Skräcken för vaccinets framfart

Skräcken för baconfeberns framfart har hittills varit rätt mild. Jag har haft en kursare som missat årets föreläsning (säga vad en vill, men vår professor i retorik kan det här med att föreläsa) av rädsla för den, men det är ungefär den totala räckvidden av dess framfart häromledes. Skräcken för vaccinet, däremot, är långt större; det är nästan som om vaccinationsskräcken som sedan länge varit en etablerad genre borta i USA nu av outgrundlig anledning gått och etablerat sig även hos oss. Må vara att jänkarna exporterar större delen av sin kultur, men just den delen kanske vi klarar oss utan.

Now, problemet med vaccinationsskräck är att den i viss mån är befogad. Särskilt om det rör sig om en vaccination på stor skala, så som, säg, över hälften av befolkningen. Om en ger ett vaccin till en tillräckligt stor samling folk så kommer biverkningarna att börja inträffa - gravida kommer att få missfall, folk med hjärtbesvär kommer att få hjärtattack inom samma tidsrymd, och allahanda besvärligheter kommer att drabba folk i dagarna eller veckorna direkt efter vaccineringen. Det är obönhörligt; det kommer att hända.

Det problematiska här är att allt detta kommer att hända ändå, av rent statistiska skäl. Så fort en folkmassa blir så stor att den inte längre kan räknas mer än som siffror, så är det närmast garanterat att den innehåller folk som är gravida, folk som har hjärtbesvär och folk som kämpar med allehanda besvärligheter. Det är också lika statistiskt sannolikt att dessa kommer att få missfall, hjärtattack eller någonting annat inom loppet av en viss tid. Make no mistake - det händer närmast varje dag att gravida människor får missfall, att hjärtattacker och allt annat inträffar. Detta beror inte på någonting särskilt, utan det är statistiskt ofrånkomligt i en tillräckligt stor population.

Det finns ett elegant sätt att demonstrera den här principen, och det är med födelsedagar. Vanligtvis så är det en något sällsynt händelse att en träffar på någon med samma födelsedag (om än inte födelseår) som en själv. Det händer ibland, och det ligger inte direkt utanför rimlighetens gränser, men det är fortfarande värt att påpeka när det inträffar. Men. Om en samlar 367 människor i ett rum så är det statistiskt nödvändigt att minst två av dem fyller år samma dag. Om en samlar 3667 i samma rum så blir det närmast en barnlek att hitta sin partner - det finns tio stycken av dem där inne. Om en samlar 36667 så finns det hundra av dem. Och så vidare. Det som i en liten grupp av människor är smått osannolikt blir ofrånkomligt när en samlar ett stort antal av dem i samma sammanhang.

Now, sannolikheten för att någonting illa ska hända efter att någon har tagit sin vaccinationsspruta växer på samma sätt. Den växer inte för den enskilda individen, men någon, någonstans kommer att drabbas av någonting dåligt efter vaccinationen - och detta dåliga hade hänt ändå, oavsett vad. Precis så som dåliga saker händer människor varje dag, och har hänt dåliga saker varje dag sedan tid urminnes. Att dessa dagar råkar ligga precis efter ett visst medicinskt ingrepp påverkar inte sannolikheten för att någonting annat, orelaterat, kommer att inträffa ändå.

Saker händer, de händer varje dag, och dagarna efter vaccinationen är precis lika vardagligt farliga som alla andra dagar. Och ju fler människors vardag du räknar in, desto större är sannolikheten att någonting dåligt ska hända just den dagen du råkar räkna på. Oavsett vilken dag du råkar välja.

Ha en bra dag.

I all korthet, del XXXIV

Alltså, har ni sett den där ubåtsfilmen, Das Boot? Vet ni hur den slutar? Jo - båten sjunker! Hajar ni? Båten - ubåten - sjunker! Oväntat, va, med en ubåt som sjunker, right?

Lagom svåra frågor

Borta på Magnihasa skriver jag om hur vi ska drabba våra makthavare med brutalt orättvist svåra frågor. De har liksom valt en karriär som representanter för folkets vilja i statens deliberationer om de lagar som i detalj senare kommer att styra folket i viss detalj och ha en enorm påverkan för och på miljontals vardagars utseende, så det ligger lite i sakens natur att det inte finns någonting sådant som att vara "för snäll" mot dem. Mot barn kan en ställa lägre krav än annars, men om någon borde vara vuxen uppgiften - eller bara vuxen rent allmänt - så känns just denna kategori människor som kategorin framför alla andra.

