Avstigande

Det finns en sak jag aldrig har förstått, och det är varför vissa människor försöker sig på att kliva ombord ett fullt fordon av kollektivt slag innan alla avstigande stigit av. Jag menar - det är inte så mycket ett tankefel som frånvaron av tankeprocess över huvud taget. Om input överstiger fordonets kapacitet, samtidigt som den genom sin blotta massa kväver output -

Det går att gå längre, genom att påstå att det egentliga tankefelet är att många dörrar både är in- och output, och att dörrar av mer exklusivt slag vore att föredra, men vi vill väl inte frånta oss vår stabila sociala frihet att kliva på genom vilken dörr vi än behagar, eller hur?

Klänningar

Det finns män som hellre skulle sticka ut ena ögat än ta på sig en klänning. Men samtidigt tycker de att samma plagg passar alldeles utmärkt på deras fruar.

Ehm...

Ja. Tankefelet är nog så pass uppenbart att jag inte behöver utveckla och förklara det närmare.

Svenska

Jag minns en tid då jag var gymnasist. En sådan som gick på gymnasiet.

Vissa tider av dygnet var då vigda åt att gemensamt gå igenom av det svenska språket. Det kallades lektioner i svenska.

Vissa av dessa lektioner fick vi inte använda uttryck som kom från främmande språk, så som, säg engelska.

Hur det gick ihop med att vår ömme lärare konsekvent använde det ganska främmande ordet 'overhead' i stället för det mer inhemska 'stordia' övergår mitt förstånd än idag...

Obegripligt

Västtrafik höjer priserna.

Igen.

Jag tänker inte ens gå in på den avgrund av obegriplighet detta antyder. Låt oss bara komma överens om att titeln på den här bloggen är en mycket välvillig eufmism. Dekorum, du vet.

Petrolium

En tanke slog mig. Om det bästa sättet att få saker gjorda är att skapa ett behov av dess händande och sedan släppa loss det på den fria marknaden - vore det i sådana fall inte bäst att låta den ta hand om koldioxidutsläppen?

Min tanke är som följer: om vi först förbjuder all försäljning av petrolium för framdrivning av fordon, och sedan låter marknaden ta hand om den brutala efterfrågan på alternativa drivmedel som onekligen kommer att uppstå - vore inte det ett ganska smidigt sätt att se till att övergången från bensin/diesel till alternativa bränslen faktiskt inträffade?

Eller har jag missförstått något?

Fördomar

Det pågår en hel del kampanjande mot rasism och fördomar ute bland skolor och arbetsplatser. Att vara emot rasism är förståeligt, men fördomar - varför kampanjera mot dem? Finns det någon som helst anledning till detta? Fördomar är nyttiga i många olika sammanhang, så som när man vill planera någonting, eller förutsäga framtiden. Eller, för den delen, förstå sin omvärld. Men ändå kampanjeras det mot att man ska generalisera, döma saker på förhand eller ha förutfattade meningar om saker.

Ett exempel på en nyttig fördom är den om att objekt, när ingenting hindrar dem, faller nedåt. Denna fördom är brutalt omfattande - den omfattar precis allting, utan några som helst undantag. Den är ett paradexempel på en generalisering. Ändå är den en bra sådan, trots att den vägrar att behandla varje enskilt ting som enskilda ting. Allting faller under samma tanke, allting döms utifrån samma förutfattade mening -

Jag vet inte, men att vara emot fördomar känns lite smått som ett tankefel...

Skala

Det största av alla tankefel är att tro att man förstår någon.

Freud

Jag har tagit loss trianglarna från mitt dygdband och lagt dem i en oorganiserad hög strax bredvid ena högtalaren. Intressant nog börjar jag närmast spontant göra mönster av dem, och upptäcker efter varje mönsterförsök att det alltid finns två trianglar för lite. Vad jag än försöker göra.

Det intressanta är att vissa mönster tenderar att återkomma lite oftare än vad triangelformens geometri skulle göra sannolika. På något vis kommer någonting till uttryck genom mitt spontana omorganiserande av små triangulära pusselbitar.

Freud hade ett namn för detta: det omedvetna.

