Kollektivt

Jag fick punktering på min ömma cykel igår, så idag fick jag anledning att bege mig ombord den lokala kollektiva trafiken. Vanligtvis brukar jag vara en entusiast när det kommer till kollektivtrafik, men just häromkring, i den här staden, är jag det inte. Delvis för att genomsnittshastigheten är sju kilometer i timmen, delvis för att det anses vara högtrafik när bussarna går tre gånger i timmen, delvis för att det allt som oftast är överfullt på dessa avgångar, delvis för att det är dyrt att åka - men mest för att dessa faktorer samverkar till en enda stor orkafaktor.

Ni vet hur det är.

Idag gav jag mig ut, i alla fall. Idag gjorde ingenting särskilt för att krossa mina fördomar. Hastigheten var sex kilometer i timmen, jag fick stå hela vägen och missade med trettio sekunders marginal en avgång och fick tjugo minuters väntan inne i centrum. Den lokala kollektivtrafiken befäste sin status som någonting att enbart och endast ta till i undantagsfall.

Dagen gjorde någonting för att vidga mina vyer, dock. Medan vi stod stilla och väntade på att komma ikapp tidtabellen, råkade jag tjuvlyssna på mina medpassagerares samtal. Exakt vad de talade om vill jag inte berätta, men jag kan säga så mycket att det blev brutalt och smärtsamt uppenbart att dessa människor aldrig, någonsin, ever kommer att sätta sin fot på universitetet. Att det här med samhällsklasser fortfarande är en realitet, ett ytterst påtagligt faktum, någonting att räkna med.

Det är någonting som jag, mina sociologistudier till trots, tycks ha glömt bort. För något ögonblick tycks jag ha fastnat i den oerhört klassbundna illusionen om att ALLA hade både rätt och möjlighet att springa omkring ett år eller tre på universitetet utan att bekymra sig allt för mycket om saker och ting. Att det var närmast en naturlighet.

Det är inte bara min cykel som får punktering ibland...