Twitter

Plötsligt nådde Twitter den där kritiska punkten där det går över från att vara en obskyr sak som nördar sysslar med till att relativt känd sak som nördar sysslar med. Jag hade en period för ett halvår sedan - i de ljuva tidevarv då det fortfarande gick att få sms-uppdateringar - där jag försökte få med mig folk i min närhet att förstå Grejen. Det misslyckades kapitalt. Tills det lyckades av sig självt, långt efter att jag slutat försöka.

Men men. Hellre sent än aldrig.

En sak som många gör, närmast utan att tänka på det, är att följa de som börjar följa en själv. Det är nästan men inte riktigt en automatisk reaktion. Det finns en känsla för symmetri - hen läser det jag skriver, så varför inte läsa det hen skriver?

Ibland händer det att helt random folk börjar följa en efter att en skrivit en uppdatering. Det spelar ingen roll vilket språk uppdateringen är på, vad den handlade om eller hur den är utformad - det går i princip att skriva en serie av typen "oöohlöjkbhlkvf" och få följare strax efteråt.

Dessa spontana följare är inte intresserade av dina djupa insikter i den mänskliga naturen, dina dygdiga vanor eller dina besvär med att skriva 'trängselavgiftshöjningsprocess' på mobilen. De är inte intresserade av vad du gör, förutom i ett enda avseende: huruvida du reflexföljer dem eller inte. Därutöver är deras intresse för dig lika med noll*.

Vanligtvis brukar dessa människors - eller botars - uppdateringsmönster innehålla erbjudanden om att köpa viagra, penisförstoringskurer, pyramidspel, timeshares eller andra centrala och livsnödvändiga varor. Inte bara ett erbjudande, utan MÅNGA erbjudanden. Många erbjudanden som du inte har ett dugg svårt att tacka nej till.

Det kanske inte kommer som en akut överraskning att den som blint reflexföljer alla efter tid får en twitterutsikt som är mindre ett fönster ut mot medmänniskornas vardag och mer ser ut som, tja, spamlådan i Gmail. Dvs någonting att titta in i någon gång ibland bara för att få sig ett gott skratt, men ingenting en vill ha i huvudfönstret, på framsidan eller ens i fokus särskilt länge.

Följ bara människor du känner, känner till eller känner är intressanta. Följ inte viagraförsäljaren på grund av en vag känsla av att du måste bara för att hen följer dig. Du måste inte, och blir förmodligen gladare av att slippa bli uppmanad att köpa saker tre gånger i timmen.-

(* Detta är faktiskt inte helt sant. Jag skrev en uppdatering med samma huvudpoäng som det här inlägget, och fyra minuter senare hade fem bevakare försvunnit. Lätt fånget, lätt förgånget...)

I all korthet, del VI

Min hund äter allt den kommer över, den gillar barn.

Kollektivt

Jag fick punktering på min ömma cykel igår, så idag fick jag anledning att bege mig ombord den lokala kollektiva trafiken. Vanligtvis brukar jag vara en entusiast när det kommer till kollektivtrafik, men just häromkring, i den här staden, är jag det inte. Delvis för att genomsnittshastigheten är sju kilometer i timmen, delvis för att det anses vara högtrafik när bussarna går tre gånger i timmen, delvis för att det allt som oftast är överfullt på dessa avgångar, delvis för att det är dyrt att åka - men mest för att dessa faktorer samverkar till en enda stor orkafaktor.

Ni vet hur det är.

Idag gav jag mig ut, i alla fall. Idag gjorde ingenting särskilt för att krossa mina fördomar. Hastigheten var sex kilometer i timmen, jag fick stå hela vägen och missade med trettio sekunders marginal en avgång och fick tjugo minuters väntan inne i centrum. Den lokala kollektivtrafiken befäste sin status som någonting att enbart och endast ta till i undantagsfall.

