Lyckliga slut

Det finns vissa saker som måste till för att en berättelse ska sluta lyckligt. Att avsluta en berättelse med orden "och så levde de lyckliga i alla sina dagar" är förvisso ett slut på berättelsen, men det är också ett sätt att säga rakt ut att det inte finns några fler berättelser med de inblandade karaktärerna, och ett sådant slut är allt annat än lyckligt. För åhörarna, alltså.

Ett av de mer arketypiska lyckliga sluten är förstås cowboyen som rider in i solnedgången. Det ser inte bara snyggt ut på film (även om mången öm moder nog tänkt tanken att det faktiskt blir väldigt kallt i öknen på mattem, och att hen har lite för lite kläder på sig för en sådan resa) - det är dessutom ett indirekt löfte om att vår hjälte en gång kommer att rida in i en annan stad igen, i en annan berättelse. Berättelser med lyckliga slut är en smula självgenererande - de kan bara sluta lyckligt om åhörarna tänker att de ännu inte hört allt, och det enda sättet att se till så att denna känsla av att det finns en liten ohörd del av berättelsen kvar där ute är att låta dem sluta på ett väldigt obestämt vis.

De lyckligaste sluten är med andra ord de som antyder att berättelsen fortsätter även efter att berättandet är slut, och att det rent teoretiskt är möjligt att besöka karaktärerna igen i nästa äventyr. Eller, mer konkret, som antyder att den underbara läs-, lyssnar- eller tittarupplevelse du just genomlevt en dag kommer att fortsätta, och att det bara är att övertyga berättaren om att ha tillräckligt med tid över för att hinna berätta fortsättningen.

Ty berättelser handlar mer om sin form än om eventuellt innehåll - det som gör en berättelse värd att lyssna till är att den är underhållande, och med rätt framställning så blir även de mest vardagliga av skeden underhållande att få återberättade fös sig.

Så, för att avsluta detta inlägg, så ses vi igen i morgon, vid samma tid, samma kanal, om än inte nödvändigtvis med samma författare. -

Kattägd? Självklart!

Att vara djurägare är ganska speciellt och det innebär en hel del saker som en först kanske inte räknar med. Att vara kattägare, eller snarare kattägd, liknar framförallt ingenting annat.

För det första så är det just det: Du äger inte din katt, den äger dig och den gör det lika självklart som den sover, äter och andas - inte för att den vill eller kan, utan för att det faller sig självklart för den. Alla kattägare vet detta. Kattens förmåga att claim:a ett utrymme, en sak, eller i det här fallet, en människa är pinsamt uppenbart för den som har tagit sig lite tid att studera denna fyrfotade varelse. Man behöver inte forska jättemycket -det räcker med att kasta en blick på den ett par sekunder. En katt äger ett rum och allt däri i samma stund den sätter ner tassen över tröskeln. Det ligger i dess natur och det finns inget du kan göra för att ändra på det. Du kan skapa dig själv illusionen av att ha makt och kontroll över din katt, men det leder föga någonstans i verkligheten. Kattens beteende kommer inte att bli mindre självklart bara för att du tror att du bestämmer. Har du någonsin försökt banna en katt på samma sätt som du skulle banna en hund? Då vet du att det knappast ger något önskat resultat. Katten fnyser åt sådana banala försök. Den vet att den är värdig. Den är ingen hund som man kan behandla hur som helst. Dessutom, en katt är aldrig olydig då det inte finns någon för den att lyda, och den gör aldrig någonting för att jävlas, den gör bara det som faller den självklart att göra för stunden och det finns inte någon som helst anledning att ifrågasätta dess beteende.

Det är mycket som faller sig självklart för katten... Faktum är att allt faller sig självklart för katten. Till och med när den tvekar eller misslyckas så gör den det med en uppenbar självklarhet. Om du upplever att din katt misslyckas med något så är det enbart för att du har missat hela poängen. En katt misslyckas inte om det inte är självklart för den att misslyckas just då, just där. Det finns inget oklart över ett kattbeteende. Den är det den är för att den är det och om det från din sida råder tveksamheter eller oklarheter så är det för att du inte har lyckats förstå dess storhet, och det faller sig precis lika naturligt och självklart för den att öppet visa sitt förakt mot din ignorans och okunskap genom att vända ryggen till och tvätta sig nonchalant. Det är inte ett översittarbeteende -det är en kosmisk lag. Om en kruka faller ner och går sönder när katten hoppar upp i fönstret så är det inte på något sätt för att hoppet var klumpigt utfört och att den oavsiktligt råkade stöta till den på vägen upp. Nej, det var helt enkelt den krukans tur, kosmos hade bestämt det så. Dessutom, om människor är så korkade att de placerar sina värdefulla krukor på uppenbara kattplatser så är det faktiskt deras eget fel. En katt är aldrig felplacerad. Den är precis där den ska vara när den ska vara där.

