Ljuddämpare

Det tycks finnas någon slags samband mellan folk som tror sig vara coola, och att producera höga ljud med diverse motorer. Huruvida de tror sig vara coola för att de producerar dessa ljud, eller om de producerar dessa ljud för att de tror sig vara coola, är något av en akademisk fråga. (Vilket, i och för sig, är en oerhört usel ursäkt för att inte gå in på det i närmare detalj, eftersom jag är världens mesta akademiker när jag inte har sommarlov.) Oavsett om det rör sig om korrelation, kausation eller en komplicerad och socialt självklar blandning av dessa, så är ljudet en form av kommunikation. Problemet är att budskapet inte riktigt går hem. Så här ser kommunikationen ut i ren form, utan översättning:

*WROOOOOOOOOOOM*

Det är grundnivån, vad det är innan vi tolkar det. Now, vad de tror sig kommunicera med detta ljud ser mer ut som följande:

Här är jag, jag hörs, jag tar plats, jag är cool, rikta all uppmärksamhet och respekt hitåt.

Det är alltså vad som avses med wroomandet. Vad omgivningen egentligen hör kan nog mer korrekt beskrivas som:

Här är jag, jag är liten och svag i en stor och farlig värld; se mig, och tyck om mig så som jag är. Snälla?

Det största tankefelet vi kan göra är att tro att de inte menar det.

Arbetslivserfarenhet

Jag har aldrig riktigt förstått mig på anställningskravet att någon ska ha arbetslivserfarenhet. Det är ett på samma gång diffust och irrelevant krav. Det kan å ena sidan mena 'minst trettio år i branschen', eller å andra sidan mena 'har haft ett två dagars sommarjobb mellan sjuan och åttan'. Det finns en grad av godtycke, här. Now, godtycke är förstås inget tankefel, utan mer en fråga om bekvämlighet; att kunna neka någon en inte gillar med hänvisning till ett böjbart och töjbart begrepp är oerhört smidigt, och de vet förmodligen precis vad de gör när de gör det.

Men att på allvar kräva att någon ska ha arbetslivserfarenhet är rätt, ni vet, onödigt. Anställ vem som helst, och, vips, så HAR de arbetslivserfarenhet redan efter tre veckor. Det är ren magi; den eftertraktade egenskapen hos de presumtivt anställda blir en biprodukt av deras anställning. Så genom en snabb logisk övning inser vi att kravet på arbetslivserfarenhet är.. bakvänt.

Diffust? Ja. Relevant? Nej.

Irrelevanta krav är bara irriterande och förvirrande. Och irritation och förvirring leder inte bara till nya insikter om varats natur, de leder även - och oftare - till tankefel av diverse slag. Så om du är en arbetsgivare som vill ha nya anställda men vill att de ska ha arbetslivserfarenhet - anställ folk, och se sedan hur deras arbetslivserfarenhet växer fort men säkert. Och, eftersom du inte behövt lägga ned energi på att ställa irrelevanta krav, så har du förmodligen lagt energi på att ställa relevanta krav, vilket leder till att den arbetslivserfarenhet de anställda får är bättre lämpad för de situationer som kan uppstå just på din arbetsplats, och att de anställda vet vad som krävs av dem. Du vinner på det, de anställda vinner på det, och kunderna vinner förmodligen också på det. Win-win-win, med andra ord.

¤

Som en sidnot vill jag nämna att jag fick för mig att jag hade skrivit det här inlägget någon gång tidigare i livet, så jag tog mig an att söka efter det. Now, Blogger är Blogger, och Google är Google, och Google äger Blogger, så om Google inte hittar det, så har jag inte skrivit det. Vilket jag inte gjorde, som tur är; det finns en viss orkafaktor i att behöva hitta på ett nytt ämne att skriva om.

Vad jag däremot hittade var det oerhört användbara site:[url]-verktyget, där [url] står för en viss specifik hemsida. Skriv bara in 'site:' följt av en webbadress (utan mellanslag mellan kolon och hemsidan), följt av de ord du vill söka efter, och du har just utfört en lokal sökning efter, tja, vad som helst. Var som helst. Typ.

Ett smidigt verktyg för oss som inte riktigt har koll på vad vi har gjort, och för den som är allmänt glömsk när det gäller var den där specifika underavdelningen på den där specifika sidan låg. Och för oss som inte riktigt skäms över vår nördighet. Beam me up, Scotty!

