Inlägg
23.2.10
I all korthet, del XLIII
Alltså, erbjudandet att ta tre och betala för två brukar rätt generellt vara ett rätt bra sådant, men just när det gäller skor så tror jag att det är lite smått misslyckat, faktiskt.
18.2.10
Du är någon annan
Ibland är det svårt att tro sina ögon när en ser någonting som någon annan har gjort. Särskilt när detta är så skickligt, så snyggt och så fullständigt fullbordat att det nästan verkar vara någon slags magi inblandat. Men likväl måste en erkänna att beviset ligger inför ens blick, och att det en ser faktiskt finns, på riktigt. Kanske börjar en till och med tänka i banor av - så här bra kommer aldrig jag att bli.
Det finns för det mesta fog för den här tanken. Väldigt många människor vi kommer att träffa under vår levnads gång kommer att vara långt bättre på någonting än vad vi själva är eller någonsin kommer bli. Det ingår; det är en ofrånkomlig del av livet. Vi behöver inte vara bättre än alla vi känner på allt - det är tillåtet att luta sig tillbaka och säga att någon är långt bättre på något än en själv, och sedan beundra det denne gör.
För det mesta konfronteras vi bara med det utförda och den utförande när det hela väl är utfört. Det är ytterst sällan vi får bevittna själva utförandet medan det händer. Alla sömnlösa nätter, all prestationsångest, alla misslyckade försök, alla desperata improvisationer i sista minuten, alla de där tusen små sakerna som en egentligen inte ska göra men som likväl görs ändå. Inget av det där syns när allt väl är klart, och det som inte syns finns inte.
En av de saker vi tenderar att glömma bort är att vi är individer, och att andra inte vet lika mycket om oss som vi själva. När någon annan gör någonting snyggt så syns inte alla de fula detaljer denne tänker på när hen gör det, och det enda vi ser är det snygga som görs. När du gör någonting snyggt är du någon annan - för alla andra som ser det snygga du just gjorde. De ser inte alla de fel och brister du ser, utan tänker snarare - whoa, tänk om även jag en dag kunde bli så bra!
Ironiskt, inte sant?
Det finns för det mesta fog för den här tanken. Väldigt många människor vi kommer att träffa under vår levnads gång kommer att vara långt bättre på någonting än vad vi själva är eller någonsin kommer bli. Det ingår; det är en ofrånkomlig del av livet. Vi behöver inte vara bättre än alla vi känner på allt - det är tillåtet att luta sig tillbaka och säga att någon är långt bättre på något än en själv, och sedan beundra det denne gör.
För det mesta konfronteras vi bara med det utförda och den utförande när det hela väl är utfört. Det är ytterst sällan vi får bevittna själva utförandet medan det händer. Alla sömnlösa nätter, all prestationsångest, alla misslyckade försök, alla desperata improvisationer i sista minuten, alla de där tusen små sakerna som en egentligen inte ska göra men som likväl görs ändå. Inget av det där syns när allt väl är klart, och det som inte syns finns inte.
En av de saker vi tenderar att glömma bort är att vi är individer, och att andra inte vet lika mycket om oss som vi själva. När någon annan gör någonting snyggt så syns inte alla de fula detaljer denne tänker på när hen gör det, och det enda vi ser är det snygga som görs. När du gör någonting snyggt är du någon annan - för alla andra som ser det snygga du just gjorde. De ser inte alla de fel och brister du ser, utan tänker snarare - whoa, tänk om även jag en dag kunde bli så bra!
Ironiskt, inte sant?
15.2.10
Cyklistens fenomenologi 2
Ni kanske eller kanske inte minns del ett. Det gör inget, oavsett vad, för kontentan är att cyklister är psykotiska galningar på två hjul och att det är ett brutalt misstag att stå på cykelbanan. Och att världen i stort sett är en enda stor cykelbarna. Så stå inte på den.
Dessa mystiska människor, de så kallade cyklisterna, uppvisar ibland de mest märkliga av beteenden. Eftersom det tycks finnas en viss lucka i mina medmänniskors förståelse över dessa märkligheter, så tänkte jag härmed lista ett antal av dem, för den allmänna bildningens skull. I all korthet, med illustrativa och pedagogiska namn, utan antydan om systematik eller reson. Så att ni verkligen förstår hur våra medmänniskor cyklisterna tycker och tänker. Here goes.
