Lyckliga slut

Det finns vissa saker som måste till för att en berättelse ska sluta lyckligt. Att avsluta en berättelse med orden "och så levde de lyckliga i alla sina dagar" är förvisso ett slut på berättelsen, men det är också ett sätt att säga rakt ut att det inte finns några fler berättelser med de inblandade karaktärerna, och ett sådant slut är allt annat än lyckligt. För åhörarna, alltså.

Ett av de mer arketypiska lyckliga sluten är förstås cowboyen som rider in i solnedgången. Det ser inte bara snyggt ut på film (även om mången öm moder nog tänkt tanken att det faktiskt blir väldigt kallt i öknen på mattem, och att hen har lite för lite kläder på sig för en sådan resa) - det är dessutom ett indirekt löfte om att vår hjälte en gång kommer att rida in i en annan stad igen, i en annan berättelse. Berättelser med lyckliga slut är en smula självgenererande - de kan bara sluta lyckligt om åhörarna tänker att de ännu inte hört allt, och det enda sättet att se till så att denna känsla av att det finns en liten ohörd del av berättelsen kvar där ute är att låta dem sluta på ett väldigt obestämt vis.

De lyckligaste sluten är med andra ord de som antyder att berättelsen fortsätter även efter att berättandet är slut, och att det rent teoretiskt är möjligt att besöka karaktärerna igen i nästa äventyr. Eller, mer konkret, som antyder att den underbara läs-, lyssnar- eller tittarupplevelse du just genomlevt en dag kommer att fortsätta, och att det bara är att övertyga berättaren om att ha tillräckligt med tid över för att hinna berätta fortsättningen.

Ty berättelser handlar mer om sin form än om eventuellt innehåll - det som gör en berättelse värd att lyssna till är att den är underhållande, och med rätt framställning så blir även de mest vardagliga av skeden underhållande att få återberättade fös sig.

Så, för att avsluta detta inlägg, så ses vi igen i morgon, vid samma tid, samma kanal, om än inte nödvändigtvis med samma författare. -