Genperspektiv

Ja, genperspektiv. Genusperspektiv har sin plats och sina poänger, men genperspektivet är rakare. Det har i stort sett bara två lägen, ganska mycket som digital mjukvara: 1/0. Av/på. Antingen förs generna vidare i avkomma, eller så gör de det inte. Brutalt, men sant.

Den fonetiska likheten till trots, skiljer sig de ideal dessa perspektiv sätter upp radikalt från varandra. Där genusperspektivet sätter medvetenhet, reflektion, eftertanke, hänsyn, ständig deliberation, kompromissande, ömsesidig respekt, empati och ett genomgående ifrågasättande av våra mest fundamentala och grundläggande värderingar och tankegångar i första rummet, som ideal, hyllar genperspektivet...

Tja, Djingis khan. Rent genetiskt är det en större framgång att bilda den mest fruktade militärmakt baserad på kavalleri världen någonsin skådat och ge sig ut på våldtäktsturné genom större delen av Eurasien än att, efter hårt men framgångsrikt arbete, Förstå det motsatta könet och lyckas kommunicera denna förståelse på ett lättbegripligt och pedagogiskt vis.

Darwin talade på sin tid om att det är de mest anpassningsbara som överlever den evolutionära processen. Min tes är att hen missade en aspekt av det hela, även om tanken är intuitivt tilltalande. Denna aspekt är att anpassning ibland är brutalt osexig, så till den grad att sexet flyr fältet och händer någon annan stans. Att anpassningen ibland är så pass effektiv att det inte finns det kvar för sex. Vilket, sett i genperspektiv, är ett misslyckande.

De som har mest sex för sina gener vidare. De som anpassar sig i allt för hög grad gör det inte. Det krävs ingen större anpassning för att ha sex; det är liksom inbyggt redan från början.

Så om du tänker ur genperspektiv, låter det som en oerhört bra idé att låta bli att utbilda dig till en sofistikerad och lärd människa, och bli en ny Don Juan i stället. Ny natt, ny erövring, ny chans att delge världen den goda nyheten att Genen Har Spridit Sig.

Om du tänker ur genusperspektiv, däremot, så ser du att ovanstående stycke något oerhört implicerar tillhörighet till det ena könet, refererar till en mytologisk figur som aldrig fanns, enbart tänker i termer av sex och på det stora hela är allmänt osmakligt. Om du tänker ur genusperspektiv så tänker du med andra ord mer, större och - vågar jag säga det - bättre.

Så Darwin kanske inte tänkte fel, trots allt; det kanske är vi som gör det, och därmed misslyckas att inse att det är en Dålig Idé att värdera kunskap och bildning lägre på den sexuella marknaden än, säg, spelat självförtroende, söta men meningslösa floskler viskade i mottagliga öron, ruffighet och halvtaskiga badass-attityder? Kanske, kanske, är det vår uppgift att se till att Darwin, åtminstone för en enda art, hade rätt, och att anpassning till tanken om att medfödda och sociala kön och genus enbart är godtyckliga sociala konstruktioner baserade enbart och endast på tradition. Kanske, kanske, kan vi lyckas förstå att Djingis khan - med variationer - inte är den bästa av alla förebilder?