Come on baby byt min bakgrundsbild

Det finns en sak jag aldrig, aldrig, aldrig någonsin kommer att kunna förstå, och det är människor som spenderar timmar och timmar och timmar och timmar och timmar och timmar framför datorn varje dag, men ändå - på något outgrundligt vis - lyckats med konststycket att inte lära sig ens den minstaste minsta lilla gnutta av hur en dator hanteras. Som lyckats undvika att lära sig sådana saker som att byta bakgrundsbild, med samma lätthet som vi andra lyckats undvika att lära oss ALGOL; utan större ansträngning alls.

De tänker inte ens på att de inte kan byta bakgrundsbild! Det är antipedagogik in action, I tell you! Förmågan att undvika att lära sig av erfarenhet!

Om jag någonsin får för mig att doktorera i pedagogik så kommer jag att skriva om detta fenomen till tankefel. Helt klart.

Gatuspeleri

Ibland när jag vandrar på diverse städers gator händer det att jag ser folk ståendes i ring kring en person som flyttar omkring tre koppar, och utmanar folk att gissa vilken av dem en viss given kula befinner sig under i ett visst givet ögonblick. (Senast hände det strax utanför regeringsbyggnaden, vilket kanske eller kanske inte säger någonting om någonting.)

Denna person brukar vanligtvis ge bra betalt för att gissa rätt; satsa tio euro och få trettio tillbaka! Ju mer en satsar, desto större vinst har en chans på. Och allt en behöver göra är att gissa rätt. Ett lätt sätt att tjäna snabba pengar, utan tvekan. I teorin.

I praktiken är ens odds att vinna ganska exakt noll. Ibland händer det att en av "värdens" kumpaner kommer förbi och "råkar" vinna tillräckligt mycket pengar för att imponera på tvekande åskådare och få undan en stor del av desamma från brottsplatsen så fort som möjligt. Vad som säljs i dessa spel är ett falskt hopp; oavsett vilken kopp en väljer så ligger kulan under en annan, även och särskilt om en råkar titta under alla tre samtidigt. Den enda vinnaren är värden med kumpaner; de förbipasserande som sugs in av spänningen och hoppet om snabba pengar förlorar alltid.

Tankefelet folk gör sig skyldiga till är att de fortfarande, efter år och år och år och år och år och år av konsensus bland kritiskt sinnade människor kring att detta lurendrejeri är ett lurendrejeri, fortfarande går på det hela. Och förlorar pengar på det.

Om du känner någon som ligger i riskzonen att begå detta feltänk, utbilda dem hårt och fort om exakt vad som är fel i detta tänkande. M'kay?

Patchar

Nyligen upptäckte jag att det släppts en ny patch till Civilization 4. Det var onekligen på tiden, då det tagit ett tag (månader) sedan den senaste patchen kom. Den är en liten nätt sak på ~160 meg, knappt ingenting, och installeras utan problem genom den sedvanliga nästa->nästa->nästa->vänta->klar-proceduren. Ni vet hur det hela går till.

Dock. Den förra patchen hade vissa problem, och vissa av dem var så pass stora att spelet i vissas ögon blev ospelbart. Så, de goda människora borta på Civfanatics tog mod till sig och gjorde en egen patch - en inofficiell patch - som tog hand om dessa problem och gjorde spelet mer spelaktigt igen. Sådär som ett dedikerat spelcommunity gör.

Now, grejen här är dock att både de officiella och de inofficiella patcharna kommer i omgångar och olika versioner; varje officiell patch följs av en inofficiell sådan, specifik för just den releasen. Så en kan ha version 3.13 av den officiella och version 1.21 av den inofficiella patchen till just den versionen, och få en lite annorlunda spelupplevelse än om en har 3.17 officiellt och 0.19 av den 'årgångens' inofficiella uppdatering.

Det blir, således, lite som att välja vin till maten; vissa smaker framhävs av vissa maträtter, medan anda sjunker i bakgrunden, och beroende på tycke och smak så är vissa kombinationer bättre än andra i och med att de framhäver eller dämpar vissa subtila nyanser. De som har en grej för att, i sann Genghis-anda, svepa över världen med krigiska horder av ostoppbart kavalleri finner de senare versionerna, där befolkningen inte är lika avogt inställd mot tusenåriga krig, mer tilltalande, medan mer fredligt sinnade civilisationsbyggare föredrar en annan version, där protesterna mot längre krig får Vietnam-protesterna att framstå som en söndagspromenad genom en brittisk park med spetsbeklädda dressar och höga hattar, där krig inte direkt är helt funktionella. Medan andra kanske föredrar ett mellanting, där andra aspekter framhävs eller görs mindre märkbara.