Borta på universitetet läser jag dock retorik, och vi har just kommit in på en delkurs om vetenskapsteori och vetenskaplig metod. Den viktigaste saken att börja med när en vetenskapar sig är att ha en lagom stor frågeställning som utgångspunkt. Det får inte vara en för stor fråga, eftersom en vanligtvis inte har sex hundra sidor på sig att reda ut exakt alla omständigheter som ledde till att Jugoslaviens sammanbrott på ett indirekt sätt påverkade den interna diskursen i OPEC-kartellens mer hemliga av möten, vilka i sin tur hade en påtaglig men kontraintuitiv influens på den sydfranska rapporteringen av utländsk schlager, vilket - för att återknyta till ämnet - var den utlösande anledningen till att Lena G Philipsson företrädesvis använder en viss typ av metaforer framför andra i sina låttexter.

Men. En får inte ta för enkla frågor heller. Ta till exempel frågan "använder den här komikern stilfigurer i sin diskurs?". Svaret är, förhoppningsvis, "ja". Det är förstås bra att få svar på sina frågor, men om en ska fylla fem-sex sidor av text som dessutom ska innehålla dubbels så många referenser till relevant litteratur så gäller det att, typ, expandera lite.

Så. En gyllene medelväg är bäst, med andra ord. Lagom svåra frågor. Frågor som inte är av typen "beskriv kontemporära schlagertexters dynamiska och ironiskt reflexiva relation till upphörandet av den före detta Jugoslaviska statens klandestina påtryckningar i oljeländernas göranden och låtanden", men inte heller är av typen att de kan besvaras med ett "ja" eller, än värre, "ja, och?". Frågor av typen "har A någon påverkan på B, och i sådana fall hur?" är ideala, eftersom "huret" kan expanderas på ganska flitigt.

Såvida en inte är dum i huvudet och väljer en fråga där svaret uppenbarligen är nej.

Det finns vissa tankefel en faktiskt kan både förutse och undvika. Världen må vara allt annat än idiotsäker, men - snela?

Kö

Jag har aldrig förstått det där med att köa till bussen. Till saken hör kanske att jag är uppväxt i en förort till en förort till stockholm, där påstigandet på busssen mest bestod av en blandning av oordning, kaos och anarki. Inne i stockholm däremot, där är det långa fina raka köer till bussarna. Prydligt ringlandes mot horisonten står folk på rad, och skulle aldrig få för sig att göra annat.

Hur kommer det sig? Det finns trots allt ingenting som säger att man ska stå i kö till bussen. Inget påbud, ingen allmän uppmaning, inte ens ett utbrett konsensus om att det är så man gör. Jämför med tunnelbanan. Där är det minsann tränga sig på innan alla har klivit av som gäller.

Faktum är att det bara är en samling människor som ställt sig på ett sådant sätt att de bildar en rad. Att folk väljer att ställa sig längst bak i denna rad beror enbart på att hen ser de andra stå i rad och vill göra likadant. Rädsla för att sticka ut, att tro att man är något.

Prova en gång att bara ställa dig längst fram och kliva på bussen helt oberörd som om du aldrig har sett en busskö förut. Vad kommer att hända? Ingen kommer att ge dig stryk. Ingen kommer att arrestera dig. Ingen kommer att förolämpa dig eller kasta glåpord efter dig. Ingen kommer att göra någonting alls, mer än att kanske titta lite snett på dig. Och mumla om vart ungdomen är på väg.

Det må vara eller inte vara ett tankefel att ställa sig i kö på grund av och endast på grund av att alla andra gör det. Det är definitivt ett tankefel att bli upprörd över att någon annan inte gör likadant.

Hegels mindre kända kusin

Det var en gång en Hegel som satt i sin trädgård och mediterade över alltet och intet. Just den här dagen gick det bättre än vanligt, och hen hade lyckats få in en ganska god bild av Alltet i sin totalitet i sinnet. Hen tänkte och änkte och tänkte, och till sist kunde hen säga att, aye, Allt är en ganska stor sak.

Då kom hegels mindre kända kusin Degel in i trädgården. När hen såg Hegel gick hen omedelbart fram till henom, och frågade

- Vad tänker du på?

- Ingenting särskilt.

I all korthet, del XXXIII

Den där lilla? Den kan väl inte göra någonting? Hur skulle den kunna vara farlig?