Romantik

Kärleken är många saker, sägs det: den är Evig, den är Helig, den är Underbar; den är massor av saker, alla med kapitaliserad begynnelsebokstav. Den är något av en nutida religion, nu när kristendomen enbart tar sig uttryck i kristna band så som KISS och HIM och dylikt; den som inte bekänner sig till Kärleken finner sig rätt snart vara utesluten ur de mer extrema sektbildningarna, och eventuellt vara alienerad från stora delar av kulturindustrins produktion.

Kärleken sägs vara många saker. En sak den inte sägs vara särskilt ofta är "konservativ." Det är inte särskilt förvånande, då konservatism inte i sig är särskilt romantiskt. Kärleken är dock oerhört konservativ, i och med att den används som ett medel för att bevara, reproducera och förstärka den rådande ordningen.

Det kanske ska påpekas med en gång att det inte är känslan av tvångsneurotisk fixering och igelkottsstora fjärilar i magen, det fenomenologiska erfarenheten av feromonberoende, jag avser, utan Kärleken som diskursivt fenomen, dvs Kärleken som fetisch. Erfarenheten tycks vara biologiskt determinerad att inträffa; dess kulturella sammanhang är det inte. Jag talar kultur, inte biologi.

Kärleken är konservativ, i och med att den bevarar vissa föreställningar om hur saker och ting ska vara. Först och främst genom att förutsätta att - i väldigt, väldigt, väldigt många fall - det rör sig om ett av Ödet givet band mellan en styck Maskulinum och en styck Femininum. Det säger sig självt att detta inte fungerar om det inte finns vare sig Maskulinum eller Femininum; dessa - könsrollerna - måste bevaras, för att Kärleken ska bevaras. Homosexuell Kärlek spelar samma spel, om än via ombud. Det rör sig fortfarande om en av Ödet given förening, men denna gång mellan två Maskulinum resp två Femininum.

Det går inte direkt att komma ifrån att mycket av det som är definierat som Feminint är rosa, har romantiska motiv och är allmänt inriktat på att uppleva Kärlekens mirakel. Redan från späd ålder definieras Femininum som inställd på att söka Kärlek; det ges ingen tid för barnet att ta reda på huruvida det är romantiskt lagt eller inte, utan hen förutsätts vara det redan från början, ändå till hen är det utan att behöva påminnas om det. Femininum förutsätts söka romantik, och således förutsätt femininum; och könsrollerna lever vidare, i romantikens och det livslånga kärleksbandets tecken.

Detta band - evigt, heligt, obrytbart - mellan de två klart definierade och icke förväxlingsbara könskategorier har massor och massor av romantiska ritualer som måste genomgås. Den allra mest påtagliga av dessa ritualer är Troheten, och, i förlängningen, Äktenskapet. Troheten är den andra konservativa funktionen Kärleken spelar. Genom att Kärlek är ett band mellan två och enbart två individer, begränsas antalet möjliga sociala interaktioner mellan människor. Om de ändå skulle ske, så sker de antingen i det fördolda, eller med mycken ångest som följd. Och, i värsta fall, total social exkludering från de inblandades cirklar; många är det som vid ett brutet förhållande upptäckt att tidigare halvbekanta - bekanta genom partnern - börjat undvika en. Än värre är det i Äktenskapet, det ritualiserade accepterandet av den rådande ordningen, med familjen som utgångspunkt och norm. Kärleken konserverar familjen, och allt den står för, genom insisterandet på en Trohet som leder till Äktenskapet.

Det är ingen slump att Kärleken är monogam, och att dess ritualer främst är ritualer mellan de tu Lyckliga. Genom att se till att den primära källan till socialisation utgörs av de lyckliga och deras eventuella barn, bevaras de sociala strukturer som bygger på kärnfamiljens existens. Kapitalismen i en tidigare form är ett utmärkt exempel på detta: den ena parten arbetade och försörjde familjen, den andre stannade hemma och såg till att allting fungerade i hem och hushåll. Kärleken förstärkte och konsekrerade denna ordning, och de som avvek från denna sågs antingen som asociala eller som direkt farliga för samhället. Med rätta, eftersom samhället byggde på monogama förhållanden - och fortfarande gör det, i viss mån.

Kärlekens tredje konserverande funktion ligger i att den förtrycker varje form av omfattande samhällsengagemang, genom dess insisterande på att Förälskade personer ska Spendera Tid med varandra. Inte bara lite tid då och då, när ens arbetsschema från Gehenna råkar ge en tid att andas, utan all Tid. Att försöka fly undan att umgås med sin partner ses som ett försök att dra sig ur relationen, som att en prioriterar någonting annat över den Älskade eller, i mer neurotiska fall, som att en smusslar med någon annan. Det spelar ingen roll om en är ordförande för Röda Korset, Rädda Barnen och det lokala katthemmet och en större del av ens vakna tid går åt till detta; om en inte avvarar tid för att vara med den Älskade är en per definition en Dålig Människa, punkt, slut, bokfört och fakturerat.

Ni har kanske märkt av det i era personliga liv: när tentorna, läxorna, arbetet och allting börjar torna upp sig och en behöver ta sig tid för att få saken gjord en gång för alla - så blir insisteringarna på att spendera Tid tillsammans högre, frekventare, svårare att stå emot och i allmänhet jobbigare och jobbigare. Det går inte direkt att vara rak och ärlig, eftersom det skulle uppfattas som hänsynslöst och elakt; det går inte heller att vara indirekt och försöka slingra sig ur, eftersom misstanken om smussel då smyger sig in mellan raderna. Det finns ingen legitim anledning att vara upptagen på. Den enda ursäkterna för att inte vara en Kärleksfull Partner som potentiellt kan vara giltiga ligger i nivå med grav dubbelsidig lunginflammation och dylikt; Kärleken tolererar inga ursäkter. Och, i och med all den tid som spenderas på romantiska upptåg, spenderas mindre tid på sådana saker som skulle kunna visa sig vara betydelsefulla framöver.

En fjärde konserverande funktion utförs genom att folk drömmer om Kärleken, ser den som ett ideal. Genom att förblinda unga ögon - och även allt äldre! - med glitter och fantasmer, tas tankarna bort från andra saker, så som orättvisor i vardagen, logiska felaktigheter i vardagliga resonemang, strukturer som leder till att vardagen gestaltar sig olika för olika människor; - från vardagen i stort. Kärleken är ett undantagstillstånd, och att drömma om det eller tro sig befinna sig i det leder lätt till att den omedelbara sociala medvetenheten tar stryk. Till och med sådana saker som FRA-fadäsen kan passera förbi obemärkt framför ett subjekt som föreställer sig den Eviga och Sanna Lyckan Tillsammans med Henom.

Det är ingen hemlighet att mycken tid går åt till att fantisera, romantisera och dagdrömma i största allmänhet hos de som söker Romantik och Kärlek; oavsett om det finns en Någon med i bilden eller inte. Kärlek, liksom televisionen, är ett absurt stort distaktionsmoment i våra liv, och tar upp ett oproportioneligt utrymme i många tankar och liv. Samtidigt går det inte att avfärda den med en gång som trams, eftersom Kärlekens troende faktiskt tror på den, ungefär som Knutby-folket tror på Jesus. Att avfärda Kärleken vore som att avfärda en del av deras identitet vilket inte är effektiv kommunikation. -

Den romantiska kärleken sägs vara många saker. Jag säger att den är konservativ, och att den i förlängningen är att direkt hot mot ett jämställt samhälle och mot rationellt tänkande över huvud. Ni kanske inte såg det komma, men enligt mig är den romantiska kärleken ett Tankefel writ large. - -