En kort introduktion av de nya taggarna här på Tankefel

I och med introduktionen av författarna i förrigår så kom även en impuls att introducera taggar i denna ack så otaggade blogg. Dels för att göra det lite lättare att hitta fler poster av en viss författare - en kanske tycker att Mikusagi skriver fenomenala inlägg medan den där Sargoth bara skriver dravel, och därför bara vill läsa den ena sortens inlägg och inte den andra. Denna diskriminering blir väldigt mycket lättare om det finns en länk på vänster sida som leder till alla inlägg av Miku som en kan trycka på, och en länk till alla inlägg av Sarg som en kan låta bli att trycka på.

Nu finns det förstås två länkar till alla inlägg av mig som en kan låta bli att trycka på, vilket har en navelskåderistiskt blogghistoriskt relevant anledning, nämligen den att jag innan alla hjärtans dag detta nådens år 2009 enbart och endast hade den här bloggsaken som plats att förvara tankar på i internets offentlighet. Efter alla hjärtans dag fanns Magnihasa som ett andra hem, och en stor del av de tankar som tidigare hamnade här fördes över dit. Det finns med andra ord en viss skillnad mellan Före och Efter; Före är för enkelhets skull old style, medan efter bara är rent allmänt, helt okategoriskt.

Sedan finns det lite mindre historiskt specifika taggar, så som I all korthet, Bibelen 2, Meta eller Serialitet; jag anar och hoppas att dessa är en smula mer självförklarande. (Även om det var länge sedan det dök upp ett serialitetsinlägg..)

Nu kanske det är hög tid att, ehm, skriva lite mer innehåll som inte bara handlar om innehållet. -

Meddelande till allmänheten

Det är med stor lättnad som jag i egenskap av direktör för Myndigheten för genetisk utveckling och kontroll nu kan komma med en lösning på problemet med bostadsbristen. Vi har efter många utredningar och långa diskussioner kommit fram till att den enda rimliga och sunda åtgärden är en storskalig och successiv ombyggnation av nationen. Dels de byggnader som i dagsläget används som bostäder, och dels de medborgare som bor i dessa.

Från och med idag så kommer maxhöjden för varje medborgare att vara åttiosju centimeter, och över de närmaste trettio åren kommer vi på Myndigheten att fasa över medborgarna - både befintliga och kommande - till den nya standardlängden. Arbetet med att bygga om lägenheterna så att de passar den nya tidens medborgare har förstås redan börjat, och vi har redan idag ett stort utbud att välja bland för de framsynta bland oss.

När medborgarna väl är hälften så långa som de har varit så kommer bostadsbristen att vara ett minne blott. Det kommer att få plats dubbelt så många boende i redan befintliga byggnader som i dagsläget, och varken stadsbild eller restider behöver påverkas av att vi förpassar bostadsbristen till en fotnot i vår historia.

Vi här på Myndigheten är förstås väldigt glada över att få ta vår del av samhällsansvaret och vara en del av ett konstruktivt byggande av en ljus framtid. Detta byggande börjar redan idag vid ditt närmaste Mguk-kontor, där du redan idag kan ta emot din första genetiska behandling för att nå morgondagens nya höjder. Vi ser öppenhjärtat och med glädje att du vid tidigast möjliga tidpunkt gör tid i din kalender för ett besök hos oss. Om du inte har möjlighet att komma inom den närmaste framtiden så gör det inget; vi håller alldeles just nu på att sammanställa ett schema med obligatoriska kallelser för att underlätta övergången från den svindlande historien till den sköna nya värld som är vår framtid.

Vi måste alla ta vårt ansvar. Vi tar vårt; nu är det din tur.

En kort introduktion av oss på Tankefel

Jag skriver ofta om Tankefel som ett kollektiv, som någonting med fler än en författare. Jag är dock sämre på att i närmare detalj beskriva vilka dessa mystiska individer bakom detta namn är, så jag tänkte att ett inlägg som ger en kort introduktion av dessa personifikationer och figuriner är. I kronologisk ordning, förstås, så att ingen känner sig vare sig favoriserad eller förbisedd.

Den förste att joina var, inte helt överraskande, jag. Jag behöver ingen direkt introduktion, så let's move right along.