Vägen är min: den här typen av cyklist tror att den är en bil. Now, cyklar är förvisso fordon och får framföras på allmänna vägar, precis som bilar, men till skillnad från bilar så infinner sig inte samma behov av att erkänna att det finns olika filer. Cyklister kan och har tillåtelse att vara en smula agnostiska kring dessa. Denna typ av cyklist är dock allt annat än gudfruktig, och placerar sig konsekvent i mitten av vägen på ett sådant sätt att det är omöjligt att åka vare sig om, förbi eller i kring. Vägen är, för att citera den inre monologen, min. [Denna typ ogillas av alla, inklusive andra cyklister. Du får massiva bonuspoäng om du utför den socialpedagogiska manövern på denne.]
Äntligen!: känslan av att ha legat bakom en fotgängare, joggare, långsammare traktor eller slöcyklist de senaste fem minutrarna, och sedan plötsligt få en möjlighet att ta sig förbi. En äkta cyklist nöjer sig inte med att i lugna former smyga förbi och sedan inta en lagom marchfart, utan här ska adrenalin och frustration pumpas ut. Farthindret ska tas förbi, och sedan gäller det att lägga detta så långt bakom sig så snart som möjligt. Aldrig igen ska en dylik tortyr behöva uthärdas!
Nä nu...: känslan av att ligga i lagom snabb fart och röra sig framåt, och helt okynnes bli förbikörd av en annan cyklist som kommer från ingenstans. Vissa skulle nöja sig med att konstatera att andra ibland är snabbare än en själv, men inte en cyklist inte. Nope. Här ska köras ikapp och köras om, så att hen verkligen lär sig att det inte går att köra om folk hur som helst. Mwaha!
Nämenvaffn: känslan av att ha kört om fartdåren i förra exemplet, bara för att se denne svänga av på ett obskyrt ställe och, till synes genom att bryta mot fysikens lagar, svänga ut framför en fem minuter senare från en extremt liten småväg som ingen civiliserad människa borde känna till. Och nu har denne barbar kört om en inte bara en utan TVÅ gånger. Nu gälar! Här ska trampas förbi! Hen ska KVÄVAS i mitt fartdamm!
Så det säger du: när en väl lyckats ta sig förbi denna andra gång, men denne envisas med att ta sig förbi ännu en gång. Den här gången tänker vi inte köra om en gång till; oh nej, i stället ska vi ligga strax bakom den ofredande cyklisten den närmaste halvtimmen, tills dennes nerver blir så nedslitna av den konstanta kampen att ligga före att vi vinner. Mwaha!
HUR??!: känslan av att i all stillhet komma i hög fart bara för att upptäcka att en (1) fotgängare på något vis lyckas ta upp en hel cykelbana genom att gå i mitten av den. Ingen vet riktigt hur detta går till, då cykelbanan är fem gånger bredare än personen i fråga, men det händer likväl. Det går inte att köra förbi på höger sida, inte på vänster, och det tycks inte finnas någon logisk förklaring till varför. Fysikens lagar hjälper inte, strängteorin står hjälplös - till och med Murphy kliar sig i huvudet och undrar om hen nog inte mött sin övermänniska.
Gängade fötter: ni har alla stött på dem. En mindre grupp fotgängare som, i koordinerad aktion, går så pass mycket bredvid varandra att de upptar bokstavligen hela vägen. Och de visar ingen som helst tecken på att erkänna att det finns någonting som helst som har med andra människor att göra. De går på vägen, alltså äger de den. Särskilt om de har barnvagnar med sig; då är de i det närmaste oflyttbara i sin orättfärdiga suveränitet.
Hög tid för eftertanke: fotgängare som av olika anledningar stannar upp för att göra saker, så som att rota i sina väskor eller tända en cigarett eller liknande. Vanligtvis gör de detta på ett sådant sätt att de med minimal ansträngning tar upp maximal yta, oftast utan att ens låtsas om att de gör det.
Den socialpedagogiska manövern: känslan av att vilja göra en positiv insats för den allmänna bildningen, och påminna de tre förra exemplen om att det finns så kallade cyklar på cykelbanan - genom att så fort och så nära som möjligt svepa förbi odågan i fråga. Så att hen lär sig till nästa gång att cyklister, indeed, är psykotiska galningar vars enda hämning är att det tar för lång tid att stanna upp och göra någonting åt sina plågoandar.
