Att inte orka

Tänk vad mycket lättare det är att sluta med något som man gör vanemässigt än att börja med det igen.

Blogga till exempel. Tiden eller orken eller idéerna räcker inte och en kort paus blir en lång för att till slut utveckla sig till en fullständig black-out - mörkläggning som i London vintern 40-41.

Det kluriga är när man inser att man måste glänta på dörren och släppa in ljuset igen, återuppta vanan, bryta sig in det igen. För då tror man att det där första man gör efter pausen måste vara så utomjordiskt bra och viktigt för att kompensera för alla uteblivna tankar och ord. Högre och högre skruvar man upp sina egna förväntningar och pretentioner tills de är omöjliga att uppnå.

Alltså kan man inte börja igen.

Tills en dag när man bara skriver något inte särskilt förnämligt om något förhållandevis perifert och är igång igen.

Och ändå tror folk att vi människor är rationella varelser ...