Lokalitet

Alldeles nyss var det en lokal sammankomst i protest mot FRA-fadäsen i den lilla men ändå stora byn Örebro. Det var inte riktigt tillräckligt mycket folk för att det ska kunna kallas en manifestation, men samtidigt lite för planerat för att kunna kallas ett sammanträffande. Sammankomst är ett bättre ord.

Dock retar jag mig. Inte på arrangörerna, som lyckades få till en sammankomst på orthört kort varsel; inte på den uteblivna folkmassan, som av förståeliga skäl var på festival eller av oförståeliga skäl var bakfull; inte heller på vädret, trots att jag får ont i ögonen av solljus. Nej, jag retar mig mer på två saker, som förmodligen mer finns i mitt huvud än i denna dagens händelse: människors inställning till manifestationer av det här slaget, och platsen, byn, den omedelbara kulturmiljön.

Det finns de som tar dessa sammankomster på allt för stort allvar. Som ser dem mer som ett högre seminarium i teoretisk filosofi än ett medborgerligt möte. Det är liasom inte det som är meningen. Världen ska inte rubbas, Atlas ska inte kittlas under armen; åsikter och skratt ska delas, och mer än så är det inte. Det skulle kunna sägas att de fyller en existentiell funktion, i och med att de utgör ett erkännande av att det finns andra; men vilken nytta gör det om en inte kan skratta med dem?

Lokaliteten, så. Örebro by. Om en placerar sig strategiskt på huvudstråket och tjuvlyssnar på de förbipasserande, så tar det inte längre än fem minuter innan en lyckats tjuvlyssna på den störste bonnläpp av alla stora bonnläppar en någonsin tjuvlyssnat på. Fem minuter senare kommer en ännu värre, nästan som om någon högre makt Vet att ens spontana tanke första gången var 'det kan inte bli värre.' Och sen en till, bara för att retas. Att saker och ting händer i denna kulturgeografi beror inte på stadens egenskaper, utan lyckas hända trots dem; själva arkitekturen talar mot alla former av nytänkande. Ingen revolution kommer någonsin att startas där; inget nytänkande kommer att överleva ett allt för omfattande nedsjunkande i den, ingen konstnärlig själ kommer att födas ur den. Och folket, de lokala - i ordets många bemärkelser - människorna, är fullkomligt tillfreds med det. Ser det som en fördel, till och med.

Jag var lite för tjurig på det senare för att kunna delta i det förra. Sorgligt nog. Nästa gång blir det nog att ta sig till en stad, så att jag slipper den akuta mentala dissonansen som uppstår kring den här byn. Det är onekligen ett tankefel från min sida, men det är ett sådant som är svårt att komma ifrån; ungefär som det är svårt att komma ifrån att en har täckning på mobilen. Sorgligt, men sant. -

Genperspektiv

Ja, genperspektiv. Genusperspektiv har sin plats och sina poänger, men genperspektivet är rakare. Det har i stort sett bara två lägen, ganska mycket som digital mjukvara: 1/0. Av/på. Antingen förs generna vidare i avkomma, eller så gör de det inte. Brutalt, men sant.

Den fonetiska likheten till trots, skiljer sig de ideal dessa perspektiv sätter upp radikalt från varandra. Där genusperspektivet sätter medvetenhet, reflektion, eftertanke, hänsyn, ständig deliberation, kompromissande, ömsesidig respekt, empati och ett genomgående ifrågasättande av våra mest fundamentala och grundläggande värderingar och tankegångar i första rummet, som ideal, hyllar genperspektivet...

Tja, Djingis khan. Rent genetiskt är det en större framgång att bilda den mest fruktade militärmakt baserad på kavalleri världen någonsin skådat och ge sig ut på våldtäktsturné genom större delen av Eurasien än att, efter hårt men framgångsrikt arbete, Förstå det motsatta könet och lyckas kommunicera denna förståelse på ett lättbegripligt och pedagogiskt vis.

Darwin talade på sin tid om att det är de mest anpassningsbara som överlever den evolutionära processen. Min tes är att hen missade en aspekt av det hela, även om tanken är intuitivt tilltalande. Denna aspekt är att anpassning ibland är brutalt osexig, så till den grad att sexet flyr fältet och händer någon annan stans. Att anpassningen ibland är så pass effektiv att det inte finns det kvar för sex. Vilket, sett i genperspektiv, är ett misslyckande.

De som har mest sex för sina gener vidare. De som anpassar sig i allt för hög grad gör det inte. Det krävs ingen större anpassning för att ha sex; det är liksom inbyggt redan från början.