Så det är lite av ett tankefel att kalla Civ 4 för ett spel; snarare är det ett spel med nyanser, ungefär som att ett vitt vin inte nödvändigtvis delar alla egenskaper ett annat vitt vin har. Om en vet vad en gör, kan en förhandla fram en balans mellan en viss kombinations egenskaper och ens eget sinne för spelet. Mer eller mindre, då det alltid finns vissa saker att reta sig på.

Now, jag är inte bara intresserad av versionshistorik, jag är lat också, och orkar inte sätta i skivan varje gång jag vill spela. Som tur är så bryr sig inte the allmighty noCD-patch om numret på den inofficiella patcheringen, utan fungerar snällt så länge den officiella och den, ehum, brutalt inofficiella patchen har samma nummer.

Det vore lite jobbigt annars. - -

WWW

Okay, alltså, snälla, sluta. När ni vill berätta för folk - genom att använda de små munljuden i kallar talade ord - hur en hittar till en hemsida, så låt bli att säga "dubbelwää dubbelwää dubbelwää". Det är antingen underförstått eller självklart, och i vilket fall är det ett slöseri med luft. Vi har kommit förbi nittiotalet, där en var tvungen att skriva in wääwääwää för att webbläsaren ska klara av att ta en dit en vill. Nuförtiden behöver en knappt ens skriva ändelsen för att komma dit en känner för; enbart på mer obskyra domäner som .se behövs det. (Iofs så kanske det bara är jag som inte behöver komma ihåg ändelser, kraftigt greasemonkeymodifierad som min webbläsare är. Välan.)

För att ta ett exempel: DN. Med w-ljud: wääwääwääpunktdeenunktse. Utan: deenpunktse. Wääandet är längre än själva adressen. Fult, men sant.

Så. Snälla. Bojkotta W:ena. För barnens skull?

Naturlighet

Jag tycker om folk som använder argumentet att någonting är eller inte är naturligt. Det spelar ingen roll i vilket sammanhang det råkar hända; det brukar vara lika kortsiktigt varje gång. Senast det hände var när någon inte gillade det här mer abort, och motiverade sitt kategoriska ogillande genom att säga att det var - onaturligt. Bara sådär. Bara för att det inte riktigt fungerar att argumentera mot någonting bara för att en inte tycker om det och grunda det enbart i att en inte riktigt tycker om det, och någonting måste tas till för att argumentationen ska fungera.

(O)naturlighetsargumentet är ett sådant argument.

Så. För att göra en lång historia kort men något katalogartad, tänker jag härmed rada upp en hel hög med naturliga saker, ting och fenomen som många inte tänker på som naturliga, och sedan följa upp med en lista högst onaturliga saker, ting och fenomen som ses som helt naturliga.

Saker som är högst naturliga: att dö av vanliga förkylningsvirus; promenader; att enbart ha solen som tillförlitlig ljuskälla; rädsla för stora djur med tänder; smärta; dödfödda barn och/eller förälderns död pga förlossningen; cancer; att le av lycka eller gråta av sorg; sex (i alla möjliga och omöjliga former); gruppmentalitet; evolution; att ta saker på fenomenologisk basis; ormbunkar...

Saker som är högst onaturliga: globala kommunikationssystem; automobiler; organiserad religionsutövning; språk; politiska institutioner; postmodern diskursiv praxis; medicin; utbildning; mänsklig livslängd över trettio år; schlagerfestivalen; nubbe och sill; papper och penna; traditioner; avancerad arbetsfördelning; könsmönster; DDT-stimulerade malariamyggor; morgontidningar; villor; korv med bröd; bloggosfären; deodorant; ålderssegregation; rättstavning; bestick; kläder; Fingal Olsson...

Som synes så finns det en hel del naturliga moment, och lika många onaturliga. Det går dock inte att säga att vare sig den ena eller den andra kategorin är bra, dålig, mitt emellan, lite mer åt det ena än åt det andra hållet men ändå inte helt opåverkat av bäggedera och så vidare. Att någonting är (o)naturligt säger ingenting om dess status eller om dess egenskaper; det är en fullkomligt irrelevant parameter i sig självt. Att framföra eller avfärda någonting med motiveringen att det är (o)naturligt är ingenting annat än en retorisk manöver; att faktiskt tro att (o)naturligheten spelar någon som helst roll är ett tankefel.

Anledningen till att jag tycker om folk som använder detta argument är att jag lär mig saker av dem. Så som retorik. Och vem kan låta bli att tycka om folk som lär en retorik?