Med denna korta uppräkning av typiska beteendemönster hos dessa svårbegripliga människor, cyklisterna, så hoppas jag att du känner ett uns mer empati för dem nästa gång du ser en sådan ute i det vilda. Vi är inte svårbegripliga och mystiska; vi är bara topp tunnor förbannade och gripna av ett blint raseri som skulle kunna få solen att framstå som en blek kopia av en defekt glödlampa.
Människor är ju, som sagt, olika.
Dessa mystiska människor, de så kallade cyklisterna, uppvisar ibland de mest märkliga av beteenden. Eftersom det tycks finnas en viss lucka i mina medmänniskors förståelse över dessa märkligheter, så tänkte jag härmed lista ett antal av dem, för den allmänna bildningens skull. I all korthet, med illustrativa och pedagogiska namn, utan antydan om systematik eller reson. Så att ni verkligen förstår hur våra medmänniskor cyklisterna tycker och tänker. Here goes.
Vägen är min: den här typen av cyklist tror att den är en bil. Now, cyklar är förvisso fordon och får framföras på allmänna vägar, precis som bilar, men till skillnad från bilar så infinner sig inte samma behov av att erkänna att det finns olika filer. Cyklister kan och har tillåtelse att vara en smula agnostiska kring dessa. Denna typ av cyklist är dock allt annat än gudfruktig, och placerar sig konsekvent i mitten av vägen på ett sådant sätt att det är omöjligt att åka vare sig om, förbi eller i kring. Vägen är, för att citera den inre monologen, min. [Denna typ ogillas av alla, inklusive andra cyklister. Du får massiva bonuspoäng om du utför den socialpedagogiska manövern på denne.]
Äntligen!: känslan av att ha legat bakom en fotgängare, joggare, långsammare traktor eller slöcyklist de senaste fem minutrarna, och sedan plötsligt få en möjlighet att ta sig förbi. En äkta cyklist nöjer sig inte med att i lugna former smyga förbi och sedan inta en lagom marchfart, utan här ska adrenalin och frustration pumpas ut. Farthindret ska tas förbi, och sedan gäller det att lägga detta så långt bakom sig så snart som möjligt. Aldrig igen ska en dylik tortyr behöva uthärdas!
Nä nu...: känslan av att ligga i lagom snabb fart och röra sig framåt, och helt okynnes bli förbikörd av en annan cyklist som kommer från ingenstans. Vissa skulle nöja sig med att konstatera att andra ibland är snabbare än en själv, men inte en cyklist inte. Nope. Här ska köras ikapp och köras om, så att hen verkligen lär sig att det inte går att köra om folk hur som helst. Mwaha!
Nämenvaffn: känslan av att ha kört om fartdåren i förra exemplet, bara för att se denne svänga av på ett obskyrt ställe och, till synes genom att bryta mot fysikens lagar, svänga ut framför en fem minuter senare från en extremt liten småväg som ingen civiliserad människa borde känna till. Och nu har denne barbar kört om en inte bara en utan TVÅ gånger. Nu gälar! Här ska trampas förbi! Hen ska KVÄVAS i mitt fartdamm!
Så det säger du: när en väl lyckats ta sig förbi denna andra gång, men denne envisas med att ta sig förbi ännu en gång. Den här gången tänker vi inte köra om en gång till; oh nej, i stället ska vi ligga strax bakom den ofredande cyklisten den närmaste halvtimmen, tills dennes nerver blir så nedslitna av den konstanta kampen att ligga före att vi vinner. Mwaha!
HUR??!: känslan av att i all stillhet komma i hög fart bara för att upptäcka att en (1) fotgängare på något vis lyckas ta upp en hel cykelbana genom att gå i mitten av den. Ingen vet riktigt hur detta går till, då cykelbanan är fem gånger bredare än personen i fråga, men det händer likväl. Det går inte att köra förbi på höger sida, inte på vänster, och det tycks inte finnas någon logisk förklaring till varför. Fysikens lagar hjälper inte, strängteorin står hjälplös - till och med Murphy kliar sig i huvudet och undrar om hen nog inte mött sin övermänniska.
Gängade fötter: ni har alla stött på dem. En mindre grupp fotgängare som, i koordinerad aktion, går så pass mycket bredvid varandra att de upptar bokstavligen hela vägen. Och de visar ingen som helst tecken på att erkänna att det finns någonting som helst som har med andra människor att göra. De går på vägen, alltså äger de den. Särskilt om de har barnvagnar med sig; då är de i det närmaste oflyttbara i sin orättfärdiga suveränitet.
