Epistemologins balkanisering

Tanken om epistemologins balkanisering är en subtil tanke. Första gången en stöter på den så tänker en inte allt för mycket på den - den är vanligtvis en del av ett annat sammanhang, och spelar en biroll till detta sammanhang. Efter att tid passerat brukar den dock smyga sig in bakvägen, köksväga sig in i ens huvud, dyka upp i de mest oväntade av sammanhang. Den återkommer, utan pardon.

Det är dock inte en helt intuitiv tanke, vilket ordvalet antyder. Vi är ytterst få som spontant tänker i termer av epistemologi och balkanisering. Det krävs en viss sorts människor för att tänka den i dessa ordalag - vilket är halva poängen.

Tanken kan, i enklare ord, uttryckas som så att det inte längre finns någon gemensam nämnare för våra antaganden om hur världen ser ut och om hur vi kan få kunskap om den. På stadens boklådor är det lika sannolikt att vi hittar böcker om kristallterapi och dess relation med Gudinnan som det är att hitta böcker om, säg, den hermeneutiska metoden eller partikelfysik. Den ena sortens böcker har en målgrupp, den andra en annan - och dessa grupper har ytterst liten anledning att prata med varandra. Människor är, i all enkelhet, olika.

Epistemologi är kunskap om kunskap, om hur vi kan nå fram till säker kunskap och vara säkra på att vi vet vad vi vet. Balkanisering är det fenomen som uppstår när samhälleliga grupperingar sluter sig samman i från varandra avskilda gemenskaper, och i all väsentlighet lever i olika världar, även om de skulle råka befinna sig på samma geografiska plats. Kombinationen av dessa två ord, epistemologins balkanisering, är en skrämmande tanke.

Å ena sidan har vi nyreligiositeten, som söker kunskap och visshet i diverse naturliga, övernaturliga och mysticistiska motiv. Å andra sidan har vi den 'hårda' vetenskapen, som inte godtar några som helst argument utanför det som kan påvisas empiriskt. Å tredje sidan har vi den postmoderna ironiska tendensen att se världen som ett godtyckligt resultat av en slumpmässig process, och att all eventuell lunskap är ett godtyckligt stycke litteratur. Å fjärde sidan har vi den fundamentalistiska gammelreligiösa människan som tror på den Heliga Textens ord över allt annat. Å femte sidan har vi marxisten, som ser allt i termer av klasskamp mot kapitalets överbyggnad. Å sjätte sidan har vi sportmänniskan, som kan varje målgivande passning för det lokala hockeylaget sedan '93. -

Poängen med formuleringen 'epistemologins balkanisering' är att den är mer precis än dess lite mer lättbegripliga förklaring att människor är olika. Människors olikhet innefattar inte det element av ömsesidigt ointresse i kommunikation som vissa grupper hyser för varandra. Att människor är olika konnoterar inte samma nivå av ideologisk segregering, samma känsla av att det finns sätt att tänka som är radikalt inkommensurabla men fortfarande parallellt existerande. Att människor är olika bär inte riktigt med sig samma känsla av att det är gravt omöjligt för ena halvan av samhället att kommunicera med andra halvan. Den bär med sig outtalade konsekvenser som, i och med att den är något mystiskt formulerad, ständigt går att finna nya betydelser till.

Det är en subtil tanke. Den återkommer ofta i de mest oväntade av sammanhang. Den ger en ingen ro, utan anfaller ständigt med nya deprimerande infall och slutsatser. Den tar aldrig riktigt, ni vet, slut. Om ett halvår kommer jag fortfarande tänka den. Om tre år. Om fem år. Om femtio år. -

Jag tror jag ska ta mig tid att tänka över detta. Långsamt, mycket och länge.