Så om du tänker ur genperspektiv, låter det som en oerhört bra idé att låta bli att utbilda dig till en sofistikerad och lärd människa, och bli en ny Don Juan i stället. Ny natt, ny erövring, ny chans att delge världen den goda nyheten att Genen Har Spridit Sig.

Om du tänker ur genusperspektiv, däremot, så ser du att ovanstående stycke något oerhört implicerar tillhörighet till det ena könet, refererar till en mytologisk figur som aldrig fanns, enbart tänker i termer av sex och på det stora hela är allmänt osmakligt. Om du tänker ur genusperspektiv så tänker du med andra ord mer, större och - vågar jag säga det - bättre.

Så Darwin kanske inte tänkte fel, trots allt; det kanske är vi som gör det, och därmed misslyckas att inse att det är en Dålig Idé att värdera kunskap och bildning lägre på den sexuella marknaden än, säg, spelat självförtroende, söta men meningslösa floskler viskade i mottagliga öron, ruffighet och halvtaskiga badass-attityder? Kanske, kanske, är det vår uppgift att se till att Darwin, åtminstone för en enda art, hade rätt, och att anpassning till tanken om att medfödda och sociala kön och genus enbart är godtyckliga sociala konstruktioner baserade enbart och endast på tradition. Kanske, kanske, kan vi lyckas förstå att Djingis khan - med variationer - inte är den bästa av alla förebilder?

Kvastar

En sak jag aldrig lyckats förstå är kvastar. Ni vet, sådana som häxor och harrypottisar sägs flyga på.

Liksom. Om metoden att flyga på dem går ut på att ha dem mellan benen och hålla fast vid dem när de lyfter - borde inte det göra, typ, ont? De, liksom, lyfter, inte med, utan oberoende av en, och om de ska lyfta med tillräcklig kraft för att få med en...

Ont.

Morgon

Det är morgon. Det är soligt. Det är den tiden på dygnet då det inte går att göra någonting med datorn, eftersom solen gör allt mörkt på skärmen osynligt. Det är den tiden på dygnet då det inte går att göra någonting särskilt, eftersom allting är stängt och inte öppnar förrän om fyra timmar. Det är den tiden på dygnet då det är brutalt värdelöst att somna, eftersom dagen är över när en väl vaknar igen.

Morgonstund har guld i mund?

Pah. Morgonstunden kan gärna tas en annan dag...

Ord, ord, ord

Ord, ord, ord; de är överallt, över allt, i allt, vissa skulle säga framför allt. Foucault skrev på sin tid en bok med titeln Les Mots et les Choses - Orden och tingen - där hen med både många och långa ord förklarar hur saker och ting ligger till. Den engelska titeln The Order of Things klargör ganska tydligt vad det hela handlar om - det är ingen tvekan om att hen ordar om saken genom att orda om att saken ordar om saken genom att vi ordar om den. Ord, ord, ord.

Simmel, även hen en person som hade 'sin tid', skrev att de aspekter av kulturen som inte kan förstås intuitivt oftast uppfattas som ett massivt block av den oförstående. Detta beror på att oförståendet baserar sig i en brist på ord, och av den anledningen även en brist på differentieringar. Den oförstående ser skogen i stället för träd; där den förstående ser skillnad mellan böcker, volymer, verk, band, publikationer och alster, ser den oförstående blott en massa bokar. För den oförstående ter sg även den mest diversifierade av diversifierade kunskapsfält som en enhet, eftersom hen inte har ord för det hen ser. Ju fler ord subjektet besitter, desto fler aspekter av det hen ser kan hen se.

Den som besitter orden besitter med andra ord förmågan att förnimma. Inte nödvändigtvis förnimma verkligheten ('verkligheten' tenderar att ta sig uttryck i att fuktiga disktrasor är lika osexiga oavsett om de kallas våta eller nyligen begagnade), men väl förnimma saker som andra inte förnimmer. Den som har tagit del av ordandet om hur den tyska historien sett ut kan vid ett besök i Berlin närmast förnimma historiens vingslag, medan den som bara ser staden som en stad i största allmänhet (typ Eskilstuna) mer ser en ansamling byggnader som råkar befinna sig på samma plats. Potsdamer Platz blir väldigt mycket mer imponerande om en känner till att platsen för tjugo år sedan låg på ena sidan av Muren, den där inget byggdes och patruller med order att skjuta skarpt patrullerade; att platsen i rent arkitekturella termer var vad vi idag skulle kalla en lerpöl. Den som besitter orden - har tagit del av ordandet - om platsen förnimmer dess historia, dess - stadens - förändring sedan förra generationen; den som inte har dem ser glas och stål sträcka sig något hundratal meter upp i luften.