Det finns människor som ryggar tillbaka för tanken på allt vad Freud är och har formulerat; som omedelbart kopplar allt som har med Freud att göra med psykobabbel och allmänt flummeri. Detta är i och för sig ganska förståeligt, eftersom större delen av Freuds tankar och teser är icke-intuitiva, och allting som inte är förståeligt vid första anblicken brukar oftast vara antingen flummigt eller ondska.

Det kan debatteras om detta är ett tankefel eller inte, men det finns ett större, ett mindre intuitivt sådant. Ni ser, om tanken om det omedvetna - tanken om att det finns någonting inom oss som är vi men som vi inte är medvetna om - så blir alla resonemang som utgår från tanken på att vi förstår oss själva både ihåliga och grundlösa. Om våra tankar utgår från känslor och fixeringar som vi har utan att kunna uttrycka dem, eller ens kännas vid, så utgår samtidigt vår självförståelse från ett stort mörker, ett stort hål av outtalbart ovetande. Och således utgår vi inte från någon upplyst position, utan från - barnsliga rädslor, infantila bindningar, anala fixeringar.

Det må debatteras om huruvida Freud var det eller det, men det allra största tankefelet är att bortse från de filosofiska och epistemologiska implikationerna av hans teser.

Rädda valarna?

En tanke slog mig: om världen skulle gå under, bli obeboelig eller på andra vis bli oanvändbar under dramatiska omständigheter på en väldigt kort tid - säg, kärnvapenkrig eller astroidnedfall - skulle inte en eventuell överlevare tänka någonting i stil med:

Shit, vad dumma vi var. Vi borde ha exploaterat allt vad vi kunnat, tillägnat oss alla möjliga och omöjliga resurser, med vilka metoder som helst. Vi hade allt, hade kunnat göra allt, men vad gjorde vi? Jo, vi planterade skog, odlade biodynamisk mat och levde som om vi vore brutalt okunniga om överlevnadens villkor. Vi skulle ha tagit tillvara på överflödet -

Är denna tanke, denna frågeställning, ett tankefel?

Dygder

Dygder är sin egen belöning, sägs det. De behöver inte motiveras av någonting annat än att de är sig själva; en dygd är en dygd är en dygd. Att ha dem är en fördel; att inte ha dem är en brist.

En dygd är generellt sett värderationell till sin karaktär: de är inte till för att på ett genomreflekterat sätt uppnå ett visst specifikt mätbart mål, utan målet uppnås i och med att de finns. En traditionell dygd så som ärlighet är ett exempel - det får ibland nedativa följder att en person är ärlig, men dessa vägs upp av ärligheten själv. Dygden är ett medel OCH ett mål - ett medel i försöket att leva ett gott liv, ett mål i och med att den är positiv i sig själv.

Machiavelli skrev på sin tid att en furste bör försöka framstå som dygdig, utan att för den skull vara det. Hans poäng är att även om det till en början kan uppstå vissa problem i försöket att vara en god och dygdig härskare, så vägs dessa upp av den positiva relation fursten får till och med sina undersåtar - och att denna goda relation, skapad av det dygdiga skenet - vid ett senare tillfälle kan utnyttjas på ett allt annat än dygdigt vis.

Det Machiavelli gör är att han tar ett värderationellt ting och förvandlar det till ett målrationellt verktyg, att använda när och om det skulle passa eller behövas. Det är en vändning som många utan att tveka skulle kalla cynisk; undersåtarna betraktas som parametrar som kan bearbetas och justeras så som det passar härskaren, och om det är gynnsamt att framstå som en dygdig person så bör detta anseende försöka inpräntas. Men det
blir aldrig ett mål, utan ett medel.

Dygden kan inte vara cynisk; den kan aldrig vara 'för att' någonting. Den kan bara vara för sig själv, för sin egen skull och sitt eget mål. Så fort den motiveras av någonting, motiveras med anledningen att den är till för att uppnå någonting, blir den ett led i ett försök att åstadkomma någonting, och i och med detta någonting som, när ett bättre medel för att uppnå samma mål upptäcks, kan överges och lämnas därhän. Dygden
är förvisso ett medel, men det är ett medel för att uppnå dygden själv - den har och behöver ingen motivering utöver sig själv.

