21.7.09
I all korthet, del XXV
Beroende på hur en ser på saken så har mänskligheten kommit olika långt. Om en ser oss som direkt nedstigande från en högt utvecklad ras av fallna änglar så är det en ser inte helt smickrande. Om en däremot ser oss som sprungna ur ett gäng apor som för länge sedan roade sig med att kasta exkrement på varandra på savannens slätter så har vi nog kommit en bit på vägen, trots allt.
Labels:
I all korthet,
Sargoth
18.7.09
Malplacerade diskurser
Ett av mina stora nöjen är att skapa malplacerade diskurser. Ni vet - uttalanden och haranger som förvisso är giltiga rent analytisk, men som ändå inte hör hemma i sammanhanget för fem öre. Det märks en aning i dessa mina blogginlägg, även om jag försöker tona ner det en smula. När jag väl kör fullt ut så är det ganska, ah, elakt. För det mesta.
En väl malplacerad diskurs är egentligen en form av härskarmetod - i alla fall när den används i sociala sammanhang där ironisk och/eller vänskaplig distans till det sagda ligger för handen. Ett exempel är när någon random människa helt utan anledning kommer med en förolämpning, bara sådär. En skulle kunna försöka ge gensvar med lika mynt, men det fungerar sällan (iaf för min del). Att i stället svara med en lång utläggning av typen "ah, se där, en ytterst skarpsynt analys, full av djup och subtila skiftningar; jag är inte helt säker på att jag riktigt förstod alla implikationer av de mer elokventa vändningarna du gjorde där på slutet, men jag är fullt förvissad om att allt kommer att klarna när jag har tid att sätta mig in i referensmaterialet; på tal om det så vill jag påpeka att dina källhänvisningar är superba och ett paradigm av klarhet; du är numera min förebild när det gäller att hålla sina källor och resonemang klara, tydliga och lättåtkomliga!" - brukar för det mesta fungera.
Humorn i det hela är oerhört enkelsidig, för det allra mesta. Såvida inte bägge diskussionsdeltagare är med på att sker på en "som om"-nivå - akut sällsynt utanför campusområdet, av någon anledning - så kommer åhöraren att försöka analysera innehållet snarare än formen, vilket bara gör det hela ännu bättre. Den absolut vanligaste reaktionen från en någon som inte ser ironiskt på det hela är att bli extremt irriterad - vilket, onekligen, är ett tecken på att de är oerhört missnöjda med att deras makt över en inte riktigt fungerar just här och nu. -
Ett extremt välkänt exempel på malplacerad diskurs är Monty Python-sketchen Constitutional Peasant. Den gode kungen möter en representant för ett anarkosyndikalistiskt lokalsamhälle och möter ett inte helt självklart svar på sin utsaga om att hen faktiskt är kung. Eller på förklaringen varför hen är kung; att hålla Excalibur medger inte per automatik att en får ensamrätt på statens legislativa makt i den lokale människans ögon, vilket inte helt är den respons en kung vill ha i sin interaktion med ina undersåtar.
Att lägga sin diskurs på för hög nivå är ett enkelt sätt att malplacera sig på. Det kräver lite övning i början, men efter ett tag kommer det av sig själv. Ett mycket svårare sätt är att lägga sig på precis rätt nivå men ändå säga helt fel saker. Knepet är att säga saker på ett sådant sätt att alla implicita förväntningar kastas över ända. Den generella principen illustreras ganska väl - om än en aning oslipat - i den här artikeln om hur en (inte) ska bete sig inför en brittisk domstol. Att ta fasta på orden att en är direkt underställd enbart och endast Gud själv går inte helt hem, men det fungerar tydligen om en gör det rätt. Huvudtanken är att konsekvent och medvetet utgå från någonting annat än vad sammanhanget enligt tradition både kräver och krävs utgå ifrån. Detta är svårt, dels för att det kräver att en har god detaljkännedom om situationen i fråga, och dels för att det krävs tillräckligt med självkontroll för att inte falla in i det förväntade mönstret. Om en lyckas så är det guld värt, dock, så det finns all anledning att öva upp sig.
Ett annat exempel är att först låtsas missförstå någonting, för att sedan komma med en extremt överdetaljerad aha-insikt om det hela. Överdetaljerad så som i "aaaah, så du menar att den senaste tidens ekonomiska dysfunktionalitet lett till ett övergripande effektivitetsfall över samtliga samhällets sektorer, som i sin tur lett till att just den tjänst jag försöker få tag i inte finns inne just nu eftersom faktorer utanför vår kontroll på ett effektivt sätt tomt samtliga lager och reserver mellan producent och konsument - dvs mig? Men säg det då!".