Den andre att haka på var Neuroticum, som har två katter som ger en ett Cute Overload genom att bara gå omkring och göra kattsaker - och dessutom ett namn värt att döda för. Inte minst.

Det tredje namnet på listan är Andreas, även är känd från Cynism, där hen under åren lyckats etablera sig som en tänkare, pirat och retoriker av rang.

Den siste av vår kvartett är Mikusagi, som alldeles nyss skrev bloggens 250:e inlägg, och i övrigt är extremt queer både rent generellt och synnerligen specifikt.

Det är, i all korthet, vi. Nu är det dags att börja jobba på nästa inlägg - ingen vila, ingen ro. -

Kopior eller original?

Vissa tror att om vi slängde alla könsroller i soptunnan så skulle alla människor bli likadana, av någon obskyr anledning. Hur de tänker, det vet jag inte, någonstans har det blivit fel i alla fall. Ett tankefel!
Nu skall jag berätta, som den allvetare jag är, hur ni bör tänka.

En könsroll är
en del av en pjäs
med ett delvis förskrivet manus.

En sådan pjäs
som kallas improvisation
men karaktärernas egenskaper är förbestämda.

Karaktärerna
kan delas in i tre grupper:
manliga, kvinnliga och... störda

Tänk dig nu
att vi slänger bort
dessa förbestämda egenskaper

Alla är som de är
individer med olika egenskaper
och inte alls likadana, inte ens inom grupperna

Nej okej nu orkar inte jag skriva så där en kort rad, en lite längre och en nästan lång rad, så jag tar det i  vanlig form istället. Istället för att säga att kvinnor fnittrar och män är jägare så får varje person en frihet att bestämma över sina egna egenskaper, i den mån en person nu kan styra sin personlighet. Vad är det som talar för att vi alla helt plötsligt skulle gå runt i likadana unisexkläder och svära halvbögiga ramsor? Med ett större utrymme att utveckla sin person borde vi bli rätt olika och unika. Logiskt sett.

Så! Nu har ni fått ett tankerätt här, bär det med er!


Mikusagi

I all korthet, del XXXII

Ordspråket säger att det alltid är som mörkast innan gryningen kommer. Jag har aldrig riktigt förstått det där. Först är det mörkt, sedan blir det jättemörkt, sedan blir det som mörkast, för att sedan bli gradvis ljusare tills gryningen anländer Först kommer ljuset, SEDAN kommer gryningen och dess solsken.

Ibland undrar jag hur ordspråksskaparna tänkte när de formulerade sig...

Bibelen 2: I paradiset

(Allting börjar i begynnelsen.)

I paradiset vilade Gud ut efter att ha skapat alltet. Medan Hen vilade fortsatte Hens skapelse att röra sig så som Hen skapat den. Allt levande levde i harmoni, och lammet kunde utan rädsla stappla fram till lejonet och äta gräset vid dess fot. Intet ont kunde hända i skapelsen, och människan kunde utan rädsla vandra omkring i den iklädd sin klädsel av dagg och damm. Ingen oro fanns, ingen rädsla, ingen ångest; närhelst någonting rörde sig i människans inre, så uppstod samtidigt den skapande impuls som kunde stilla denna rörelse. Människans inneboende harm gjordes harmlös genom en omärklig samordning av tusen små saker som tillsammans skapade just det som hen behövde just där och då. Sålunda fanns det alltid någonting att göra, och alltid de medel som behövdes för att göra detta.

I paradisets yttre trädgårdar fanns stora lundar att promenera eller springa eller leka i. Bredvid dem fanns springor i marken att bada av sig sina kläder av damm. En sval promenad bort fanns berg att beskåda utsikten från. Nedanför dessa fanns gläntor att dagdrömma och småslumra i. Och överallt fanns träd dignandes med saftiga frukter, buskar överbelastade med välsmakande bär och källor översvämmandes med nektardoftande vatten. Och mest av allt fanns tid. Ingenting drog i människan eller tvingade henom att göra någonting hen inte ville. Hen lekte när leken drog i hens sinne, hen åt när tanken på att äta slog henom och hen sov när andan var trött. Och ingen störde eller förmanade eller väckte henom; hen var lycklig, och under den längsta av tider levde människan i denna tidlösa och kravlösa känsla.

