Positiv och negativ förändring

Jag har länge gått omkring och funderat på det här med förändring. Förändring är, om vi ska göra en minimal definition av det hela, att först vara någonting och sedan över tid börja bli någonting annat. En sak som förändras går alltså från att vara någonting till att vara någonting annat.

Detta kallar jag positiv förändring. Inte nödvändigtvis för att det rör sig i en positiv riktning, utan för att det rör sig ett positivt antal enheter i riktning mot någonting annat. Det spelar ingen roll vad det rör sig mot - att det rör sig mot något är tillräcklig förändring för att vara en positiv förändring. Precis som det inte spelar någon roll i vilken riktning en rör sig när en räknar hur många meter en rört sig - oavsett vilket håll en förflyttar sig så har en rört sig ett visst antal meter åt det hållet.

Att någonting blir mer likt någonting annat är dock bara en sak, om än väldigt många riktningar. Vad blir det då om någonting förändras på ett sådant sätt att det blir mindre likt allting annat samtidigt, dvs förändras på ett sådant sätt att det inte rör sig i riktning mot någonting annat? Det blir alltså mindre likt allting annat samtidigt, men det förändras fortfarande.

Jag brukar kalla detta negativ förändring, och detta är generellt sett svårt att sätta fingret på. Liknelsen med metrarna fungerar liksom inte, eftersom det är svårt att tänka sig minus en meter - men ändå går det att tänka sig någonting som förändras på ett sådant sätt att det mer och mer börjar likna sig självt. Det rör sig med andra ord mot någonting annat, börjar inte likna någonting annat, men det förändras fortfarande.

Positiv förändring är alltså att någonting blir mer likt någonting annat, ospecifierat vad; negativ förändring är alltså att någonting blir mindre likt allting annat, rent generellt.

Nu kanske ni undrar - vad är poängen?

Den gömmer sig i att detta är en filosofisk övning, dvs ett tänjande av verkligheten med hjälp av begrepp för tänjandets egen skull. Det är inte ett försök att påverka eller förändra någonting i riktning mot någonting särskilt, utan snarare ett försök att förändra världen så att den blir mer lik sig själv - ett försök att ställa sig minus en meter längre bort från den. -

I all korthet, del XLIV

Okay, nu är det som så att vi har två personer här som säger sig vara Jesus.

Hmm.

Minst en av dem ljuger.

Tystnad

Folk har så märkliga tankar kring tystnad. Eller, rättare, de reagerar så märkligt. De tolkar in så långtgående nyanser och detaljer i allt det där en inte säger att det är svårt att skilja det sagda från det osagda. Till sist så har en - genom att inte säga något - sagt allt som behöver sägas, och därefter sägs ungefär ingenting.

Det är ett märkligt fenomen, det där. Håller ni inte med?

Begränsningar

Jag fascineras alltid av att saker och ting är som de är. Varför råkade de bygga det här huset så att väggen är just här i stället för en liten bit däråt? Hade det inte funnits mer plats inomhus om de bara hade tänkt lite större? Varför byggde de egentligen så smått, när det bevisligen finns plats över för att expandera? Vad orsakade denna begränsning?

För alla saker som är på ett visst sätt så har någon, någonstans, bestämt att gränsen ska gå precis just där. Gränsen mellan att vara milt alkoholpåverkad och att vara tillräckligt full för att begå en rattfylla med minsta möjliga marginal är en konstruerad gräns; gränsen mellan länder är konstruerad; gränsen mellan vad som är och vad som skulle kunna vara är ständigt närvarande men också ständigt försvinnande. Varje gång någon bestämmer sig för att en gräns ska gå där, precis där, så försvinner en möjlighet till förmån för en verklighet. Framtiden är oändlig, men varje beslut är en begränsning av den.

Tänk så mycket som hade varit annorlunda om en enda människa lagt en enda gräns annorlunda för hundra år sedan. Eller femtio - om de hade beslutat att lägga Berlinmuren några meter mer åt det ena eller det andra hållet.

Samtiden är inte som den är med nödvändighet. Brevet må alltid nå sin mottagare, men det är samtidigt ett något begränsat sätt att se på världen. -

Let's talk about sex, baby

Det är väl känt och brutalt etablerat att vilket ord som helst kan användas som kodord, omskrivning eller försköning för aktiviteten att ha sex. Det spelar ingen roll vilket ord det är - så länge det tillhör en ordklass så går det att använda. Språket tycks inte vilja tillåta några som helst undantag på det här området - inte ens konjunktiven kommer undan.

Det här med att tala om sex blir därför en smula konfyst. Alla formuleringar fungerar som beskrivande metaforer, och det är närmast omöjligt att inte tala om det när samtalsämnet väl kommit upp. Ta bara en till synes oskyldig formulering så som "vi drack te i morse" och se tendensen. Eller meningen: "åklagaren lade fram fallet för domaren". De kanske tycks vara relativt barnvänliga meningar till en början, men nu när vi väl har kommit in i stämningen så går det oerhört fort att konstruera något slags sammanhang där de är allt annat än just det.

Frågan är - är det ett tankefel, eller ett uttryck för människans obändliga behov av att ge uttryck för sitt begär?

Panta rei

En sak som många tycks vilja glömma men som livet gång på gång på gång på gång envisas med att påminna oss om är att ingenting varar för evigt. Inget. Våra prestationer, våra misslyckanden, våra högsta lyckorus, våra lägsta deppsjunk, våra kärlekar, våra fiendeskaper, våra insikter, våra åsikter, våra ägodelar, vår rikedom, vår fattigdom, våra gärningar - inget består. Allting försvinner - allting flyter. Vi vet alla att till och med vi själva en dag kommer att trilla av pinn och kliva av scenen - allting försvinner.

Detta är både en praktisk och filosofisk fråga. Rent praktiskt ställer den till med vissa essentialistiska tankar om saker och ting - om saker och ting förändras och försvinner över tid, hur kan vi då hävda att saker och ting med nödvändighet är på vissa sätt i egenskap av att de alltid har varit så och alltid kommer så förbli? Att företräda eviga värden blir lite problematiskt när ens eviga värde har förändrats till oigenkännlighet inför ens levnads ögon.

Lite mer filosofiskt så tvingar det oss att ställa oss frågande till vad som är meningen med samma levnad. Ingenting vi gör kvarstår, och när döden träder in så är allt borta i ett svep. Inga om, inga men, inga pardoner - allt flyter iväg i ett metafysiskt intet, och det enda som kvarstår är flödet av saker som aldrig förblir.

Vi gör alla vårt bästa för att ignorera detta. Ändå sparkar världen oss dagligen på smalbenet med ett högljutt påpekande att saker och ting är fruktansvärt mycket bättre än vad vi är på aktivt ignorerande, och rullar vidare som om vi vore helt och fullt med på saken.

Frågan är vilket tankefel som är störst - att fortsätta låtsas ignorera detta, eller att sluta. -