Ja, jag erkänner. Min humor är konstig. Det ingår. -
En väl malplacerad diskurs är egentligen en form av härskarmetod - i alla fall när den används i sociala sammanhang där ironisk och/eller vänskaplig distans till det sagda ligger för handen. Ett exempel är när någon random människa helt utan anledning kommer med en förolämpning, bara sådär. En skulle kunna försöka ge gensvar med lika mynt, men det fungerar sällan (iaf för min del). Att i stället svara med en lång utläggning av typen "ah, se där, en ytterst skarpsynt analys, full av djup och subtila skiftningar; jag är inte helt säker på att jag riktigt förstod alla implikationer av de mer elokventa vändningarna du gjorde där på slutet, men jag är fullt förvissad om att allt kommer att klarna när jag har tid att sätta mig in i referensmaterialet; på tal om det så vill jag påpeka att dina källhänvisningar är superba och ett paradigm av klarhet; du är numera min förebild när det gäller att hålla sina källor och resonemang klara, tydliga och lättåtkomliga!" - brukar för det mesta fungera.
Humorn i det hela är oerhört enkelsidig, för det allra mesta. Såvida inte bägge diskussionsdeltagare är med på att sker på en "som om"-nivå - akut sällsynt utanför campusområdet, av någon anledning - så kommer åhöraren att försöka analysera innehållet snarare än formen, vilket bara gör det hela ännu bättre. Den absolut vanligaste reaktionen från en någon som inte ser ironiskt på det hela är att bli extremt irriterad - vilket, onekligen, är ett tecken på att de är oerhört missnöjda med att deras makt över en inte riktigt fungerar just här och nu. -
Ett extremt välkänt exempel på malplacerad diskurs är Monty Python-sketchen Constitutional Peasant. Den gode kungen möter en representant för ett anarkosyndikalistiskt lokalsamhälle och möter ett inte helt självklart svar på sin utsaga om att hen faktiskt är kung. Eller på förklaringen varför hen är kung; att hålla Excalibur medger inte per automatik att en får ensamrätt på statens legislativa makt i den lokale människans ögon, vilket inte helt är den respons en kung vill ha i sin interaktion med ina undersåtar.
Att lägga sin diskurs på för hög nivå är ett enkelt sätt att malplacera sig på. Det kräver lite övning i början, men efter ett tag kommer det av sig själv. Ett mycket svårare sätt är att lägga sig på precis rätt nivå men ändå säga helt fel saker. Knepet är att säga saker på ett sådant sätt att alla implicita förväntningar kastas över ända. Den generella principen illustreras ganska väl - om än en aning oslipat - i den här artikeln om hur en (inte) ska bete sig inför en brittisk domstol. Att ta fasta på orden att en är direkt underställd enbart och endast Gud själv går inte helt hem, men det fungerar tydligen om en gör det rätt. Huvudtanken är att konsekvent och medvetet utgå från någonting annat än vad sammanhanget enligt tradition både kräver och krävs utgå ifrån. Detta är svårt, dels för att det kräver att en har god detaljkännedom om situationen i fråga, och dels för att det krävs tillräckligt med självkontroll för att inte falla in i det förväntade mönstret. Om en lyckas så är det guld värt, dock, så det finns all anledning att öva upp sig.
Ett annat exempel är att först låtsas missförstå någonting, för att sedan komma med en extremt överdetaljerad aha-insikt om det hela. Överdetaljerad så som i "aaaah, så du menar att den senaste tidens ekonomiska dysfunktionalitet lett till ett övergripande effektivitetsfall över samtliga samhällets sektorer, som i sin tur lett till att just den tjänst jag försöker få tag i inte finns inne just nu eftersom faktorer utanför vår kontroll på ett effektivt sätt tomt samtliga lager och reserver mellan producent och konsument - dvs mig? Men säg det då!".
Ja, jag erkänner. Min humor är konstig. Det ingår. -
Labels:
Sargoth
8.7.09
Sak och person
En sak som många inte riktigt gör är att göra skillnad mellan sak och person. Det kanske verkar som en akademisk eller analytisk skillnad, som bara har betydelse för de som har tid, råd och ork att göra det, men faktum är att en för det mesta får mer av alla dessa tre saker om en gör det. En får mer tid genom att en låter bli att obsessa över saker som inte behöver obsessas över; en får mer goda råd genom att inte skälla ut bringaren av dåliga nyheter; och en får mer ork av att inte bete sig som en orch mot sin omgivning på grund av att en känner sig som en sådan när ens uppsats får U.