I paradisets inre trädgårdar fanns änglarna, och människan lekte och spelade med dessa närhelst de råkade komma inom synhåll. Där i dessa trädgårdar fanns de högsta av träd, de grönaste av gräs och de ljuvligaste av frukter. Och människan kom och gick som hen ville, och blev lycklig när hen kom men om möjligt ännu lyckligare när hen gick. Ty paradiset är den plats en kan lämna lycklig och vara förvissad om ett en kan komma tillbaka när en så önskar.

I paradisets allra inre av inre, allra mittersta av mittpunkt, stod två träd. Dessa var Livets och Kunskapens träd, vars frukter gav av sig själva till var och en som åt dem. Livets frukter gav den gudomliga gåvan att skapa liv utifrån sin egen livskraft. Kunskapens frukter gav den gudomliga insikten att både gott och ont är konstant närvarande ting, och att det alltid finns ett val mellan dessa tu ting.

I paradisets begynnelse, innan Hen vilade sig efter Sin skapelse, hade Hen framfört enbart en enda sak till människan: "Här i paradiset kommer ni att vara lyckliga så länge ni önskar, och allt kommer att vara gott, och allt kommer att vara ert i er lyckas förvaltning. Men hör detta - om ni äter av frukten från Livets och Kunskapens träd kommer era önskningar att dö, och efter hand ni med dem. Om ni en dag vill äta av dem kommer ingen att hindra er, men det kommer inte att finnas någon återvändo efter det."

I paradiset levde människan lycklig i många många dagar. En dag, dock, gick hen i samlad helhet från paradisets yttre mot dess inre. När änglarna såg dem komma tog de ton, och sjöng om lyckans lov; om allt lyckligt som varit, och allt lyckligt som skulle kunna vara framöver. Från dessa sånger kom alla de sånger vi sjunger idag; de är alla minnen av den sång änglarna sjöng denna dag, om än en viss röst av den mångstämmiga kören.

Närhelst människan kom i närheten av en ängel krama den hen om denna, och ängeln gav människan en puss i pannan. Från dessa pussar kommer de goda drömmar vi ibland drömmer om nätterna; de är alla minnen av en ängels beröring, om än av olika änglar av olika slag.

När så människan tagit farväl av änglarna ändrades deras sång, från lyckans sång till sorgens sång. Och någonting som inte hade hänt förut hände. Människan, som levt många lyckliga dagar i paradiset och aldrig känt sorg, grät. Men likväl fortsatte hen vidare inåt. Ur denna gråt kom trösten och hoppet, och viljan att fortsätta när lyckans sång förändras; om lyckan har sin sång, och sorgen sin, så har vi alla våra änglar som sjunger för oss.

I paradisets mitt stod Livets och Kunskapens träd, höga och ståtliga. Livets träd stod i full blom och dignade av frukter, men medan människan åt av dessa började bladen och blommorna så sakteliga vissna och falla till marken. När så den sista människan tagit sig sin del, fanns det enbart en stam kvar.

Kunskapens träd blommade inte, men var likväl full av frukt. När så människan tog sin frukt och åt av den började trädet blomma upp. När den sista människan tagit sin del var trädet i full blomning, och människan visste att hen aldrig skulle få se dess like igen.

I paradisets mitt uppenbarade sig så Gud, och sade: "Ni har nu ätit av Livets och Kunskapens frukter. Genom Livets frukt fick ni förmågan att skapa fler av ert slag, och genom Kunskapens frukt fick ni det språk ni hittills inte behövt. Ni kommer att finna att priset för att skapa nytt liv är att ert eget blir desto kortare, och att priset för kunskap är att den gör er olyckliga. Så som jag skapade er så hade ni inte kunnat göra någonting annat än att äta av dessa frukter, dock; men med minnet av denna plats kommer ni att sprida er över jorden och föröka eder i förhoppningen om att en dag bygga er en egen version av den, i stort som smått. Lycka, godo och hälsa har varit era; som mina medskapare kan ni nu skapa nya och egna sådana."

