Filosofi för afilosofiska

Det finns nackdelar med att kunna svåra ord. Inte genom att en oftare än en borde råkar missa sin station när en tunnelbaniserar, utan även genom att ett till synes slumpmässigt urval av ens närmaste medmänniskor med jämna mellanrum får för sig att vilja göra ett diskret och artigt påpekande när vissa andar faller på.

Detta diskreta påpekande kan summeras ungefär så här: "sluta vara så giffla filosofisk, ditt mongo!".

Vilket, onekligen, ligger på gränsen till att vara oartigt. Men det är också något av en självmotsägelse, i och med att språket är ett autonomt fält i sig självt och envisas med att vara giffla filosofiskt även när en själv är på afilosofiskt humör.

Ta bara påpekandet "det regnar". Vid första anblick kan en tänka sig någonting i stil med ett rent informerande om att regn pågår, eller ett illa dolt socialt smörjmedel, men när en tänker lite närmare på det så blir det väldigt komplicerat väldigt fort.

Eller, rättare, när en tänker närmare på "det" så blir "det" väldigt komplicerat väldigt fort. Vad är detta "det" som regnar? Finns det någon slags metafysisk agentur bakom världen som ser till att regn händer? Kan en kommunicera med "det"? Hur kan en beskriva "det"? Varför gör "det" så att "det" regnar? Vad är relationen mellan regnet och "detet"? Skulle vi kunna muta "det" så att "det" inte regnar, och i såna fall hur?

Som ni ser så räcker det med två ord - två ord! - för att blanda in tillräckligt mycket filosofi för att hålla tusentals universitet både bemannade och sysselsatta i århundraden.

Så det korrekta svaret till uppmaningen "sluta vara så filosofisk" blir, utan större pardon, den gamla hederliga dängan "ska du säga".

Ibland är det skönt att kunna vända tillbaka till sina rötter. Back to basics, ni vet.