Så, vad har sagts hittills? Ord, ord, ord. Vissa ord har till och med använts oftare än andra; kanske till och med irriterande ofta.

Många begår tankefelet att ta ordstävet 'ord, ord, ord' som en slags reduktion; en förminskning av ordandet till någonting som bara pågår, och som kan ignoreras utan att någonting missas. Till skillnad från ordande och ordnande som betyder något, för det mesta. Bibelen, till exempel, avfärdas av många som ord, ord, ord, utan att det tas i beaktande att något millennium eller två av världens kulturella, politiska, arkitekturella och ekonomiska aktiviteter totaldominerdes av tolkningar av dessa ord. Oavsett om en håller med eller inte om - tror eller inte tror på - vad som står däri, så har orden haft en effekt på den värld vi lever i, och är på så vis värda och meningsfulla att ta i beaktande.

Detta framgår förstås inte för den som inte redan från början har ord - ordat och ordnat - nog att förnimma att det finns steg bortom huruvida en håller med eller tycker om någonting. Den som inte har ord nog att se orden som annat än ord, ser inte heller hur de ordnar vår värld, och lägger mer betoning på att DU kan vara en signi-fjant än att diskursens innehåll bestäms av signifianternas relation till det signifierade. Den som inte har orden, har -

Går det att säga att hen har vad vi rent diskursivt kallar en lerpöl till livsvärld? - -

FRA

Inom snar framtid ska det röstas om det infamösa FRA-förslaget. Jag skulle kunna gå in på dess detaljer, men det känns som om, tja, det redan har gåtts igenom av både en och annan bloggare där ute och att det liksom inte finns mer att tillägga om saken. Ni vet hur vi studenter är; vi är ytterst allergiska mot dubbelarbete, och undviker helst att göra någonting om det redan är gjort. Så om själva förslaget har jag inget att tillföra.

Vad jag däremot vill tillföra är tanken att - oavsett utgången av omröstningen - så har förslaget bidragit till att stärka demokratin i landet. Paradoxalt, kan tyckas, men likväl: genom att utgöra en symbol som kan ena de annars disparata elementen, mobiliseras en opinion som annars inte hade mobiliserats. Genom att utgöra ett fokus för en annars utspridd och ofokuserad samling diskurser, bildas en gemensam ståndpunkt, en gemensam plattform, en delad utgångspunkt, som - om funnes ej detta förslag - hade fortsatt varit utspridda och ofokuserade. Genom detta förslag och den närmast reflexmässiga reaktion det frambringar hos de som läser det, bildas, mobiliseras och aktiveras de demokratiska medborgarna, och de processer som följer av deras aktivitet.

Eller, lite mindre kufiskt: reaktionen på det odemokratiska i förslaget är en demokratisk rännesans. Helt plötsligt får människor som annars inte tagit sig tid att sätta sig in i eller än mindre bry sig om politik och medborgarinflytande anledning och motivation att göra just detta. Helt plötsligt samordnas en opinion; helt plötsligt söker medborgarna informera sina medmänniskor om vad som pågår, och genom denna informering påverka samma pågående; helt plötsligt börjar folk bry sig.

Förslagets innehåll till trots, så har det lyckats med vad den svenska staten genomgående - både explicit och implicit - haft som målsättning: att öka demokratin och stärka den demokratiska processen. Om den egentliga planen bakom förslaget var att lägga fram någonting så pass uppenbart totalitärt och fascistiskt att människor inte kunde göra annat än att mobilisera sig, har den lyckats; om det hela egentligen bara var ett spel för gallerierna, och den egentliga målsättningen var att tvinga demokratin att hända, har den lyckats.

Och, om den råkar vara ärligt menad, och mitt konspirationstänkande bara är önsketänkande - tja. Då har vi vårt nyfunna och nyvunna medborgarinflytande att ta till för att se till att saker och ting inte går för långt. För vi tänker väl inte sluta upp med att vara en organiserad samling människor och medborgare efter att omröstningen är över, eller hur?

Det vore ett större tankefel än vad förslaget någonsin varit.

Cykel

Jag ska alldeles snart inleda en cirka femtio mil lång cykeltur.

Vi ses när jag kommit hem igen.