Och så stod människan utanför paradiset, lämnad att av egen kraft skapa sig sin värld, sig själv och sin lycka. Inget gavs åt henom, och alla de tusen saker som samverkade åt henom i paradiset slutade med detta, och blev vart och ett ett hinder i människans görande som hen måste komma över. Allting i hela världen samverkade för att göra det svårt för henom, men med minnet av lyckans sånger i hjärtat strävade hen vidare. Hens hus rasade samman när hen arbetade med grödorna på fältet, hens grödor begick självmord av ren ensamhet när hen byggde upp huset igen, men för varje gång saker vägrade gå hens väg så lärde sig hen någonting om världen. Och för varje svårighet som överkoms så skapade människan sig en egen bit lycka, och om det finns någonting i skapelsen som aldrig tar slut så är det svårigheter.

Ty paradiset är den plats där en kan vara lycklig och veta att en alltid är välkommen tillbaka; men helvetet, det är den plats där en förväntas vara lycklig men aldrig kan lämna.

Men hallå

Sen när har jag salstenta nästa vecka? Hur gick det till? Hur kan någonting sådant komma och vara en överraskning?

Jag börjar tappa greppet...

Avsikt och resultat

Det händer ibland att en vill skriva ett inlägg som förändrar världen. Ett inlägg som utgör en positiv knuff i rätt riktning för alla som läser det. Ett inlägg som föser de tvekande till att göra någonting, och som stärker de redan görandes tro på att det de gör är rätt och riktigt. Ett Epic inlägg of Goodness, med andra ord.

Så. En sätter sig ner för att börja skriva, och det går rätt bra; orden flyter, de bara kommer av sig själva, en riktigt känner hur saker och ting rör sig åt rätt håll, och ju mer en skriver desto bättre blir det. Ju mer en skriver desto mer övertygad blir en om att det en gör är det rätta och bästa, och än mer övertygad blir en om att det en skrivit kommer att frammana samma känsla i läsaren. Så till sist så blir en klar och trycker på "publish", och sedan är texten fri att drabba världen i all sin godhet. Nu kommer saker och ting att sparka igång ordentligt!

Tid passerar.

Och - inget händer. Inga kommentarer. Ungefär fem läsare enligt Google Analytics, och några av dem är en själv som korrläser en sista gång. Och detta TROTS att en nämnt Piratpartiet och pingat på Nyligen! What gives?

Well, förmodligen är det så att en blandat ihop sin intention med resultatet av densamma. Att en kände sig övertygad och upprymd av skrivandet är ingen garant för att det skrivna är övertygande och upprymmande. Skrivandet och det skrivna är två olika saker, och ett vanligt men förståeligt tankefel är att blanda samman dessa tu saker. De hör ju förvisso oförenligt ihop, men när texten väl är klar så är är dess tillkomst vanligtvis oerhört osynlig för dess läsare; kvar finns bara texten som sådan, och den är antingen bra eller, ehm, inte.

Jag vet inte hur det är med er, men jag har i all ärlighet och upprymdhet skrivit mången ganska usla textbitar. Avsikten har varit nobel, men resultatet har varit - well, inte lika ädelt.

Still. Övning ger färdighet, sägs det. -

Romerska numeraler

Jag får vissa indikationer från vissa av mina medskribenter (well, potentiella medskribenter; hittills har jag mitt namn på 100% av alla inlägg) att det största hindret gentemot att posta ett inlägg av typen I all korthet inte är att hitta korta tankegångar som inte är helt rätt, utan en viss rädsla att inte lyckas få till den romerska siffran efter titeln.

Det här sättet att tänka på är inte helt ovanligt, så det är inget att skämmas för. Det finns tusen saker jag låtit bli att göra för att det varit någon liten detalj i sammanhanget som jag varit osäker på hur den görs. Så om du någonsin befinner dig i en sådan situation igen - tänk då på att du inte är ensam. Det kan hända oss alla emellanåt. Eller rätt ofta. Ehm.

Now, romerska siffror är inte svåra egentligen. De går så här: ett, två, tre, femminusett, fem. Och sen vidare med ett två tre igen. Så här: I II III IV V VI VII VIII IX X XI XII XIII XIV XV XVI - och så vidare. Alltid ett två tre minusett fem. Vad det än gäller.

Annars går det alltid att ta till fusklappen. Det är ingen som märker något. Jag lovar. -