Uppförsbackar

Som ni säkert märkt så är författaren till den här bloggen en övertygad cykelist. Inte en cyklist, som tar cykeln till och från skolan/jobbet/campus varje dag i korta sträckor, utan en cykelist, som kör ett sjuttontimmarspass på cykeln när hen känner för att ta sig till Stockholm. Och sedan tar samma pass hem igen, bara för att det är så det ska gå till. Ni vet, den mindre besinnade delen av det tvåhjulade släktet.

Now, om det är en sak som cyklister och cykelister stöter på i sitt farande hit och dit så är det backar. Mestadels uppförsbackar, men även några åt andra hållet ibland. Särskilt i Sörmland, då hela landskapet är en sinuskurva; en behöver bara cykla halva vägen, så att säga.

Vissa sträckor har dock den egenskapen att de lyckas vara uppförsbackar åt båda hållen. Jag förstår inte hur, men varje gång jag anfaller sträckan tänker jag att det vore lättare att komma från andra hållet, och rulla nedför. Oavsett vilket håll jag råkar komma från. Jag undrar: hur går det till? Är det någon slags lag om alltings jävlighet som manifesterats på den lokala cykelbanan, eller är det ett tankefel som grabbat tag i mitt huvud?

Vad säger ni, kära cyklister?