Bibelen 2: I paradiset

(Allting börjar i begynnelsen.)

I paradiset vilade Gud ut efter att ha skapat alltet. Medan Hen vilade fortsatte Hens skapelse att röra sig så som Hen skapat den. Allt levande levde i harmoni, och lammet kunde utan rädsla stappla fram till lejonet och äta gräset vid dess fot. Intet ont kunde hända i skapelsen, och människan kunde utan rädsla vandra omkring i den iklädd sin klädsel av dagg och damm. Ingen oro fanns, ingen rädsla, ingen ångest; närhelst någonting rörde sig i människans inre, så uppstod samtidigt den skapande impuls som kunde stilla denna rörelse. Människans inneboende harm gjordes harmlös genom en omärklig samordning av tusen små saker som tillsammans skapade just det som hen behövde just där och då. Sålunda fanns det alltid någonting att göra, och alltid de medel som behövdes för att göra detta.

I paradisets yttre trädgårdar fanns stora lundar att promenera eller springa eller leka i. Bredvid dem fanns springor i marken att bada av sig sina kläder av damm. En sval promenad bort fanns berg att beskåda utsikten från. Nedanför dessa fanns gläntor att dagdrömma och småslumra i. Och överallt fanns träd dignandes med saftiga frukter, buskar överbelastade med välsmakande bär och källor översvämmandes med nektardoftande vatten. Och mest av allt fanns tid. Ingenting drog i människan eller tvingade henom att göra någonting hen inte ville. Hen lekte när leken drog i hens sinne, hen åt när tanken på att äta slog henom och hen sov när andan var trött. Och ingen störde eller förmanade eller väckte henom; hen var lycklig, och under den längsta av tider levde människan i denna tidlösa och kravlösa känsla.

I paradisets inre trädgårdar fanns änglarna, och människan lekte och spelade med dessa närhelst de råkade komma inom synhåll. Där i dessa trädgårdar fanns de högsta av träd, de grönaste av gräs och de ljuvligaste av frukter. Och människan kom och gick som hen ville, och blev lycklig när hen kom men om möjligt ännu lyckligare när hen gick. Ty paradiset är den plats en kan lämna lycklig och vara förvissad om ett en kan komma tillbaka när en så önskar.

I paradisets allra inre av inre, allra mittersta av mittpunkt, stod två träd. Dessa var Livets och Kunskapens träd, vars frukter gav av sig själva till var och en som åt dem. Livets frukter gav den gudomliga gåvan att skapa liv utifrån sin egen livskraft. Kunskapens frukter gav den gudomliga insikten att både gott och ont är konstant närvarande ting, och att det alltid finns ett val mellan dessa tu ting.

I paradisets begynnelse, innan Hen vilade sig efter Sin skapelse, hade Hen framfört enbart en enda sak till människan: "Här i paradiset kommer ni att vara lyckliga så länge ni önskar, och allt kommer att vara gott, och allt kommer att vara ert i er lyckas förvaltning. Men hör detta - om ni äter av frukten från Livets och Kunskapens träd kommer era önskningar att dö, och efter hand ni med dem. Om ni en dag vill äta av dem kommer ingen att hindra er, men det kommer inte att finnas någon återvändo efter det."

I paradiset levde människan lycklig i många många dagar. En dag, dock, gick hen i samlad helhet från paradisets yttre mot dess inre. När änglarna såg dem komma tog de ton, och sjöng om lyckans lov; om allt lyckligt som varit, och allt lyckligt som skulle kunna vara framöver. Från dessa sånger kom alla de sånger vi sjunger idag; de är alla minnen av den sång änglarna sjöng denna dag, om än en viss röst av den mångstämmiga kören.

Närhelst människan kom i närheten av en ängel krama den hen om denna, och ängeln gav människan en puss i pannan. Från dessa pussar kommer de goda drömmar vi ibland drömmer om nätterna; de är alla minnen av en ängels beröring, om än av olika änglar av olika slag.

När så människan tagit farväl av änglarna ändrades deras sång, från lyckans sång till sorgens sång. Och någonting som inte hade hänt förut hände. Människan, som levt många lyckliga dagar i paradiset och aldrig känt sorg, grät. Men likväl fortsatte hen vidare inåt. Ur denna gråt kom trösten och hoppet, och viljan att fortsätta när lyckans sång förändras; om lyckan har sin sång, och sorgen sin, så har vi alla våra änglar som sjunger för oss.

I paradisets mitt stod Livets och Kunskapens träd, höga och ståtliga. Livets träd stod i full blom och dignade av frukter, men medan människan åt av dessa började bladen och blommorna så sakteliga vissna och falla till marken. När så den sista människan tagit sig sin del, fanns det enbart en stam kvar.

Kunskapens träd blommade inte, men var likväl full av frukt. När så människan tog sin frukt och åt av den började trädet blomma upp. När den sista människan tagit sin del var trädet i full blomning, och människan visste att hen aldrig skulle få se dess like igen.

I paradisets mitt uppenbarade sig så Gud, och sade: "Ni har nu ätit av Livets och Kunskapens frukter. Genom Livets frukt fick ni förmågan att skapa fler av ert slag, och genom Kunskapens frukt fick ni det språk ni hittills inte behövt. Ni kommer att finna att priset för att skapa nytt liv är att ert eget blir desto kortare, och att priset för kunskap är att den gör er olyckliga. Så som jag skapade er så hade ni inte kunnat göra någonting annat än att äta av dessa frukter, dock; men med minnet av denna plats kommer ni att sprida er över jorden och föröka eder i förhoppningen om att en dag bygga er en egen version av den, i stort som smått. Lycka, godo och hälsa har varit era; som mina medskapare kan ni nu skapa nya och egna sådana."

Och så stod människan utanför paradiset, lämnad att av egen kraft skapa sig sin värld, sig själv och sin lycka. Inget gavs åt henom, och alla de tusen saker som samverkade åt henom i paradiset slutade med detta, och blev vart och ett ett hinder i människans görande som hen måste komma över. Allting i hela världen samverkade för att göra det svårt för henom, men med minnet av lyckans sånger i hjärtat strävade hen vidare. Hens hus rasade samman när hen arbetade med grödorna på fältet, hens grödor begick självmord av ren ensamhet när hen byggde upp huset igen, men för varje gång saker vägrade gå hens väg så lärde sig hen någonting om världen. Och för varje svårighet som överkoms så skapade människan sig en egen bit lycka, och om det finns någonting i skapelsen som aldrig tar slut så är det svårigheter.

Ty paradiset är den plats där en kan vara lycklig och veta att en alltid är välkommen tillbaka; men helvetet, det är den plats där en förväntas vara lycklig men aldrig kan lämna.