Att vara kattägd innebär att det mesta i ditt hem förvandlas till förbrukningsvaror, speciellt sådana saker som krukor och prydnadsföremål. Ni måste förstå att en katt aldrig har sönder någonting. Den kan inte rå för att det står saker i dess väg. Och skulle du finna att din katt har gjort det till en sport att avsiktligt putta ner saker på golvet, så är det ditt eget fel om du har placerat ut saker som går sönder då de faller från en hög höjd. Är det inte självklart?

Något annat som gör det så speciellt att vara kattägd är det underbara kurrande läte som katten ger ifrån sig när helst den känner sig lite extra mysig och kärleksfull. -Eller i kattungars fall- så fort man pratar med dem, rör vid dem eller råkar befinna sig i samma rum som dem. Det är det här ljudet som får oss att acceptera och ha överseende med resten av kattens beteende. Inte så att vi hade något val till att börja med, men vi tenderar att inbilla oss det. "Om du inte vore så söt så skulle jag kasta ut dig med huvudet före, kattskrälle!". Yeah right. As if. Katten sneglar på dig med sina stora själsslukande ögon och tvättar sig förstrött, alternativt leker med dammråttorna under soffan tills ett mer självklart tillfälle att visa upp sin uppenbara överlägsenhet dyker upp, t.ex när du sover. Hoppsan, hade du ställt en kruka där? Vad tråkigt! Att du inte tänkte på det! Förresten är jag hungrig, om du ändå är uppe och vandrar kan du ju fylla på matskålen. Och vattenskålen. Och tömma lådan. Och klia mig på magen. Oj, där gick en kruka till, vad sa vi nu? Mat?
Och vi sopar på. Och vi matar på. Och vi kliar magar, och närhelst det där lilla kurrande lätet letar sig upp ur den lilla strupen så smälter vi som smör. "Naaaw! Den är sååå söööt!"

Need I say more?

Att inte orka

Tänk vad mycket lättare det är att sluta med något som man gör vanemässigt än att börja med det igen.

Blogga till exempel. Tiden eller orken eller idéerna räcker inte och en kort paus blir en lång för att till slut utveckla sig till en fullständig black-out - mörkläggning som i London vintern 40-41.

Det kluriga är när man inser att man måste glänta på dörren och släppa in ljuset igen, återuppta vanan, bryta sig in det igen. För då tror man att det där första man gör efter pausen måste vara så utomjordiskt bra och viktigt för att kompensera för alla uteblivna tankar och ord. Högre och högre skruvar man upp sina egna förväntningar och pretentioner tills de är omöjliga att uppnå.

Alltså kan man inte börja igen.

Tills en dag när man bara skriver något inte särskilt förnämligt om något förhållandevis perifert och är igång igen.

Och ändå tror folk att vi människor är rationella varelser ...

I all Mikuhet III

Jag vill inte skriva något, för jag vill inte att någon skall sluta följa mig på grund av det jag skrev.

Ovanstående rad är ett exempel på ett tankefail.

Mikusagi

Saker som är

Det finns ett stort antal saker i världen som vi går omkring och tar för givna som helt naturliga och självklara, men som egentligen är rätt märkliga. Ta till exempel alfabetet, som inte är konstruerat efter vare sig rim eller reson. Varför ska det nödvändigtvis börja på "a", och varför följer "b" med automatik på detta? Det ter sig naturligt för oss att rabbla upp bokstäverna i en viss ordning - abcde - och vi hittar saker rätt snabbt när vi ska leta efter dem i en lista sorterad i bokstavsordning, men det finns ändå ingen direkt koppling mellan dem. Ordningen bara finns, rent generellt, utan att någon egentligen lyckats förklara varför.