Dagen gjorde någonting för att vidga mina vyer, dock. Medan vi stod stilla och väntade på att komma ikapp tidtabellen, råkade jag tjuvlyssna på mina medpassagerares samtal. Exakt vad de talade om vill jag inte berätta, men jag kan säga så mycket att det blev brutalt och smärtsamt uppenbart att dessa människor aldrig, någonsin, ever kommer att sätta sin fot på universitetet. Att det här med samhällsklasser fortfarande är en realitet, ett ytterst påtagligt faktum, någonting att räkna med.

Det är någonting som jag, mina sociologistudier till trots, tycks ha glömt bort. För något ögonblick tycks jag ha fastnat i den oerhört klassbundna illusionen om att ALLA hade både rätt och möjlighet att springa omkring ett år eller tre på universitetet utan att bekymra sig allt för mycket om saker och ting. Att det var närmast en naturlighet.

Det är inte bara min cykel som får punktering ibland...

I all korthet, del fem

 

Ibland står även jag utan ord...

I all korthet, del fyra

Vi fortsätter sålunda med några sportresultat:

2-3
4-1
1-1
0-8
0-0
2-1

Epistemologins balkanisering, del två

Now, jag är förvisso en sådan som gillar att långsamt meditera över begrepp för mediterandets och idisslandets skull, men det känns som om det här med balkaniseringen av epistemologin (se del ett här) är någonting som behöver konkretiseras för att inte förpassas till den abstrakta glömskans mörker. Det behöver någon slags sammanhang, någon slags konkret tillämpning, för att inte bli någonting som någon sade någonting om och som lät intressant just då men som inte riktigt fastnade. -

Ett ytterst konkret, påtagligt och aktuellt exempel är de pågående debatterna om FRA, IPRED, fildelningens natur och deras likar. Vi har, på ena sidan, det som lite löst kan kallas den nya generationen - den ohämmade, vilda och framförallt mångskiftande skara människor vars första impuls vid mötet med ett nytt fenomen är att googla det, leta upp det på wikipedia, se standarddokumentären på dintub, fråga twittermänniskor om de känner till den här nya saken och, till sist, att försöka gå med i dess fan club på ansiktsboken. På andra sidan har vi det som, ännu lösare, kan kallas den gamla generationen. Om jag vore elak skulle jag säga att den var hämmad, tam och homogen, men det vore elakt och, framför allt, felaktigt. Den gamla generationen kännetecknas främst av en sak, och det är att dess kommunikationer och deliberationer främst sker offline.

Grejen här är att den nya generationen kommunicerar väldigt mycket online, om saker som händer och finns online och med människor som också finns online. Den gamla generationen kommunicerar väldigt mycket, men främst offline, om saker som sker offline och med människor som inte nödvändigtvis men sannolikt är offline. Men de pratar sällan med varandra, har sällan några gemensamma utgångspunkter att tala om och, förvisso, ingen större anledning att tala med varandra. Deras världsbilder och epistemologier utformas parallellt med varandra, utan beröringspunkter, utan gemensamma nämnare.

Efter hand får de, som synes, svårt att prata med varandra. Den ena gruppen utgår från självklarheter som inte ens är tänkbara i den andra, och omvänt. Den nya generationen tar för givet att global digital kommunikation har varit ett etablerat faktum i flera decennier, och skulle finna livet outhärdligt om internätet försvann ens en kortare period; den gamla har knappt hört talas om det. Efter hand hamnar vi i situationer där offentliga ledare i positioner av makt på fullaste allvar talar om internätet som 'a system of tubes.' -

Ni ser tendensen. Den gamla generationen är socialiserad in i en världsbild, den nya i en annan, och sällan mötas de tu. Detta gäller även för andra grupper och på andra skalor. Grupper bildas, skiljs från varandra, kommunicerar främst och primärt med likar och blir, gradvis, mer och mer en konsoliderad enhet med egna sätt att vara, tänka, göra och bliva. Det är naturligt; det är mänskligt.

