Enkelhet

När jag var liten, ung och dum trodde jag att tusen saker i den på den tiden så stora vuxenvärlden var mig övermäktiga, och att jag aldrig skulle klara av att bemästra dem. Det rörde sig om allt från att deklarera till att betala räkningar till att flyga till att vakna på morgonen till att skaffa kärkort till att låta bli att äta godis varje dag till att - osv. Tusen och tusen saker som Måste göras men som inte gjordes av sig själva. (Att flyga var någonting som vuxna människor gjorde; mitt unga jag tyckte det var en självklarhet, utan att tänka närmare på det.)

Denna känsla av dåligt självförtroende gjorde sig påmind förra veckan, på ett bra sätt. Jag kom ihåg alla dessa tusen saker som jag trodde mig aldrig klara av, och de gav mig någonting att tänka på när jag flög hem från Berlin. Det finns någonting upplyftande i att kunna säga till pessimisten inom sig att hen hade fel. Dock är hen en envis rackare, och svarar med att påstå att saker och ting är enklare nu än när jag var liten.

Vilket är ett fruktansvärt påstående, sett ut mitt unga jags ögon. Det betyder ju att jag fortfarande har rätt, även om det inte gör lika mycket längre. Det går förvisso att deklarera och betala räkningar på nätet, ställa in datorn på att spela Hell March 2 (även känt som temat till Red Alert 2) lite lagom Högt en kvart innan och efter att en vill vakna och göra en massa annat smidigt digitalt, men att vissa aspekter av livet blivit enklare gör inte kampen mot den ungdomliga osäkerheten lättare. Snarare tvärtom.

Det är någonting en måste lära sig hantera. Även om världen blir lättare att navigera, både genom att den förenklas och genom att inte vara riktigt så svår som den till en början verkade, så kommer en förr eller senare tillbaka till svårigheten i att relatera sig till sig själv. Till självförtroendet och den eventuella bristen på sådant.

Min tes är att vi alla behöver oss en tur till Berlin lite då och då.