Skillnaden mellan sak och person ligger i att saker händer, och sedan reagerar vi på dem. Samt, förstås, att det allra mesta som händer beror på faktorer som ligger utom vår och våra medmänniskors kontroll. När någon exempelvis kommer med dåliga nyheter så är inte personen som kommer med nyheten själva nyheten. Nyheten är en sak, ett ting, någonting externt. Personen är någonting helt annat, och dessa två ting är sammanlänkade enbart av tillfälliga omständigheter. Att skjuta och/eller molestera budbäraren för att en inte gillar nyheten är således en något missriktad aktivitet, och om du gör det ordentligt så har du förmodligen bidragit till att göra nyheten ännu sämre än den redan var från början.
Om - när - en får U på en uppsats eller en tenta så är det lätt att känna sig lite totalt genomusel. Det är naturligt, men det hela blir genast mycket bättre när en inser att det som har bedömts inte är den sammantagna totaliteten av hela ens materiella och andliga vara, utan ens insats i en viss situation. Om en tänker att ens insats just där och då kanske inte var den helt bästa, så står en bättre lämpad att förbereda sig inför omtentan än om en tänker att bara en så genomusel och genomrutten person som jag kan misslyckas med sånt här. Att skilja mellan sak - ens insats - och person - en själv - gör saker och ting en smula lättare att hantera.
Ett annat exempel är när en maskin på någons jobb går sönder. Det är - för det allra allra mesta - inte personalens fel att maskinen är trasig, och att gnälla och skälla på dem på grund av maskinens trasighet gör för det mesta bara till att stämningen sjunker mer än den redan gjort. Det skapar dessutom ett visst avstånd mellan dig och personalen i fråga, helt i onödan. Varför göra saker jobbiga för dem på grund av saker som de inte gjort och som de - för det allra allra mesta - inte vill ha gjort ens i sin fantasi? Saken - mer bestämt dess trasighet - bestraffas inte av att du bestraffar personalen, Att du inte kan få ut det den producerar just där och då är ingen anledning att låta bli att skilja mellan sak och person. (Att i all artighet meddela att en förstår situationen utan att ta ut det på personen kan dessutom, om en har tur, leda till att en får en gratis bonus om maskinen i fråga skulle få för sig att fungera strax efteråt. Det händer sällan den som i all oartighet inte gör det.)
Alla dessa fördelar till trots så går väldigt många omkring och låter bli att göra denna åtskillnad. Jag förstår inte varför. -
Skillnaden mellan sak och person ligger i att saker händer, och sedan reagerar vi på dem. Samt, förstås, att det allra mesta som händer beror på faktorer som ligger utom vår och våra medmänniskors kontroll. När någon exempelvis kommer med dåliga nyheter så är inte personen som kommer med nyheten själva nyheten. Nyheten är en sak, ett ting, någonting externt. Personen är någonting helt annat, och dessa två ting är sammanlänkade enbart av tillfälliga omständigheter. Att skjuta och/eller molestera budbäraren för att en inte gillar nyheten är således en något missriktad aktivitet, och om du gör det ordentligt så har du förmodligen bidragit till att göra nyheten ännu sämre än den redan var från början.
Om - när - en får U på en uppsats eller en tenta så är det lätt att känna sig lite totalt genomusel. Det är naturligt, men det hela blir genast mycket bättre när en inser att det som har bedömts inte är den sammantagna totaliteten av hela ens materiella och andliga vara, utan ens insats i en viss situation. Om en tänker att ens insats just där och då kanske inte var den helt bästa, så står en bättre lämpad att förbereda sig inför omtentan än om en tänker att bara en så genomusel och genomrutten person som jag kan misslyckas med sånt här. Att skilja mellan sak - ens insats - och person - en själv - gör saker och ting en smula lättare att hantera.
Ett annat exempel är när en maskin på någons jobb går sönder. Det är - för det allra allra mesta - inte personalens fel att maskinen är trasig, och att gnälla och skälla på dem på grund av maskinens trasighet gör för det mesta bara till att stämningen sjunker mer än den redan gjort. Det skapar dessutom ett visst avstånd mellan dig och personalen i fråga, helt i onödan. Varför göra saker jobbiga för dem på grund av saker som de inte gjort och som de - för det allra allra mesta - inte vill ha gjort ens i sin fantasi? Saken - mer bestämt dess trasighet - bestraffas inte av att du bestraffar personalen, Att du inte kan få ut det den producerar just där och då är ingen anledning att låta bli att skilja mellan sak och person. (Att i all artighet meddela att en förstår situationen utan att ta ut det på personen kan dessutom, om en har tur, leda till att en får en gratis bonus om maskinen i fråga skulle få för sig att fungera strax efteråt. Det händer sällan den som i all oartighet inte gör det.)
Alla dessa fördelar till trots så går väldigt många omkring och låter bli att göra denna åtskillnad. Jag förstår inte varför. -
Labels:
Sargoth
7.7.09
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)