Lokalitet

Alldeles nyss var det en lokal sammankomst i protest mot FRA-fadäsen i den lilla men ändå stora byn Örebro. Det var inte riktigt tillräckligt mycket folk för att det ska kunna kallas en manifestation, men samtidigt lite för planerat för att kunna kallas ett sammanträffande. Sammankomst är ett bättre ord.

Dock retar jag mig. Inte på arrangörerna, som lyckades få till en sammankomst på orthört kort varsel; inte på den uteblivna folkmassan, som av förståeliga skäl var på festival eller av oförståeliga skäl var bakfull; inte heller på vädret, trots att jag får ont i ögonen av solljus. Nej, jag retar mig mer på två saker, som förmodligen mer finns i mitt huvud än i denna dagens händelse: människors inställning till manifestationer av det här slaget, och platsen, byn, den omedelbara kulturmiljön.

Det finns de som tar dessa sammankomster på allt för stort allvar. Som ser dem mer som ett högre seminarium i teoretisk filosofi än ett medborgerligt möte. Det är liasom inte det som är meningen. Världen ska inte rubbas, Atlas ska inte kittlas under armen; åsikter och skratt ska delas, och mer än så är det inte. Det skulle kunna sägas att de fyller en existentiell funktion, i och med att de utgör ett erkännande av att det finns andra; men vilken nytta gör det om en inte kan skratta med dem?

Lokaliteten, så. Örebro by. Om en placerar sig strategiskt på huvudstråket och tjuvlyssnar på de förbipasserande, så tar det inte längre än fem minuter innan en lyckats tjuvlyssna på den störste bonnläpp av alla stora bonnläppar en någonsin tjuvlyssnat på. Fem minuter senare kommer en ännu värre, nästan som om någon högre makt Vet att ens spontana tanke första gången var 'det kan inte bli värre.' Och sen en till, bara för att retas. Att saker och ting händer i denna kulturgeografi beror inte på stadens egenskaper, utan lyckas hända trots dem; själva arkitekturen talar mot alla former av nytänkande. Ingen revolution kommer någonsin att startas där; inget nytänkande kommer att överleva ett allt för omfattande nedsjunkande i den, ingen konstnärlig själ kommer att födas ur den. Och folket, de lokala - i ordets många bemärkelser - människorna, är fullkomligt tillfreds med det. Ser det som en fördel, till och med.

Jag var lite för tjurig på det senare för att kunna delta i det förra. Sorgligt nog. Nästa gång blir det nog att ta sig till en stad, så att jag slipper den akuta mentala dissonansen som uppstår kring den här byn. Det är onekligen ett tankefel från min sida, men det är ett sådant som är svårt att komma ifrån; ungefär som det är svårt att komma ifrån att en har täckning på mobilen. Sorgligt, men sant. -