Poängen med balkaniserings-begreppet är dock inte att folk bildar grupperingar. Poängen, det som är värt att notera, tänka på och idissla över, är att dessa grupper slutar kommunicera med varandra, och, efter hand, förlorar förmågan att över huvud kunna kommunicera med varandra. UFO-teologerna har ingen anledning att prata med presbyterianerna, monstertruckanhängarna ingår inga dialogiska samarbeten som syftar till ökad ömsesidig förståelse med rhododendronentusiasternas förening, amatörteatergruppen bildar inte think tank med circuit bending-folket. Större delen av samhället har ingenting att säga resten av samhället. -

Skrämmande, inte sant?

Epistemologins balkanisering

Tanken om epistemologins balkanisering är en subtil tanke. Första gången en stöter på den så tänker en inte allt för mycket på den - den är vanligtvis en del av ett annat sammanhang, och spelar en biroll till detta sammanhang. Efter att tid passerat brukar den dock smyga sig in bakvägen, köksväga sig in i ens huvud, dyka upp i de mest oväntade av sammanhang. Den återkommer, utan pardon.

Det är dock inte en helt intuitiv tanke, vilket ordvalet antyder. Vi är ytterst få som spontant tänker i termer av epistemologi och balkanisering. Det krävs en viss sorts människor för att tänka den i dessa ordalag - vilket är halva poängen.

Tanken kan, i enklare ord, uttryckas som så att det inte längre finns någon gemensam nämnare för våra antaganden om hur världen ser ut och om hur vi kan få kunskap om den. På stadens boklådor är det lika sannolikt att vi hittar böcker om kristallterapi och dess relation med Gudinnan som det är att hitta böcker om, säg, den hermeneutiska metoden eller partikelfysik. Den ena sortens böcker har en målgrupp, den andra en annan - och dessa grupper har ytterst liten anledning att prata med varandra. Människor är, i all enkelhet, olika.

Epistemologi är kunskap om kunskap, om hur vi kan nå fram till säker kunskap och vara säkra på att vi vet vad vi vet. Balkanisering är det fenomen som uppstår när samhälleliga grupperingar sluter sig samman i från varandra avskilda gemenskaper, och i all väsentlighet lever i olika världar, även om de skulle råka befinna sig på samma geografiska plats. Kombinationen av dessa två ord, epistemologins balkanisering, är en skrämmande tanke.

Å ena sidan har vi nyreligiositeten, som söker kunskap och visshet i diverse naturliga, övernaturliga och mysticistiska motiv. Å andra sidan har vi den 'hårda' vetenskapen, som inte godtar några som helst argument utanför det som kan påvisas empiriskt. Å tredje sidan har vi den postmoderna ironiska tendensen att se världen som ett godtyckligt resultat av en slumpmässig process, och att all eventuell lunskap är ett godtyckligt stycke litteratur. Å fjärde sidan har vi den fundamentalistiska gammelreligiösa människan som tror på den Heliga Textens ord över allt annat. Å femte sidan har vi marxisten, som ser allt i termer av klasskamp mot kapitalets överbyggnad. Å sjätte sidan har vi sportmänniskan, som kan varje målgivande passning för det lokala hockeylaget sedan '93. -

Poängen med formuleringen 'epistemologins balkanisering' är att den är mer precis än dess lite mer lättbegripliga förklaring att människor är olika. Människors olikhet innefattar inte det element av ömsesidigt ointresse i kommunikation som vissa grupper hyser för varandra. Att människor är olika konnoterar inte samma nivå av ideologisk segregering, samma känsla av att det finns sätt att tänka som är radikalt inkommensurabla men fortfarande parallellt existerande. Att människor är olika bär inte riktigt med sig samma känsla av att det är gravt omöjligt för ena halvan av samhället att kommunicera med andra halvan. Den bär med sig outtalade konsekvenser som, i och med att den är något mystiskt formulerad, ständigt går att finna nya betydelser till.

Det är en subtil tanke. Den återkommer ofta i de mest oväntade av sammanhang. Den ger en ingen ro, utan anfaller ständigt med nya deprimerande infall och slutsatser. Den tar aldrig riktigt, ni vet, slut. Om ett halvår kommer jag fortfarande tänka den. Om tre år. Om fem år. Om femtio år. -

Jag tror jag ska ta mig tid att tänka över detta. Långsamt, mycket och länge.