Ord, ord, ord

Ord, ord, ord; de är överallt, över allt, i allt, vissa skulle säga framför allt. Foucault skrev på sin tid en bok med titeln Les Mots et les Choses - Orden och tingen - där hen med både många och långa ord förklarar hur saker och ting ligger till. Den engelska titeln The Order of Things klargör ganska tydligt vad det hela handlar om - det är ingen tvekan om att hen ordar om saken genom att orda om att saken ordar om saken genom att vi ordar om den. Ord, ord, ord.

Simmel, även hen en person som hade 'sin tid', skrev att de aspekter av kulturen som inte kan förstås intuitivt oftast uppfattas som ett massivt block av den oförstående. Detta beror på att oförståendet baserar sig i en brist på ord, och av den anledningen även en brist på differentieringar. Den oförstående ser skogen i stället för träd; där den förstående ser skillnad mellan böcker, volymer, verk, band, publikationer och alster, ser den oförstående blott en massa bokar. För den oförstående ter sg även den mest diversifierade av diversifierade kunskapsfält som en enhet, eftersom hen inte har ord för det hen ser. Ju fler ord subjektet besitter, desto fler aspekter av det hen ser kan hen se.

Den som besitter orden besitter med andra ord förmågan att förnimma. Inte nödvändigtvis förnimma verkligheten ('verkligheten' tenderar att ta sig uttryck i att fuktiga disktrasor är lika osexiga oavsett om de kallas våta eller nyligen begagnade), men väl förnimma saker som andra inte förnimmer. Den som har tagit del av ordandet om hur den tyska historien sett ut kan vid ett besök i Berlin närmast förnimma historiens vingslag, medan den som bara ser staden som en stad i största allmänhet (typ Eskilstuna) mer ser en ansamling byggnader som råkar befinna sig på samma plats. Potsdamer Platz blir väldigt mycket mer imponerande om en känner till att platsen för tjugo år sedan låg på ena sidan av Muren, den där inget byggdes och patruller med order att skjuta skarpt patrullerade; att platsen i rent arkitekturella termer var vad vi idag skulle kalla en lerpöl. Den som besitter orden - har tagit del av ordandet - om platsen förnimmer dess historia, dess - stadens - förändring sedan förra generationen; den som inte har dem ser glas och stål sträcka sig något hundratal meter upp i luften.

Så, vad har sagts hittills? Ord, ord, ord. Vissa ord har till och med använts oftare än andra; kanske till och med irriterande ofta.

Många begår tankefelet att ta ordstävet 'ord, ord, ord' som en slags reduktion; en förminskning av ordandet till någonting som bara pågår, och som kan ignoreras utan att någonting missas. Till skillnad från ordande och ordnande som betyder något, för det mesta. Bibelen, till exempel, avfärdas av många som ord, ord, ord, utan att det tas i beaktande att något millennium eller två av världens kulturella, politiska, arkitekturella och ekonomiska aktiviteter totaldominerdes av tolkningar av dessa ord. Oavsett om en håller med eller inte om - tror eller inte tror på - vad som står däri, så har orden haft en effekt på den värld vi lever i, och är på så vis värda och meningsfulla att ta i beaktande.

Detta framgår förstås inte för den som inte redan från början har ord - ordat och ordnat - nog att förnimma att det finns steg bortom huruvida en håller med eller tycker om någonting. Den som inte har ord nog att se orden som annat än ord, ser inte heller hur de ordnar vår värld, och lägger mer betoning på att DU kan vara en signi-fjant än att diskursens innehåll bestäms av signifianternas relation till det signifierade. Den som inte har orden, har -

Går det att säga att hen har vad vi rent diskursivt kallar en lerpöl till livsvärld? - -