte gjordes av sig själva. (Att flyga var någonting som vuxna människor gjorde; mitt unga jag tyckte det var en självklarhet, utan att tänka närmare på det.)

Denna känsla av dåligt självförtroende gjorde sig påmind förra veckan, på ett bra sätt. Jag kom ihåg alla dessa tusen saker som jag trodde mig aldrig klara av, och de gav mig någonting att tänka på när jag flög hem från Berlin. Det finns någonting upplyftande i att kunna säga till pessimisten inom sig att hen hade fel. Dock är hen en envis rackare, och svarar med att påstå att saker och ting är enklare nu än när jag var liten.

Vilket är ett fruktansvärt påstående, sett ut mitt unga jags ögon. Det betyder ju att jag fortfarande har rätt, även om det inte gör lika mycket längre. Det går förvisso att deklarera och betala räkningar på nätet, ställa in datorn på att spela Hell March 2 (även känt som temat till Red Alert 2) lite lagom Högt en kvart innan och efter att en vill vakna och göra en massa annat smidigt digitalt, men att vissa aspekter av livet blivit enklare gör inte kampen mot den ungdomliga osäkerheten lättare. Snarare tvärtom.

Det är någonting en måste lära sig hantera. Även om världen blir lättare att navigera, både genom att den förenklas och genom att inte vara riktigt så svår som den till en början verkade, så kommer en förr eller senare tillbaka till svårigheten i att relatera sig till sig själv. Till självförtroendet och den eventuella bristen på sådant.

Min tes är att vi alla behöver oss en tur till Berlin lite då och då.

Garanterad åtskillnad

Jag läste nyss att böcker och musik är två olika saker som bör hållas isär, även och särskilt i sina digitala former. Jag kan inte mer än hålla med, så till den grad att jag redan fyra månader innan jag läste detta hade gjort till vana att gå omkring med två olika mp3-spelare. En för musik, och en för podcasts; en för ljud, och en för ord. En för att lyssna igenom kortare ljudfiler som råkade passa för stunden, och för hoppandet och studsandet mellan dessa: och en för lyssnandet på längre sammanhängande resonemang som ofta pågick i upp till tre timmar i sträck.

Now, när en är mitt inne i ett tretimmarsavsnitt av någonting, men vill lyssna på någonting annat en stund, så är det väldigt otympligt att behöva spola igenom alternativt återlyssna sig igenom en och en halv timmes framträdande. Mina mp3-spelare är lika gamla tiders bandspelare att de befinner sig på en plats i filen rent fysiskt, och bara kan röra sig framåt genom att 'spolas' dit; således besparar jag mig en massa besvär genom att ha en musik- och en pratspelare.

Now, tankefelet i det här är att mina hörlurar har ett och ett halvt års garanti kvar. Och bara har ljud i ena örat. Vanligtvis skulle det bara vara att gå till närmaste filial av återförsäljarens kedja och nämna ordet 'garanti', om det inte hade varit för att jag, i ett ryck av städmani för tre månader sedan, slängde kvittot...

Det var inte mitt livs smartaste ögonblick.

Uppehåll

Jag kommer att tvingas ta ett lite längre uppehåll än vanligt härifrån. Det är, som Steffo så elokvent uttryckte saken, mycket nu. Andreas konstaterar också någonting liknande i sitt liv, vilket får mig att ana att det är något av en trend. Som FRA-frågan eller valet i USA, fast mindre uttalat.

I morgon, till exempel, är det salstenta. Och inlämningsdag för en hemtenta. OCH städdag. Och det här är en lugn vecka. -

Anywho, jag kommer alltså att vara lite mer inaktiv än vanligt framöver. Förhoppningen är att återkomma med fler obskyra tankegångar och -fel när saker och ting lugnat ner sig. Må väl, och må saker och ting röra sig i en takt som ger dig tid över att fundera över vad du ska göra med din tid över.