Väldigt mycket i vår vardag är på det här viset - godtyckligt sammanfogade i en viss ordning eller på vissa sätt som över tid har kommit att bli lika självklara som att himmelen är blå, att vatten är vått eller att sovmornar för korta oavsett hur långa de är. Att de är godtyckliga förtar inte deras självklarhet, men det får en ändå att undra - tänk om det hade varit annorlunda? Tänk om det hade varit bdeca i stället för abcde? Tänk hur många små händelser som baserar sig på att alfabetet ser ut på ett visst sätt hade varit annorlunda! Tänk på hur många små saker i våra liv som vi tar för givna som hade kunnat vara på ett annat sätt.

Min tro är att allt som är hade kunnat vara annorlunda.

Tror jag fel?

Tolkning och rimlighet

Back in the days så var hiphop rätt bra, egentligen. Inte bara rent rytmiskt och poetiskt, utan även på så vis att det var en möjlighet för många att ge uttryck för den känsla av vanmakt och social alienation som de kände att det senmoderna kapitalistiska projektet kastat in dem i utan att de egentligen hunnit förstå att det hände. Det gick att känna att det hela kom direkt ur djupet av ett kollektivt hjärta som i all bortglömdhet fortsatt att slå. Det var en uttrycksform för de utan röst och en socialisationsform för de som saknade legitima platser för diskurs kring det offentliga. Det var, med andra ord, en guldgruva ur musikaliskt, socialt och akademiskt perspektiv.

Särskilt ur det senare perspektivet stod det mycket att finna. Än idag finns det ett otal hermeneutiker som formligen begraver sig i de tidigaste och starkaste rösternas för sin samtids ovanliga lyrik, och än idag finner många som egentligen inte känner sig hemma på universiteten stöd i de betryggande rösterna från förr om att de duger även om överheten ständigt försöker antyda någonting annat. De kanske är först i familjen att vandra mot en examen, men de är inte först att vandra från kvarteret, och med sådana förebilder går allt.

Det är med andra ord rimligt att påstå att det finns en god grund att tolka detta uttryck från. Det kanske inte alltid är möjligt att till fullo förstå alla aspekter och nyanser, men det finns ständigt nya vägar framåt på vägen mot en förklaring - och, om möjligt, en annan förståelse av saker i andra delar av tillvaron i ljuset av dessa förklaringar. Det spelar ingen större roll exakt varifrån lyssnaren kommer - det finns alltid någon slags guldkorn att utvinna ur dessa konstverk.

Mer samtida hiphop, däremot, är lite mindre rimlig att tolka. Det är nästan frestande att säga att varje försök till tolkning per definition bringar in mer material i analysen än vad som stod att finna i analysföremålet som sådant. Det skulle kunna sägas vara en slags verbal/semantisk motsvarighet till konstvärldens minimalism, med den enda skillnaden att där konstnärerna aktivt försökte använda så lite som möjligt för att tänja på gränserna för vad som kunde utsägas, så - well, som sagt så infinner sig övertolkningarna redan innan analysen ens börjat när det gäller vår kontemporära hiphop.

Now, det går förstås inte att dra saker över kammar och hävda att allt efter någon viss tidpunkt per automatik är sämre än det som kom före denna. Men det finns onekligen långt fler exempel på den semantiskt minimalistiska hiphopen i dagsläget än det fanns för exempelvis tjugo-trettio år sedan. Någonting märkligt har inträffat på sistone, och jag tror inte det är helt svårt att hitta exempel på vad detta någonting är. Vi kanske inte kan sätta fingret exakt på hur, när eller varför det hela inträffade, men vi kan nog alla komma överens om att det, utan pardon, inträffade.

Jag vidhåller att världen inte bara är större än vi tror, utan att den även är större än vi kan tro, och att en rimlig tolkning av samtiden är att många helt enkelt kastat in den metafysiska handduken och gett upp inför obegripligheten. Och kan inte låta bli att ställa frågan om det ett tankefel att säga att surrealismen, i någon mening, vann med minimalismens medel? -

Du hinner

Det finns få tillfällen i livet då en inte hinner göra saker, så som kristider och den där perioden strax efter en större naturkatastrof där allting är satt på undantag. Vanligtvis har en dock massor av tid till sitt förfogande, som en inte direkt använder till någonting särskilt men som ändå tycks försvinna på något vis.

Så som, säg, all den där tiden som läggs på att titta på teve. Eller på att idla framför ansiktsboken. Eller spela Tower Defense. Det finns vanligtvis långt mycket mer tid över än du tror. Och/eller vill erkänna.

Du hinner. Jag lovar.