Hög tid för eftertanke: fotgängare som av olika anledningar stannar upp för att göra saker, så som att rota i sina väskor eller tända en cigarett eller liknande. Vanligtvis gör de detta på ett sådant sätt att de med minimal ansträngning tar upp maximal yta, oftast utan att ens låtsas om att de gör det.
Den socialpedagogiska manövern: känslan av att vilja göra en positiv insats för den allmänna bildningen, och påminna de tre förra exemplen om att det finns så kallade cyklar på cykelbanan - genom att så fort och så nära som möjligt svepa förbi odågan i fråga. Så att hen lär sig till nästa gång att cyklister, indeed, är psykotiska galningar vars enda hämning är att det tar för lång tid att stanna upp och göra någonting åt sina plågoandar.
Med denna korta uppräkning av typiska beteendemönster hos dessa svårbegripliga människor, cyklisterna, så hoppas jag att du känner ett uns mer empati för dem nästa gång du ser en sådan ute i det vilda. Vi är inte svårbegripliga och mystiska; vi är bara topp tunnor förbannade och gripna av ett blint raseri som skulle kunna få solen att framstå som en blek kopia av en defekt glödlampa.
Människor är ju, som sagt, olika.
14.2.10
Om krigskonsten
Man tror att krig vinns genom att döda fienden. Idag insåg jag ett det är ett tankefel. George Washingtons viktigaste beslut under det amerikanska frihetskriget var att han vaccinerade hela sin armé mot smittkoppor.
Krig vinns genom att hålla liv i dina egna.
Fundera över det.
Krig vinns genom att hålla liv i dina egna.
Fundera över det.
11.2.10
Att göra fel
Vissa är rädda för att göra fel. Livrädda, till och med. Så rädda att de låter bli att göra saker på grund av denna rädsla. Närmast lamslagna av den, till och med.
Nu ska vi inte förringa folks rädslor, men just denna är brutalt kontraproduktiv. The one way att lära sig nya saker är att utföra dem, och de flesta av dem är av sådan natur att det räcker att göra dem en gång för att den pedagogiska processen ska slå till och lärdom uppstå. För det mesta räcker det med att se förvirrad ut och fråga om hur saker och ting går till - och vips så vet du till nästa gång.
En sak många framgångsrika människor av idag kanske eller kanske inte vill erkänna är att de också, en gång i tiden, var noobs på det de gör, och att den enda anledningen till att de är bra på det de är bra på är att de gjort massor av fel. Inte bara ett fel, utan många; inte bara små fel, utan enorma brakfel som skulle få den mest likfyllda garderob att likna en välstädad boutique. Fel händer, konstant - precis som lärdom.
Så var inte rädd för att göra fel. Var i stället livrädd för att alltid göra rätt; ett sådant liv leder till att en aldrig lär sig något, och hur kul är det, egentligen?
Nu ska vi inte förringa folks rädslor, men just denna är brutalt kontraproduktiv. The one way att lära sig nya saker är att utföra dem, och de flesta av dem är av sådan natur att det räcker att göra dem en gång för att den pedagogiska processen ska slå till och lärdom uppstå. För det mesta räcker det med att se förvirrad ut och fråga om hur saker och ting går till - och vips så vet du till nästa gång.
En sak många framgångsrika människor av idag kanske eller kanske inte vill erkänna är att de också, en gång i tiden, var noobs på det de gör, och att den enda anledningen till att de är bra på det de är bra på är att de gjort massor av fel. Inte bara ett fel, utan många; inte bara små fel, utan enorma brakfel som skulle få den mest likfyllda garderob att likna en välstädad boutique. Fel händer, konstant - precis som lärdom.
Så var inte rädd för att göra fel. Var i stället livrädd för att alltid göra rätt; ett sådant liv leder till att en aldrig lär sig något, och hur kul är det, egentligen?
10.2.10
70-tals frågan
Nytt inlägg ny bloggare.
På senare tid har jag tänkte en del kring kroppshår. För några veckor sedan så pratade två studenter på min utbildning om en mystisk kvinna som brukade komma till och handla där denna en av studenterna jobbade i kassan. Denna kvinna verkade ha någon form av psykisk diagnos, gick runt i nattlinne och hade "väldigt håriga ben- som en grottmänniska" för att citera berättaren. Och jag tänkte hm.. jag ska nog inte visa dom hur mina egna ben ser ut.. Och egentligen ville jag fråga hur deras partners ben såg ut. Bägge av deras partners är nämligen män.
