Pengar

Folk talar om 'mina pengar', 'mina tillgångar' och 'min förmögenhet'. Jag kan ha fel, men jag har fått för mig att pengar enbart och endast fungerar om de ges bort, i det sociala samspelet med andra, och att de - liksom Wittgensteins språk - bara finns på det intersubjektiva planet.

'Mina pengar' blir lite av en oxymoron; ungefär som 'min körsång'. Det som enbart finns i mellanrummet mellan individer kan väl inte gärna tillskrivas en enskild individ, även om denne råkar vara en själv?

Eller tänker jag fel nu?

Dvorak

Bruce Sterling ger ett alternativ till QWERTY i sun bok Distraction, som gick någonting i stil med DHSIM; ett tangentbord tillhörande en ’prole’ visar upp denna layout. Det är talande att det alternativa tangentbordet dyker upp i det sammanhang det gör - i princip sammanfattar det en stor del av den sociala miljön i det edeistiska smmanhanget. Världen är uppdelad i två fält: det ena känner vi igen från idag, och är en slags vidareutveckling av dagens status qou; det andra är radikalt nytt, ett resultat av att en stor del av den gamla arbetarklassen (därav namnet ’proles) vänt ryggen år statsmakten och helt sonika börjat leva utanför systemet, i ett eget sådant. I det förra har allting stagnerat och degenererat till en slags, tja, idag på speed; i det senare har alla band med det gamla klippts av, vilket det mer effektiva tangentbordet visar på.

QWERTY kom till i ett försök att sakta ned skrivandet; i skrivmaskinernas barndom hände det lätt att delarna hakade i varandra vid allt för snabbt skrivande. Efter hand försvann anledningen till att QWERTY infördes, men institutionell tröghet ledde till att ingen riktigt ville ta på sig att införa en ny standard. Alla hade redan lärt sig den kryptiska men ändå välspridda QWERTY-modellen, och att ersätta en standard med en ny var inte aktuellt i det korta loppet. Sterling visar hur det korta loppets negligens efter hand kan komma att leda till koncekvenser i det långa loppet, om än på större skala än tangentbordsnivå. Efter åratal av kortsiktig negligens från statsmaktens sida, övergav större delen av den inte längre arbetande befolkningen denna stat, och med den allt det bagage som försöket att hantera den akuta vardagen hade underlåtit eller varit oförmöget att ta itu med.

Vi kommer nog inte att se en massiv flock människor vända ryggen till statsmakten och bilda egna anarkistiska, självförsörjande kollektiv inom någon snar framtid. Dock kanske det kan vara en bra idé att orka sig för att göra sig av med en del gammalt vi bär med oss av gammal vana. Det mesta vi gör gör vi utan att ha någon egentlig anledning eller ursäkt till annat än att vi har gjort det sedan urminnes tid - QWERTY likaså. Kanske vore det en idé att använda sig av någonting annat, bara för att bli medvetna om exakt hur mycket av vår tid här i denna cyberrymd domineras av ryggmärgsreflexer?

Nu ser förvisso inte Dvorak ut som Sterlings visionerade tangentbord, men det är förmodligen lite lättare att få tag på. Såvida vi inte tar tangentbordet i egna händer och ommöblerar det en smula.

Varje förgivettagande av någonting är något av ett tankefel, även och särskilt om det handlar om saker som vi har så pass tätt inpå oss att vi knappt kan ana dess existens längre.

Eskatologi

Luther ville plantera sitt träd idag, även om jorden skulle gå under i morgon. Många domedagssekter förbereder sig inför jordens nära förestående undergång, bara för att bli besvikna när den inte infinner sig. De senaste decennierna har ständigt nya sätt för jorden att gå under uppstått, inte minst genom kalla krigets försorg. Ingen blev direkt besviken på att det slutade i ett långsamt, komplicerat ekonomiskt sammanbrott snarare än i aska, men jordens omedelbart förestående undergång ställer sig fortfarande på det möjligas sida. Världen skulle fortfarande kunna förvandlas till ett ödeland på ett ögonblick, om saker ville sig som så.

Det finns oerhört lite anledning att tänka på detta, dock. Om världen skulle få för sig att gå under medan vi låg och sov - skulle vi märka det? Skulle vi hinna bry oss? Skulle det te sig annorlunda om vi hade gjort någonting annat än det vi gör?

Jag tror mer på Luthers plan än på tanken om att den Yttersta Dagen kräver någon form av förberedelse. Om det tar slut, så tar det slut - och om det inte tar slut, så känns det lite smått genant att ha förväntat sig att det skulle ha gjort det, inte sant?

Wikipedia

Det tycks vara en allmän åsikt hos skolväsendet att wikipedia inte är att lita på, då des innehåll inte är källkritiskt granskat eller skrivet av de mest kompetenta av skriftställare. Lösningen från skolväsendets sida är att förbjuda eller avråda från användandet av detta uppslagsverk -

Varför, frågar jag mig? Är inte det lite bakvänt? Borde inte universitet, högskolor, gymnasier och andra institutioner ta till sig mediet, lära sina anställda och studerande hur det fungerar, sätta in alla inblandade i hur en wikisida skrivs, hur diskussionerna bakom dessa sidor ser hur, hur deltagandet i dessa kan analyseras och medverkas i - kort sagt, lägga grunden för ett akademiskt, kritiskt och källkontrollerande läsande av det material som läggs upp?