Informationsteknologi

Är det normalt att tycka att det är normalt att folk vet vad en lyssnar på och utan vidare kommenterar låtvalet?

Är det normalt att tycka att det är normalt att fråga om det är normalt att tycka att det är normalt att folk vet vad en lyssnar på och utan vidare kommenterar låtvalet?

Är det normalt att tänka på saker på över tre nivåer av medvetenhet? [1. jag vet. 2. jag vet att du vet. 3. jag vet att du vet att jag vet. 4. jag vet att du vet att jag vet att du vet. 5 osv ad infinitum.]

Är det normalt att tänka att det är normalt att fråga om det är normalt att tänka på om det är normalt att fråga om att det är normalt att fråga om det är normalt att fråga om det är normalt att folk vet vad en lyssnar på och utan vidare kommenterar låtvalet?

Det är förmodligen normalt att drabbas av en lättare känsla av yrsel efter ett tag.

#

Då inställer sig frågorna: vad har det här med informationsteknologi att göra? Handlar inte sådan om att överföra information och kommunikation från plats A till plats B (och tillbaka)? Är inte detta oerhört överkurs, teori där praktik borde vara?

Svaren är: allt, inte nu längre och hur tänker du nu?

Informationsteknologi handlade om att få information att flytta på sig, men - liksom motorvägarna efter hand blev mindre asfalt och mer rastplatser - har fokus flyttats från den tekniska infrastrukturen och det fysiska nätet av elektroner och signaler, och mer hamnat på och i de sociala näten av kärlek och avstånd. Att intressera sig för hur flödet går till rent fysiskt är lite som att stanna upp och studera hur asfalten är lagd eller är blandad; det har sina poänger och kan ge vissa insikter, men det är inte huvudsaken, utan någonting som förväntas vara där, finnas till. Sysslandet med sådant är ett sysslande för ett arbetande fåtal; den akuta majoriteten sysslar mer med att prata om helt annat; ungefär som barnen i baksätet, som inte tänker mer på vägen än på att den månne är lite för lång.

Medvetenhet, medvetande, på högre nivåer blir aktuellt i och med att nätet - det sociala nätet - breder ut sig och når allt fler människor. När en viss kritisk gräns är nådd - när det inte längre bara är nördar i för stora t-shirtar som använder nätet, och även den mest onördige av hejarklacksledare hittat dit - blir det viktigare att göra sig förstådd än att göra det möjligt att reflektera över hur en ska nå ut. Det är redan från början, a priori, möjligt att nå ut, och det behöver inte ens finnas med som ett moment innan kommunikationen händer; för det mesta är det någonting som måste påpekas för de inblandade innan de tänker närmare på det. De som vill nå ut på ett effektivt sätt - bli förstådd - däremot, så måste reflektion om fenomenologi, medvetenhet och subjektets flyktighet göras. Det gäller att förstå att kommunikation inte är någonting som sker på nivå tre, utan snarare fem eller sju (vi vet att de vet att vi vet, och att vi borde bete oss som att vi vet; de vet dock att vi vet detta, och att vi förmodligen kommer att agera som om vi vet detta; hur överraska dem?), och att detta kräver sin dos av eftertanke och medvetande.

Att då ställa sig frågan om det hela är överkurs, som en praktiker kan ställa sig likgiltig till och ändå fungera, är lite som att ställa frågan på huvudet utan att göra en Derridansk poäng av det; förvirrande. Praktiken ÄR - om den ska vara effektiv - ett utnyttjande av den lilla men ändå bit medvetande som tilldelats just den här biten kommunikation just nu. Som McLuhan sade: mediet är budskapet. Eller, översatt till våra dagar: budskapet blir annorlunda eftersom det ligger på internet, och kan - kommer? - att läsas av människor som inte nödvändigtvis ser på saken på samma sätt som du. Eller som gör det. I bägge fall gäller det att vara medveten om detta, och att aldrig - inte ens för den minstaste lilla stund - tappa ur sikte att det som sägs sägs i ett sammanhang som, såvida du inte preparerar publiken för det, kan och kommer att överskrida det du säger.

Att tro att kommunikation sker i ett vakuum är ett tankefel. Att tro att informationsteknologi främst handlar om bandbredd och nodpunkter tänker ännu felare. -

Misslyckat

Jag vet inte riktigt vad ni tycker, men att ha ett vapen på 1d6+5 och sedan göra 6 i skada åtta gånger i rad känns faktiskt lite smått misslyckat.

