Inlägg
Att vara förälder är en svår konst. Eller, rättare, ett svårt konstant arbete utan möjlighet till vare sig löneförhandlingar, fackliga insatser eller semesterersättning. Det pågår konstant, och en är i tjänst samtliga dygnets timmar.
En aspekt av föräldraskapet är att barn fokuserar på exakt samma sak som en själv fokuserar på. Detta kanske låter banalt, men det glöms av någon anledning bort av många praktiserande föräldrar. Om en lägger fokus på någonting, så ger detta fokus i sig självt en viss aura av viktighet till detta något. Det gäller alltså att vara uppmärksam på sina fokus.
Ett sätt att sätta saker i fokus är att berömma eller klandra något. Det är generellt etablerat att beröm över lag är bättre än klander; att fokusera på barnets brahet ger oftast bättre självkänsla över tid än att fokusera på dess dålighet. Dock gäller det att berömma - uppmärksamma - rätt saker. Om en berömmer barnet för att det fått bra betyg så är det inte barnet och dess görande som är i det egentliga fokus, utan betygen. Barnet blir förvisso glatt över att få beröm just där och då, men nästa gång det är dags för någonting betygsgrundande börjar ett visst tvivel sätta in - kommer de att tycka om mig om jag får dåligt betyg på det här provet?
Bättre då att lägga fokus på barnet självt, på det det gör snarare än det det får. I det här fallet på dess ansträngning inför provet. Det går inte alltid att kontrollera utgången av ett provresultat - ibland går det bra, ibland inte - men det går alltid att påverka förberedelserna inför dem. Genom att berömma barnet för dess hårda ansträngningar i syfte att förbereda sig inför provet, flyttas fokus över från vad det får, till vad det gör. I ett sådant läge kan det, med all trygghet i världen, veta att det är omtyckt, utan att behöva oroa sig för hur nästa betyg ser ut. Vilket har den inte helt oviktiga bieffekten att barnet, utifrån denna trygghet, kan fokusera mer på förberedelserna inför proven, och därmed också får högre betyg i slutänden.
Sedan är det ju förstås en fråga i sig varför en skaffar ungar, men jag har en känsla av att denna fråga är en så kallad annan fråga. -
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Man skulle ju också, vid otillräckligt studieresultat, kunna administrera bestraffning genom skolväsendet, i form av straffarbete, förnedring och indragna matransoner; och på så sätt befria föräldrarna från den domesticerande funktion som ändå skolgången, av nödvändighet måste uppfylla.
SvaraRaderaStraffen skulle kunna administreras av andra konkurrerande deltagare i provskrivningen, som belönades rikligt utefter vilja och engagemang i disciplineringen av de undermåliga, det är ekonomiskt rationellt och stärker även deras ledarmoral. Vägran att bestraffa skulle givetvis medföra bestraffning i sig.
Skolans roll som institution är, trots allt, att skapa sammhällsdugliga medborgare som kan bidra till vårt samhälles fortsatta välfärd. Skolan i nuäget uppfyller ej detta krav. Undermålig prestation accepteras inte i arbetslivet och bör således ej heller accepteras inom skolväsendet. En anställd som inte bjuder till kan ej få vara kvar på sin post och en chef som inte har styrka att styra är ingen chef. Så fungerar samhället och skolan måste förbereda eleverna på detta. Annars går vi under i den internationella konkurrensen. Vi lever trots allt i en marknadsekonomi, det kan tyckas hårt, men så fungerar världen och historien har visat oss att det socialistiska alternativet är mycket värre. Se bara på det våld, svält och förtryck som kommunismen lett till.
Det är sant att föräldrarna bör ha en stödjande roll, men barnen måste ändå lära sig att prestera. Hur skulle det se ut, till exempel, om en städerska utbetalades lön oavsätt hur ultralångsamt hon städade. De samhällsbärande individer som tagit sig mod att anställa henne skulle både bli ekonomiskt lidande och få svårigheter att fullgöra sina viktiga arbetsuppgifter pga att de skulle vara tvugna att städa själva, eller planera, gräva och navigera runt i tunnlar av smuts.