Och är en en man så får en har håriga ben.
Allt detta fick mig att tänka på den gamla debatten om kroppshår. Som nu mera känns ganska bortglömd de enda som pratar om detta är väl bara gamla bittra feminister.. Nu känns det som det har blivit ännu mer, en kropp ska vara ohårig som ett barn. Och vad är det för ideal egentligen?
Detta kan vi ju anse vara ett tankefel, vad är ett tankefel? Och vad är inte ett tankefel? För mig är idealet, normerna och kapitalismen ett tankefel. Det har gått helt fel och vi vet inte heller hur vi ska stanna. Det är som en snö boll som rullar ner för en backe och blir större och större.
Detta var allt jag hade att säga om livet denna någon.
/Kabbeleka- poet och grubblare
På senare tid har jag tänkte en del kring kroppshår. För några veckor sedan så pratade två studenter på min utbildning om en mystisk kvinna som brukade komma till och handla där denna en av studenterna jobbade i kassan. Denna kvinna verkade ha någon form av psykisk diagnos, gick runt i nattlinne och hade "väldigt håriga ben- som en grottmänniska" för att citera berättaren. Och jag tänkte hm.. jag ska nog inte visa dom hur mina egna ben ser ut.. Och egentligen ville jag fråga hur deras partners ben såg ut. Bägge av deras partners är nämligen män.
Och är en en man så får en har håriga ben.
Allt detta fick mig att tänka på den gamla debatten om kroppshår. Som nu mera känns ganska bortglömd de enda som pratar om detta är väl bara gamla bittra feminister.. Nu känns det som det har blivit ännu mer, en kropp ska vara ohårig som ett barn. Och vad är det för ideal egentligen?
Detta kan vi ju anse vara ett tankefel, vad är ett tankefel? Och vad är inte ett tankefel? För mig är idealet, normerna och kapitalismen ett tankefel. Det har gått helt fel och vi vet inte heller hur vi ska stanna. Det är som en snö boll som rullar ner för en backe och blir större och större.
Detta var allt jag hade att säga om livet denna någon.
/Kabbeleka- poet och grubblare
7.2.10
I all Mikuhet II
Mackor. Det måste inte vara skinka på dem. Det är bättre om ingen har skinka än att några få är utan om du inte vet hur många som är vego/inte äter skinka p.g.a. religiösa skäl. Kött är inget måste, folk överlever nog ändå.
Mikusagi
Mikusagi
6.2.10
3.2.10
Försäkringsfolk
Alltså, tänk att vara en sån där som arbetar med försäkringar. Eller, rättare, arbetar med att få försäkringen att inte arbeta. En sån som aktivt sitter och letar efter anledningar till att en viss försäkring inte gäller just där och då eftersom någon slags omständighet omständiggör det hela. Tänk vilken kreativitet det skulle kräva! Även den mest banala av händelser skulle helt plötsligt bli öppen för tiotals, hundratals olika tolkningar. Där vissa bara ser ett skeende, ser en sådan en hel uppsjö av möjligheter och infallsvinklar.
Damn,
Det måste vara det mest kreativa och hermeneutiska av alla yrkesbeskrivningar som någonsin givits. Jag menar - uppfinnare måste ju uppfinna saker som fungerar. Författare måste orka hålla sig till en och samma story genom hela boken. Akademiker måste hålla sig till teorierna. Till och med polisen måste hålla sig inom ett visst antal ramar när de bestämmer sig för att utföra en razzia på några helt vanliga och till synes helt slumpmässigt utvalda medborgare.
Försäkringsfolk, däremot, har all kreativ frihet i världen. Låt oss säga att du krockat med bilen, och att din försäkring täcker precis just ditt fall, utan några som helst om, men eller invändningar. Tänk vilken kreativ utmaning! Blinkade du i svängen innan du krockade? Hade du bilbältet på? Talade du i telefon? Sms:ade du? Bytte du kanal på radio? Hade din sko just lossnat så att du var tillfälligt ouppmärksam? Hade en hårlock av din naturliga frisyr som suttit som ett berg i trettio år utan att du ens tänkt en tanke på saken spontant fått för sig att uppfinna den fria viljan? Var du kissnödig? Skulle du köra på samma sätt idag som du gjorde den dagen?