Skolväsendet söker begränsa användningen av wikipedia. Min tro är att det omvända vore att föredra - ju fler som läser befintliga sidor, desto större är chansen att någon rättar till eventuella felaktigheter, och desto mer källsäkra blir de texter som förmedlas. Desto mer om professorer, docenter och andra insatta i ämnet är med och författar dessa texter!

Den akademiska världen borde inte dra sig undan eller avråda från wikipedia; tvärtom vore det ett tankefel, ett sådant som snarare befäster wiki som en källa till disinformation än som utvecklar det till någonting bättre än det är idag. Tanken är ju ändå att alla kan delta; är det då inte en rimlig slutsats att fler deltagare leder till bättre kvalitet på lång sikt?

Maslow

Det finns en invändning mot Masows behovstrappa som jag hört inte bara en eller två, utan många gånger, och det är att den inte är giltig eftersom ungefär hälften av mänskligheten inte uppfyller de två eller tre första stegen. Och att den är ogiltig just av den anledningen.

Vad jag inte förstår med den invändningen är - sedan när blir en teoretisk modell ogiltig bara för att dess slutsatser inte faller en i smaken?

Måndagar

Det finns människor som hyser ett absolut hat gentemot måndagar. Som är så generellt mot dessa dagar att precis allting inte fungerar på dem. Söndagar - ja. Tisdagar - ja. Måndagar - nej, aldrig, no way och glöm det.

Grejen är då den att en sjundedel av ens liv består av måndagar. Att vara dysfunktionell en så pass stor del av sin tillvaro...

Det känns på något vis som om det vore en bättre idé att lära sig hantera dessa dagar som börjar på M och slutar på och med ångest. I längden.

Sökande

Den som söker skall finna, sägs det. En sak finner jag söker svar på är vissa människors beteende vis sökningar efter vad som helst här på vårt kära internät. Först skriver de in det de letar efter, sedan letar de upp musen, flyttar dess pekare till sök-knappen och trycker på den. På riktigt. Utan att ens försöka irritera mig. Utan den minstaste lilla antydan till ironi. Först skriva in sökorden, sedan ta flera sekunder på sig att flytta muspekaren...

GAAH!

Jag söker någon slags sätt att informera dessa människor om enter-knappens mirakulösa omnifunktionalitet utan att för den skull förringa dem, men hittills har vare sig Eniro, Altavista eller Lycos funnit råd åt mig. Inte ens Jeeves vet...

Nedläggning av nedladdning

Jag får ibland förslaget att lägga ned min nedladdningsaktivitet från mina mer konservativa vänner. I alla fall den 'olagliga' delen; vissa nyanserar sig tillräckligt mycket för att inse att det finns någonting sådant som en 'legitim' användning av bandbredd. Inget fel i detta förslag - förslag är aldrig fel.

Dock. Vilka effekter skulle det få på världshistorien och den kulturella sfären om jag slutade piratisera min kulturkonumtion? Jag ser inte så mycket en effekt som tre uteblivna effekter:

1. Jag skulle inte spontant gå och inhandla de skivor, filmer eller annat som jag eventuellt skulle varit intresserad av att ladda hem. Snarare skulle jag skära ner på den sortens konsumtion över huvud taget, eller gå över till 'legitima' nedladdningar.

2. Jag skulle inte längre prata med folk om de nya filmer, låtar o dyl som jag piratat och gillat, utan i stället söka mig mer till den 'legitima' sorten av nedladdningsbar internetkultur. Något som, indirekt, skulle innebära att jag blir en 'nolla' på kartan över kommersiell memspridning: ingen hör talas om den 'senaste' hiten, den 'coolaste' trailern/filmen eller vad som helst från mig. Jag blir av noll intresse för eventuella marknadsföringskampanjer.

3. Jag skulle inte heller försöka övertyga mina medmänniskor om att piratism är av ondo, och att de därför borde sluta de med.

Det känns således som om det inte skulle ha överdrivet stor effekt på världens tillstånd om jag gick och blev 'hederlig', med andra ord. Det känns nästan som om den enda som skulle drabbas av att jag helt plötsligt sade upp bekantskapen med piratmateriel vore - de kommersiella intressena bakom dem. Jag skulle inte längre utgöra en inofficiel reklamkampanj, inte heller sprida ordet om att jag sett/planerar se en viss film, eller ens ta i åtanke att lägga märke till vad som händer i den ström som är den ständiga tillkomsten av nya kommersiella kulturprodukter. Jag skulle inte bli ett tillskott till antipiratismen, utan snarare avkoppla mig själv närmast helt och hållet från de produkter och diskurser som denna förespråkar inköp av och deltagande i.


Det är inget fel i själva förslaget, dock, eftersom det ger mig en anledning att spalta upp mina argument för varför det inte direkt vore någon bra idé. Förslaget i sig är en isbrytare, en dialogöppnare. Det största tankefelet är alltid att tro att det inte är värt att öppna munnen. -