Vi har stor ungdomsarbetslöshet nu för tiden bla. pga. att många företagare helt enkelt inte vågar anställa ungdomar, då de är lata och omotiverade. De har helt enkelt inte fått lära sig vad som förväntas av dem på arbetsmarknaden och företagarna får ta på sig rollen som uppfostrare, en roll de ej har tid med.
Visst, socialbidag, A-kassa, LAS och fackföreningarna är stora bovar i dramat, men jag skulle hävda att skolan har en viktigare roll att spela. Lär medborgare sig tidigt att reflexmässigt följa instruktioner och alltid göra sitt yttersta, utan att först stå och fundera eller ifrågasätta så får vi inte heller problem med lata anställda eller egoistiska fackföreningar som gaddar ihop sig mot sina arbetsgivare. Samhällsskadliga tankesätt och vanor måste utplånas så tidigt som möjligt.
Med vår nuvarande halvkommunistiska sammhällsutformning tvingas föräldrar, om de bryr sig om sina barn, att förbereda dem för för arbetslivet, genom att fokusera på resultaten; då ingen annan gör det. Och, som du påpekar, fungerar inte ens detta. Föräldrar bakbinds via vår nuvarande socialistiska lagstiftning från att vidta de vägledande åtgärder som krävs för att tydligt visa barnen vad som förväntas av dem. Om du visar barnen vad som är fel, via tex. aga, uteblivna matransoner eller avstängning från hemmet så bestraffas du själv. Alla incitament till flit är således förbjudna, dagens unga lär sig att bara få, få, få och aldrig ge något tillbaks. Det är altså inte som du säger, att beröm är bättre än klander. Föräldrar är i dagens sverige förpliktigade att ge barnen beröm, i form av belöningar såsom mat och husrum, men hur ska de veta att uppskatta detta om de ej vet vad motsatsen innebär? Det kan de inte!
Situationen är allvarlig. Vi klarar inte konkurrensen med tex. Kina om sveriges löntagare ej kan ta sitt ansvar från dag ett. Kineserna får redan tidigt lära sig att arbeta hårt utan att ifrågasätta. Den dag vi tillåter en kommunistisk diktatur att bli mer framgångsrika än vi, då kan vi säga 'hej då' till vår frihet och våra liberala värden; då har världskommunismen segrat.
Det är även det en skiljelinje - skolan för arbetet eller skolan för människan? Den går in i diskussionen om människans främsta syfte är att leva eller att arbeta. Å ena sidan är människan en aktiv varelse; andra sidan har denna aktivitet börjat anses så som ett mål i sig självt. Det spelar ingen roll vilken samhälleligt sanktionerad aktivitet en engagerar sig i - så länge den bär titeln arbete så är en en fullvärdig medlem av samhället.
SvaraRaderaSkolans roll är dock inte, som du säger, att skapa arbetsförmögna människor. Denna funktion kan uppfyllas långt mycket bättre genom andra former av socialisation, och en av den moderna tidens stora officiella hemligheter är att de allra flesta arbeten kräver cirka två veckors inlärning för att bemästra.
Skolans roll är snarare att reproducera den klasstruktur som återfinns i dagens samhälle. Skolan som institution har vissa underliggande värderingar, och de som anpassar sig till och/eller anammar dessa kommer över lag att lyckas bättre än de som inte gör det. Dessa värderingar är mer eller mindre synonyma med de dominerandes värderingar, och det som gör skolan så effektiv som reproduktionsplats för klasstrukturerna är att de dominerade oftast inte tar till sig dessa värderingar.
Skolan för arbetet är således en ganska godtycklig sammankoppling. Skolan för människan är sant enbart och endast om en är vid med definitionen av "människa". Kvar står skolan för strukturen. Arbetsmarknaden, levnadskonsten och allt därimellen lämnas därhän, för oss som drabbats av skolväsendet att diskutera till döddager.
Du råkar, btw, inte ha en egen blogg någonstans? Det vore intressant att läsa den. (:
KOMMUNISM ÄR ONDSKA!
SvaraRaderaWell, det besvarar onekligen ett antal frågor om livet, universum och allting. ;)
SvaraRadera