En förnuftig rationalitet

Det sägs ibland att samhället ska byggas på rationella grunder, att det är siffror och kalkyler som ska utgöra underlaget, att det är det påtagliga och konkreta som gäller, och att sådana saker som känslor och värderingar ska hållas utanför det hela. Det ställs upp något av en motsättning mellan dem - rationalitet mot känsla.

Du är ett moron om du helhjärtat ställer upp på denna dikotomi.

Grejen är den att utan någon mått av känsla så blir rationaliteten ett monster. Det enda som förhindrar en från att bygga ett samhälle byggt på brutalt slaveri där de före detta medborgarna vid födseln döms till livegenskap är någon slags känsla om att det inte riktigt är helt rätt väg att gå. Rent rationellt så finns det massvis av skäl att göra det - inte minst synnerligen mätbara ekonomiska sådana.

Och så kan vi ju inte ha det. Eller?