Epistemologins balkanisering, del två

Now, jag är förvisso en sådan som gillar att långsamt meditera över begrepp för mediterandets och idisslandets skull, men det känns som om det här med balkaniseringen av epistemologin (se del ett här) är någonting som behöver konkretiseras för att inte förpassas till den abstrakta glömskans mörker. Det behöver någon slags sammanhang, någon slags konkret tillämpning, för att inte bli någonting som någon sade någonting om och som lät intressant just då men som inte riktigt fastnade. -

Ett ytterst konkret, påtagligt och aktuellt exempel är de pågående debatterna om FRA, IPRED, fildelningens natur och deras likar. Vi har, på ena sidan, det som lite löst kan kallas den nya generationen - den ohämmade, vilda och framförallt mångskiftande skara människor vars första impuls vid mötet med ett nytt fenomen är att googla det, leta upp det på wikipedia, se standarddokumentären på dintub, fråga twittermänniskor om de känner till den här nya saken och, till sist, att försöka gå med i dess fan club på ansiktsboken. På andra sidan har vi det som, ännu lösare, kan kallas den gamla generationen. Om jag vore elak skulle jag säga att den var hämmad, tam och homogen, men det vore elakt och, framför allt, felaktigt. Den gamla generationen kännetecknas främst av en sak, och det är att dess kommunikationer och deliberationer främst sker offline.

Grejen här är att den nya generationen kommunicerar väldigt mycket online, om saker som händer och finns online och med människor som också finns online. Den gamla generationen kommunicerar väldigt mycket, men främst offline, om saker som sker offline och med människor som inte nödvändigtvis men sannolikt är offline. Men de pratar sällan med varandra, har sällan några gemensamma utgångspunkter att tala om och, förvisso, ingen större anledning att tala med varandra. Deras världsbilder och epistemologier utformas parallellt med varandra, utan beröringspunkter, utan gemensamma nämnare.

Efter hand får de, som synes, svårt att prata med varandra. Den ena gruppen utgår från självklarheter som inte ens är tänkbara i den andra, och omvänt. Den nya generationen tar för givet att global digital kommunikation har varit ett etablerat faktum i flera decennier, och skulle finna livet outhärdligt om internätet försvann ens en kortare period; den gamla har knappt hört talas om det. Efter hand hamnar vi i situationer där offentliga ledare i positioner av makt på fullaste allvar talar om internätet som 'a system of tubes.' -

Ni ser tendensen. Den gamla generationen är socialiserad in i en världsbild, den nya i en annan, och sällan mötas de tu. Detta gäller även för andra grupper och på andra skalor. Grupper bildas, skiljs från varandra, kommunicerar främst och primärt med likar och blir, gradvis, mer och mer en konsoliderad enhet med egna sätt att vara, tänka, göra och bliva. Det är naturligt; det är mänskligt.

Poängen med balkaniserings-begreppet är dock inte att folk bildar grupperingar. Poängen, det som är värt att notera, tänka på och idissla över, är att dessa grupper slutar kommunicera med varandra, och, efter hand, förlorar förmågan att över huvud kunna kommunicera med varandra. UFO-teologerna har ingen anledning att prata med presbyterianerna, monstertruckanhängarna ingår inga dialogiska samarbeten som syftar till ökad ömsesidig förståelse med rhododendronentusiasternas förening, amatörteatergruppen bildar inte think tank med circuit bending-folket. Större delen av samhället har ingenting att säga resten av samhället. -

Skrämmande, inte sant?