I all korthet, del XXIII

The first sign of trouble was the sound of bellowing rage from the lavatory. There were no circumstances in which such a noise from behind those doors would presage anything good.

Skiljetecken

Det händer ibland att folk gnäller på att jag överanvänder skiljetecken Särskilt då , ; : - ( [ och / men inte punkt dock De säger att min diskurs blir svårare att hänga med i eftersom de ständigt måste anpassa sitt läsande till alla de konstiga tecken jag slänger mig med och att det ibland ställer sig ivägen för det jag försöker säga

Jag förstår inte vad de menar

Ungar

Att vara förälder är en svår konst. Eller, rättare, ett svårt konstant arbete utan möjlighet till vare sig löneförhandlingar, fackliga insatser eller semesterersättning. Det pågår konstant, och en är i tjänst samtliga dygnets timmar.

En aspekt av föräldraskapet är att barn fokuserar på exakt samma sak som en själv fokuserar på. Detta kanske låter banalt, men det glöms av någon anledning bort av många praktiserande föräldrar. Om en lägger fokus på någonting, så ger detta fokus i sig självt en viss aura av viktighet till detta något. Det gäller alltså att vara uppmärksam på sina fokus.

Ett sätt att sätta saker i fokus är att berömma eller klandra något. Det är generellt etablerat att beröm över lag är bättre än klander; att fokusera på barnets brahet ger oftast bättre självkänsla över tid än att fokusera på dess dålighet. Dock gäller det att berömma - uppmärksamma - rätt saker. Om en berömmer barnet för att det fått bra betyg så är det inte barnet och dess görande som är i det egentliga fokus, utan betygen. Barnet blir förvisso glatt över att få beröm just där och då, men nästa gång det är dags för någonting betygsgrundande börjar ett visst tvivel sätta in - kommer de att tycka om mig om jag får dåligt betyg på det här provet?

Bättre då att lägga fokus på barnet självt, på det det gör snarare än det det får. I det här fallet på dess ansträngning inför provet. Det går inte alltid att kontrollera utgången av ett provresultat - ibland går det bra, ibland inte - men det går alltid att påverka förberedelserna inför dem. Genom att berömma barnet för dess hårda ansträngningar i syfte att förbereda sig inför provet, flyttas fokus över från vad det får, till vad det gör. I ett sådant läge kan det, med all trygghet i världen, veta att det är omtyckt, utan att behöva oroa sig för hur nästa betyg ser ut. Vilket har den inte helt oviktiga bieffekten att barnet, utifrån denna trygghet, kan fokusera mer på förberedelserna inför proven, och därmed också får högre betyg i slutänden.

Sedan är det ju förstås en fråga i sig varför en skaffar ungar, men jag har en känsla av att denna fråga är en så kallad annan fråga. -

Lycka

Det här med lycka är inne nuförtida. Dalai Lama skrev en bok om ämnet för tid sedan, och den tycks dyka upp hemma hos var och varannan person jag råkar besöka. Varje gång jag råkar titta på teve så är dess uppnående och bevarande ett konstant samtalsämne. Det är, med andra ord, svårt att komma undan fenomenet.

Det finns, avrundat till närmaste tretal, tre modeller för att förstå lycka. Den första är en rent kemisk lycka - balansen i hjärnan rubbas åt ett visst håll, och ett lyckorus uppstår. Det är en enkel modell, som kanske eller kanske inte säger någonting om orsaken till obalansen. Knuffa rätt kemikalier i rätt riktningar och lycka uppstår. Enkelt nog. Det spelar ingen roll varför de skuffas åt rätt håll, så länge de gör det.

Den andra modellen är att lycka uppstår som ett resultat av gynnsamma situationer. Att bjuda ut någon och få ett ja, att vinna en hård men jämn match, att efter ett långt och episkt letande hitta den där obskyra svenska pilsnerfilmen som inte sålts någonstans i över fyrtio år i ett mycket bortglömt hörn av piratebayen så att en kan ge den till sin farmor i åttioårspresent - sådana stunder är sällsynta, men lyckliga och nyttiga.

Den tredje modellen kommer från de gamla grekerna, och säger att lycka är ett resultat av ett kontinuerligt och givande arbete för det egna och allmänna goda under former som medger både tid för personlig reflektion och tid för deltagande i det offentliga livet. De hade ett ord för det - eudaimonia. Det goda livet bygger på goda dygder i ett gott samhälle - när alla tre faller på plats så kommer lyckan av sig självt.

Now, jag är inte den att jag förnekar att de två första modellerna har sin plats i vår förståelse av livet, universum och allt det där, men när det kommer till att planera och förutsäga min egen framtid så utgår jag mer från den tredje modellen än någon annan. När det gäller att planera sådana saker som var jag ska bo, hur jag ska leva, om/när/var jag ska arbeta, så är det en mer konsekvent och pålitlig lycka jag söker, snarare än en tillfällig och mer eller mindre oförutsägbar sådan.

Det är förstås omöjligt att förutsäga vilka livssituationer som blir goda och vilka som blir ogoda. Saker och ting ser inte likadana ut vid n:te anblicken som vid första, och det enda sättet att egentligen ta reda på hur en viss situation ter sig är att leva i den. Att sätta sig ner och på förhnd planera det goda och lyckliga livet, så som en arkitekt ritar en byggnad, fungerar inte; det finns för många föränderliga faktorer som spelar in för att fånga dem alla. Rent praktiskt så får en utgå från sin nuvarande livssituation och se vad som är - vad en trivs med, och vad en inte trivs med - och sedan söka förändra det ogoda till det goda.

Det kanske låter banalt, men när en väl börjar nysta i det hela så inser en rätt snart att det finns väldigt många trådar i ens liv, som en antingen kan dra i eller dras av, och att varje aspekt i sig själv kräver mycken arbete för att förstå, formuleras och förändras.

Förhoppningsvis har ni den turen att ni, emellanåt, finner er lyckliga i och över att befinna er i denna situation. Jag gör det, ibland, när jag lyckas få till det här med studenteriet; det är, onekligen, en av de saker som håller kvar mig vid universitetet. -

I all korthet, del XXII

Tentauppgift, Retorik D, överkurs: Övertyga åhörarna att jordbruksstödet inom EU är för litet.