Studenter

I många lokala tidningar, så som Nerikes Allehanda, Södermanlands Nyheter eller Dagens Nyheter, händer det lite då och då att lokala gymnasister pekas ut som studenter. Vilket är lite smått befängt, eftersom de fortfarande är elever. Studenter rör sig i en värld av eget bildande, med det egna kunskapsintresset som drivmotor för läsandet och de stora visionerna i sinnet; elever har fortfarande x antal år, veckor eller månader kvar innan de får tänka större än vad de lokala pedagogerna klarar av, innan Livet börjar. Skillnaden mellan studenter och elever är uppenbar; att försöka glorifiera gymnasielivet eller göra studentlivet mindre fritänkande genom att blanda samman begreppen gör ingen glad.


Att många av mina kursare över mina studentår fortfarande passade bättre på gymnasiet, eller att jag egenhändigt fick introducera Jacques Lacan för min gymnasielärare i psykologi, är undantag som bekräftar regeln. Skillnaden mellan gymnasieliv och studentliv är så pass stora att de faktiskt förtjänar var sitt ord. Ingen gymnasieelev har någonsin oroat sig för nästa veckas femtonpoängstenta i civilrätt och allmän juridik, och de konsekvenser ett U kommer att ha för ens korrenspondens med CSN; likaledes har ingen student har någonsin tvingats konfronteras med åtta olika läxor i lika många ämnen, som SAMTLIGA måste in nästa måndag, ty annars är hela ens framtid förstörd. Det är inte samma sak att vara gymnasist som att vara student.


Now, tankefelet många gör är att anse att detta är en av Gud given ordnnig som måste bevaras in till tids ände, och att alla eventuella felsteg och felbenämningar är ett förolämpande av skapelsen som sådan - ett rubbande av den naturliga ordningen och en spark på skenbenet på allt som rätt och riktigt är. Tankefelet många gör är att de tar denna uppdelning på akut allvar, och spiller mången tid, ord och joltmängder energi på att uttrycka sin ilska och kränkthet över att ordet 'student' ibland brukas i fel sammanhang. Det är inte värt det; det är inte riktigt så viktigt. Tankefelet är att de ser saken med allt för stora ögon.

Detta gäller förstås även många andra delar av den så kallade verkligheten, men just denna har hänt en och annan gång i min verklighet (som den student jag är). Vart en än sig i världen vänder, kommer en dock att hamna på en plats där vissa ord har en överdriven betydelse, och där felsteg inte tolereras längre än en mygga i en isoleringscell. Gemensamt för dem alla är att det alltid finns andra platser och andra diskurser, där ordet kanske har en annan betydelse, eller inte finns över huvud. Gemensamt för dem alla är att så fort en stigit ut ur deras verklighet, så finns de inte längre, och är därmed overkliga, på sitt sätt. -

Tänk på saken. Det är relevant, oavsett om du är gymnasist, student eller neutrum.

Uppförsbackar

Som ni säkert märkt så är författaren till den här bloggen en övertygad cykelist. Inte en cyklist, som tar cykeln till och från skolan/jobbet/campus varje dag i korta sträckor, utan en cykelist, som kör ett sjuttontimmarspass på cykeln när hen känner för att ta sig till Stockholm. Och sedan tar samma pass hem igen, bara för att det är så det ska gå till. Ni vet, den mindre besinnade delen av det tvåhjulade släktet.

Now, om det är en sak som cyklister och cykelister stöter på i sitt farande hit och dit så är det backar. Mestadels uppförsbackar, men även några åt andra hållet ibland. Särskilt i Sörmland, då hela landskapet är en sinuskurva; en behöver bara cykla halva vägen, så att säga.

Vissa sträckor har dock den egenskapen att de lyckas vara uppförsbackar åt båda hållen. Jag förstår inte hur, men varje gång jag anfaller sträckan tänker jag att det vore lättare att komma från andra hållet, och rulla nedför. Oavsett vilket håll jag råkar komma från. Jag undrar: hur går det till? Är det någon slags lag om alltings jävlighet som manifesterats på den lokala cykelbanan, eller är det ett tankefel som grabbat tag i mitt huvud?

Vad säger ni, kära cyklister?

Bananrepubliksfest

Idag sägs det bli en bananrepublikfest på stockholms gator. Om vore jag inte smittad av en hosta som på något vis lyckats smitta memetiskt hade jag varit där.

I stället får jag nöja mig med att påpeka att banantemat kanske inte passar alla. De av er som spelar Death Game vet att bananer är det enklaste sättet att få bukt med överlevande medtävlande, och gratis utdelade dödsbringare är kanske inte det bästa av alla reklamkampanjer.

Välan. Må de av er som beger er dit ha en bananfest utan dess like. Och må de av er som är med i spelet inte anse den rika förekomsten av bananer vara en anledning att inte ta sig dit.