Anledningar

Ibland händer det att jag stöter ihop med folk som förnekar termodynamikens andra huvudsats. Vanligtvis i anslutning till kall fusion, men även rent generellt. Jag vet inte varför folk helt oförhappandes får för sig att vilja ge sig i polemik med ett av världens mest fundamentala sätt att fungera, men de gör det. Vanligtvis med argumentet att det inte finns någon anledning till att denna huvudsats är som den är eller fungerar som den gör.

Vilket är en märklig sak att säga, eftersom den är en beskrivning av hur saker tenderar att hända, och således inte behöver en anledning att fungera. Medvetna varelser behöver anledningar för att göra saker - telos - men välden själv behöver det inte. Eller våra beskrivningar av den.

Helt plötsligt har jag att göra med en väldigt komplicerad retorisk situation. Å ena sidan är termodynamikens andra huvudsats så brutal att vilken person som helst med ansvar för städning kan bekräfta den för dig - det blir alltid ostädat igen, hur mycket städning som än skedde förra gången. Inte av någon specifik enskild anledning, men stökigt blir det vad en än gör. Å andra sidan har förnekaren bevisligen ingen anledning att tro på det hela, och jag måste således använda världens generella anledningslöshet som grund för att formulera den anledning som saknas.

Världen behöver ingen anledning för att gå sönder. Människor behöver däremot anledningar för att fungera.

Eller hur var det nu?