Att säga att det är omöjligt är dock om något ett ännu större misslyckande. Osannolikt, ja, men det ligger fortfarande inom den fenomenologiska möjlighetens gräns. Det kan hända, folk har sett det hända, det kommer att hända. Bara inte särskilt ofta.

Att säga att någonting är omöjligt är för det mesta bara ett erkännande att en - ännu - inte riktigt kan tänka så långt att det blir en möjlighet.

Försök inte det här hemma

Det var en gång en Någon som lade en trocadero i frysen, så att den skulle kyla ned fortare, och... somnade.

Åtta timmar senare upptäcktes olyckan.

Bugger.

En händelse som ser ut som en tanke

Om bara några timmar ska jag ha terminens sista seminarium, en opponering på en uppsats av lagom längd. Jag vet inte om vår ömme kursansvarige känner till den här bloggeringen eller inte, men den uppsats jag ska opponera på handlar om - tankefel.

Om jag hade ens den minstaste lilla uns av vidskepelse eller känsla av förutbestämmelse i mig så skulle jag tro att det var ett tecken av något slag. I brist på detta konstaterar jag att det är en händelse som ser ut som en tanke. -

Sommartider

Så här års känns det akut fel att vara vaken mellan nio och åtta. Ni vet, den där ljusa och varma tiden av dygnet, mellan 08:00 och 21:00.

Det är för varmt.

Romantik

Kärleken är många saker, sägs det: den är Evig, den är Helig, den är Underbar; den är massor av saker, alla med kapitaliserad begynnelsebokstav. Den är något av en nutida religion, nu när kristendomen enbart tar sig uttryck i kristna band så som KISS och HIM och dylikt; den som inte bekänner sig till Kärleken finner sig rätt snart vara utesluten ur de mer extrema sektbildningarna, och eventuellt vara alienerad från stora delar av kulturindustrins produktion.

Kärleken sägs vara många saker. En sak den inte sägs vara särskilt ofta är "konservativ." Det är inte särskilt förvånande, då konservatism inte i sig är särskilt romantiskt. Kärleken är dock oerhört konservativ, i och med att den används som ett medel för att bevara, reproducera och förstärka den rådande ordningen.

Det kanske ska påpekas med en gång att det inte är känslan av tvångsneurotisk fixering och igelkottsstora fjärilar i magen, det fenomenologiska erfarenheten av feromonberoende, jag avser, utan Kärleken som diskursivt fenomen, dvs Kärleken som fetisch. Erfarenheten tycks vara biologiskt determinerad att inträffa; dess kulturella sammanhang är det inte. Jag talar kultur, inte biologi.

Kärleken är konservativ, i och med att den bevarar vissa föreställningar om hur saker och ting ska vara. Först och främst genom att förutsätta att - i väldigt, väldigt, väldigt många fall - det rör sig om ett av Ödet givet band mellan en styck Maskulinum och en styck Femininum. Det säger sig självt att detta inte fungerar om det inte finns vare sig Maskulinum eller Femininum; dessa - könsrollerna - måste bevaras, för att Kärleken ska bevaras. Homosexuell Kärlek spelar samma spel, om än via ombud. Det rör sig fortfarande om en av Ödet given förening, men denna gång mellan två Maskulinum resp två Femininum.

Det går inte direkt att komma ifrån att mycket av det som är definierat som Feminint är rosa, har romantiska motiv och är allmänt inriktat på att uppleva Kärlekens mirakel. Redan från späd ålder definieras Femininum som inställd på att söka Kärlek; det ges ingen tid för barnet att ta reda på huruvida det är romantiskt lagt eller inte, utan hen förutsätts vara det redan från början, ändå till hen är det utan att behöva påminnas om det. Femininum förutsätts söka romantik, och således förutsätt femininum; och könsrollerna lever vidare, i romantikens och det livslånga kärleksbandets tecken.

Detta band - evigt, heligt, obrytbart - mellan de två klart definierade och icke förväxlingsbara könskategorier har massor och massor av romantiska ritualer som måste genomgås. Den allra mest påtagliga av dessa ritualer är Troheten, och, i förlängningen, Äktenskapet. Troheten är den andra konservativa funktionen Kärleken spelar. Genom att Kärlek är ett band mellan två och enbart två individer, begränsas antalet möjliga sociala interaktioner mellan människor. Om de ändå skulle ske, så sker de antingen i det fördolda, eller med mycken ångest som följd. Och, i värsta fall, total social exkludering från de inblandades cirklar; många är det som vid ett brutet förhållande upptäckt att tidigare halvbekanta - bekanta genom partnern - börjat undvika en. Än värre är det i Äktenskapet, det ritualiserade accepterandet av den rådande ordningen, med familjen som utgångspunkt och norm. Kärleken konserverar familjen, och allt den står för, genom insisterandet på en Trohet som leder till Äktenskapet.