Machiavellis furste har ett synnerligen specifikt mål i sikte, och använder sig av målrationella metoder för att uppnå detta. 'Målrationellt' ska i det här fallet läsas som synonymt med 'effektivt', snarare än etiskt. Dygden hänför sig till etiken, effektiviteten till cynismen. En furste kan vara etisk, men behöver inte vara det. En undersåte kan vara etisk, och bör i många fall vara det, för att inte riskera att bryta mot någon av de lagar som fursten ålagt henom att föllja och drabbas av de påföljder ett sådant brott medför. En furste har råd att vara cynisk, en undersåte har inte råd att vara annat än etisk.

Dygder är sina egna belöningar. Beror detta på att de medför långsiktiga förbättringar för den som lever med och genom en sådan, eller på att de allt som oftast tjänar till att upprätthålla de rådande maktförhållandena i samhället? Furstens mål är makt, och cynisk effektivitet är inget uteslutet medel för att uppnå detta mål. Är det ett tankefel att få för sig att det finns en förbindelse mellan makten och rådande moralpraktiken, en förbindelse som består i att den förra använder den senare för att bevara och förstärka sig själv? Att det dygdiga, moraliska livet i sig självt är en aktiv ansträngning i syfte att bevara den rådande strukturen, och att dygden inte behöver någon motivering eftersom dess syfte är en reprocucering av denna rådande struktur, vars enda syfte är att bevara sig själv?

Intelligens

Människor blir av någon anledning helt till sig när frågan om att använda teknologi för att förbättra, förstärka och förändra mänsklig intelligens kommer på tal. 'Intelligens' tycks vara någonting heligt, någonting som inte får vare sig beröras eller göras till föremål för ingrepp. Den ordning som råder nu - den 'naturliga' ordningen - försvaras med näbbar och klor gentemot alla försök att förändra den, mot alla försök att... ja, vad?

Det finns förstås grupper av människor som försöker förhindra varje form av instrumentell-rationellt ingrepp på Människan, med stort M. Dessa är oftast av det religiösa slaget, men inte alltid. Deras gemensamma nämnare är att de anser människans grundform, den form hen har idag, på något vis är gudomlig och därför förbjuden att förändra. Deras argument går ofta tillbaka på tankegångar kring 'individens okränkbarhet' eller 'skapelsens krona' eller liknande idealbilder ur den stora flora av gemensamma bilder av Människan som finns i vår kultur. Alltid finns det någon slags tanke om att Människan - som heligt, sakralt och okränkbart objekt - ska lämnas ifred och låtas vara sig själv. Jag tänker då främst på religiösa och ateistiska fundamentalister av alla dess slag, från kreationister till frikyrkliga sekter till humanister till allmänna bonläppar, som alla av olika anledningar har en konservativ syn på saker och ting när det gäller Människan..

Dessa grupper är högljudda, men på det stora hela marginella. Det stora flertalet motståndare mot försök att på icke-traditionella vis förbättra en människas intelligens står att finna bland de grupperingar som profiterar på att människor är som de är, och särskilt då de grupperingar som har vinstintressen av att människor inte riktigt klarar av att förstå vissa samband, och därför fortsätter konsumera deras varor. Ett exempel på detta är utbildningskomplexet, som expanderat explosionsartad de senaste årtiondena utan att någon egentligen märkt att innehållet i undervisningen inte förändrats särskilt mycket, förutom att det spätts ut över längre tid. Ett annat är alla dessa företag inom tobaks- och alkoholindustrin, som gör enorma vinster på att människor inte kan ta till sig budskap av stilen 'rökning dödar' eller andra subtila meddelanden.

Men den allra största intressenten i att behålla människor i deras nuvarande tillstånd av dumhet/intelligens är den sociala ordningen som sådan. Om intelligensen i samhället ökade, och människor insåg att alla dessa värden, institutioner, löften, högtidliga tal, och andra ting som vi människor tar på allvar och ser som snudd på heliga egentligen är ett enda stort skämt, att de inte tas på något som helst ärligt vis av de som formulerar och planerar dem, så skulle samhället så som vi känner det idag att bli en omöjlighet. Vi tror att vi lever i en demokrati, och agerar därefter - vi agerar som om vi vore fria att göra allt det som vi tror att en demokrati tillåter oss att göra, utan att för den skull definiera vad 'demokrati' är. Problemet är att vi skulle drabbas av akuta svårigheter om vi försökte göra detta, om vi försökte oss på att definiera demokratibegreppet: å ena sidan skulle vår definition inte stämma överens med verkligheten; å andra sidan skulle inte verkligheten överensstämma med vår definition. Detta gäller inte bara 'demokratin', utan allting annat som vi går omkring och tror oss veta utan att egentligen veta det.

