Evolution

Många tycker att tanken om biologisk evolution är ett tankefel. De får tänka som de vill; det är deras sinnen och deras ansvar, ingenting vi vare sig kan eller bör göra någonting åt. Vi som tagit oss förbi tanken om att den Evige och Helige Gudomen Skapade världen för (kanske inte allt för) länge sedan, vet att jordens arter och raser sakta men långsamt förändras under årtusendenas och årmiljonernas långsamma gång. Vi tar det för givet, och tänker inte mer på den saken.

Ibland tar vi en titt på hur djurarterna såg ut då, och hur de ser ut nu, och alla mer eller mindre välformade mellanled mellan dem. Nu ser de ganska normala ut, och då var de också relativt normala. Men mellanleden måste ha varit ganska.. märkliga. Mellan noshörning och urtidsdäggdjursråtta måste det ha funnits många mellanled; mellan samma urtidsråtta och myrsloken måste likafullt många mellanled ha funnits. Det ena märkligare än det andra.

Vad vi ofta glömmer är att historien och evolutionen inte är en process vars mål är häret och nuet, utan att även vi är ett mellanled mellan någonting och någonting annat. Även vi är halvformade mellanled, på väg att bli någonting som framtiden kommer att anse vara det naturliga; en framtid som kommer att tycka att vi är.. ofärdiga.

Vi är inte slutet av processen. Vi är inte evolutionens krona. Vi är evolutionens mittpunkt, vare sig början eller slutet. Vi är skapelsens work in progress.

Och vi är inte framme snart.