Det är ingen slump att Kärleken är monogam, och att dess ritualer främst är ritualer mellan de tu Lyckliga. Genom att se till att den primära källan till socialisation utgörs av de lyckliga och deras eventuella barn, bevaras de sociala strukturer som bygger på kärnfamiljens existens. Kapitalismen i en tidigare form är ett utmärkt exempel på detta: den ena parten arbetade och försörjde familjen, den andre stannade hemma och såg till att allting fungerade i hem och hushåll. Kärleken förstärkte och konsekrerade denna ordning, och de som avvek från denna sågs antingen som asociala eller som direkt farliga för samhället. Med rätta, eftersom samhället byggde på monogama förhållanden - och fortfarande gör det, i viss mån.

Kärlekens tredje konserverande funktion ligger i att den förtrycker varje form av omfattande samhällsengagemang, genom dess insisterande på att Förälskade personer ska Spendera Tid med varandra. Inte bara lite tid då och då, när ens arbetsschema från Gehenna råkar ge en tid att andas, utan all Tid. Att försöka fly undan att umgås med sin partner ses som ett försök att dra sig ur relationen, som att en prioriterar någonting annat över den Älskade eller, i mer neurotiska fall, som att en smusslar med någon annan. Det spelar ingen roll om en är ordförande för Röda Korset, Rädda Barnen och det lokala katthemmet och en större del av ens vakna tid går åt till detta; om en inte avvarar tid för att vara med den Älskade är en per definition en Dålig Människa, punkt, slut, bokfört och fakturerat.

Ni har kanske märkt av det i era personliga liv: när tentorna, läxorna, arbetet och allting börjar torna upp sig och en behöver ta sig tid för att få saken gjord en gång för alla - så blir insisteringarna på att spendera Tid tillsammans högre, frekventare, svårare att stå emot och i allmänhet jobbigare och jobbigare. Det går inte direkt att vara rak och ärlig, eftersom det skulle uppfattas som hänsynslöst och elakt; det går inte heller att vara indirekt och försöka slingra sig ur, eftersom misstanken om smussel då smyger sig in mellan raderna. Det finns ingen legitim anledning att vara upptagen på. Den enda ursäkterna för att inte vara en Kärleksfull Partner som potentiellt kan vara giltiga ligger i nivå med grav dubbelsidig lunginflammation och dylikt; Kärleken tolererar inga ursäkter. Och, i och med all den tid som spenderas på romantiska upptåg, spenderas mindre tid på sådana saker som skulle kunna visa sig vara betydelsefulla framöver.

En fjärde konserverande funktion utförs genom att folk drömmer om Kärleken, ser den som ett ideal. Genom att förblinda unga ögon - och även allt äldre! - med glitter och fantasmer, tas tankarna bort från andra saker, så som orättvisor i vardagen, logiska felaktigheter i vardagliga resonemang, strukturer som leder till att vardagen gestaltar sig olika för olika människor; - från vardagen i stort. Kärleken är ett undantagstillstånd, och att drömma om det eller tro sig befinna sig i det leder lätt till att den omedelbara sociala medvetenheten tar stryk. Till och med sådana saker som FRA-fadäsen kan passera förbi obemärkt framför ett subjekt som föreställer sig den Eviga och Sanna Lyckan Tillsammans med Henom.

Det är ingen hemlighet att mycken tid går åt till att fantisera, romantisera och dagdrömma i största allmänhet hos de som söker Romantik och Kärlek; oavsett om det finns en Någon med i bilden eller inte. Kärlek, liksom televisionen, är ett absurt stort distaktionsmoment i våra liv, och tar upp ett oproportioneligt utrymme i många tankar och liv. Samtidigt går det inte att avfärda den med en gång som trams, eftersom Kärlekens troende faktiskt tror på den, ungefär som Knutby-folket tror på Jesus. Att avfärda Kärleken vore som att avfärda en del av deras identitet vilket inte är effektiv kommunikation. -

Den romantiska kärleken sägs vara många saker. Jag säger att den är konservativ, och att den i förlängningen är att direkt hot mot ett jämställt samhälle och mot rationellt tänkande över huvud. Ni kanske inte såg det komma, men enligt mig är den romantiska kärleken ett Tankefel writ large. - -