Den sociala ordningen, status quo, - dessa kodord för 'makthavarna' - har ett intresse av att vi inte stannar upp och börjar tänka i de här banorna. Alltså utformar den en rationellt planerad form av socialisation som, utifrån människans 'medfödda' egenskaper, säkerställer att den rådande ordningen ses som den enda ordningen, och därmed också en ordning som inte ifrågasätts. Ett ifrågasättande av ordningen är detsamma som ett ifrågasättande av den mäktigas makt. De rationella socialisationsprocesserna - främst riktade till barnen, i form av dagis, fritids och inte minst skolan - baseras på kunskapen om hur människor är 'av naturen'; alla eventuella förändringar av denna 'naturliga människa' skulle vara ett potentiellt hot mot dessa socialisationsformer, då de
förändrar de parametrar som dessa måste arbeta med. Barn tar tid på sig att upptäcka att det mesta i deras livsvärld består av sagor som diktats ihop för att de ska anpassa sig till den rådande ordningen; om de, genom ett rationellt (i betydelsen planerat, konsekvensanalyserat och genomfört) ingrepp skulle förändras så att de inte längre tog två, tre eller ibland till och med fyra årtionden på sig att inse detta, utan bara ett halvt, så skulle hela vårt sätt att uppfostra barn - med det massiva utbildningskomplexet återigen som belysande exempel - falla över ända, och dagens samhälle vara ett minne blott.

Människor - särskilt sådana med intressen av att saker förblir som de är - blir eld och lågor när frågan om att använda teknologi för att förbättra människans intelligens på konstgjord väg kommer på tal, och slåss mot dessa försök med näbbar och klor. Men det är ett tankefel att tro att det beror på någon slags religiös eller metafysisk övertygelse. Snarare bör det ses som den ytterst pragmatiska övertygelsen om att människor som vet hur saker och ting fungerar helst vill fortsätta göra detta, och att dagens nivå av intelligens är precis lagom för att de något så när ska kunna göra precis just det. Men ett ingrepp som ökar intelligensen hos människor gör dem svårare att lura, och den ordning som råder idag bygger och baseras mestadels på att -

Folk låter sig luras.

Abort

I den senaste abortdebatten har jag tyckt mig ana en tendens att värdera även ofödda människor som fullvärdiga medlemmar av människosläktet. Eller, rättare, mer än en tendens; snarare ett uttalad ställningstagande för detta påstående. Det anses vara fel att beröva dessa ofödda människor deras potentiella liv, deras potentiella framtid, deras - framtida potential. De jämför det med mord; att mörda någon är att beröva någon sin framtid, vilket är precis vad som görs mot fostret.

Denna ståndpunkt är fullt förståelig, och jag delar den i viss mån. Livet är ett kontinuum som bara händer en gång, från början till slut. När det väl har börjat så måste det fortsätta tills det tar slut. Det kan inte ta någon paus, läggas på is, skjutas på framtiden; när det väl börjat så måste det hända, och kan inte ignoreras. Och om det skulle råka ta slut en gång så är det slut för evigt; ingenting kan få det att börja igen när det är stilla, när det är slut, efter att döden har inträtt. Det spelar ingen roll när det stoppas - när det än händer så går det itne att vända tillbaka igen. Det är slut.

I den mån håller jag med om att det är tragiskt att ett liv tar slut; ingenting kan ersätta det. Men jag undrar - hur långt är våra abortmotståndare villiga att gå när det kommer till potentiella livs rättigheter? I princip är det enda som behövs för att ett nytt människoliv, en ny uppsättning potentialer, en ny framtid, ska skapas, att spermien X möter ägg Y. Det spelar ingen roll hur, var, när eller under vilka omständigheter detta händer, så länge det händer. Och varje gång det inte händer så går ett liv, en framtid, till spillo.

Räknas dessa potentialer som aldrig fick chansen att bli människor också som innehavare av rättigheter, och är det ett brott att aldrig ge dem möjligheten att leva? Eller är hela frågeställningen ett tankefel?