Jag tror inte folk inser det, men försäkringsbrancshen är långt mer spännande och kreativt utmanande än vad den allmänna sinnesbilden av den kanske antyder.
Damn,
Det måste vara det mest kreativa och hermeneutiska av alla yrkesbeskrivningar som någonsin givits. Jag menar - uppfinnare måste ju uppfinna saker som fungerar. Författare måste orka hålla sig till en och samma story genom hela boken. Akademiker måste hålla sig till teorierna. Till och med polisen måste hålla sig inom ett visst antal ramar när de bestämmer sig för att utföra en razzia på några helt vanliga och till synes helt slumpmässigt utvalda medborgare.
Försäkringsfolk, däremot, har all kreativ frihet i världen. Låt oss säga att du krockat med bilen, och att din försäkring täcker precis just ditt fall, utan några som helst om, men eller invändningar. Tänk vilken kreativ utmaning! Blinkade du i svängen innan du krockade? Hade du bilbältet på? Talade du i telefon? Sms:ade du? Bytte du kanal på radio? Hade din sko just lossnat så att du var tillfälligt ouppmärksam? Hade en hårlock av din naturliga frisyr som suttit som ett berg i trettio år utan att du ens tänkt en tanke på saken spontant fått för sig att uppfinna den fria viljan? Var du kissnödig? Skulle du köra på samma sätt idag som du gjorde den dagen?
Jag tror inte folk inser det, men försäkringsbrancshen är långt mer spännande och kreativt utmanande än vad den allmänna sinnesbilden av den kanske antyder.
1.2.10
Öppettider
Mitt lokala universitetsbibliotek har öppettider. Detta är inget att lyfta på ögonbrynen åt - universitetet har en viss budget, och den måste hållas. Vad som däremot är värt att lyfta både ögonbryn och arga nävar mot är det faktum att mitt lokala universitetsbiblioteks hemsida har öppettider. Tro det eller ej.
Now, en skulle kunna tänka sig att en organisation som ligger precis bredvid en byggnad där det sedan några årtionden tillbaka pågår en systematisk utbildning i hur operatisystem byggs från scratch, hur diverse delar av en robot kan fås att kommunicera och samarbeta med varandra, hur processorer kan göras snabbare och strömsnålare och, well, rätt hi tech grejer över lag pågår - BORDE ha kunnat lista ut det här med att datorer egentligen inte behöver sova, utan kan vara igång dygnet runt och serva oss stackars studenter med omlån och boksökningar och annat dygnet runt.
Men, nä.
Dessutom så är biblioteket inte ensam om denna artificiella dygnsrytm. Vår nätbaserade plattform för distribuerandet av uppgifter, scheman och dylikt är också drabbat av detta. Det går dock inte och lägger sig, utan sätter sig och spelar Civilizatoin hela natten, vilket gör att det tar - hör här - TRE MINUTER från det att en trycker på "logga in" tills en faktiskt är, ni vet, inloggad. Därefter sätter sig systemet och spelar igen, och om en faktiskt vill göra något när en är inloggad så tar det, ni vet, tre minuter till.
Vad är fel i den här bilden?
Now, en skulle kunna tänka sig att en organisation som ligger precis bredvid en byggnad där det sedan några årtionden tillbaka pågår en systematisk utbildning i hur operatisystem byggs från scratch, hur diverse delar av en robot kan fås att kommunicera och samarbeta med varandra, hur processorer kan göras snabbare och strömsnålare och, well, rätt hi tech grejer över lag pågår - BORDE ha kunnat lista ut det här med att datorer egentligen inte behöver sova, utan kan vara igång dygnet runt och serva oss stackars studenter med omlån och boksökningar och annat dygnet runt.
Men, nä.
Dessutom så är biblioteket inte ensam om denna artificiella dygnsrytm. Vår nätbaserade plattform för distribuerandet av uppgifter, scheman och dylikt är också drabbat av detta. Det går dock inte och lägger sig, utan sätter sig och spelar Civilizatoin hela natten, vilket gör att det tar - hör här - TRE MINUTER från det att en trycker på "logga in" tills en faktiskt är, ni vet, inloggad. Därefter sätter sig systemet och spelar igen, och om en faktiskt vill göra något när en är inloggad så tar det, ni vet, tre minuter till.
Vad är fel i den här bilden?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)