Kattägd? Självklart!

Att vara djurägare är ganska speciellt och det innebär en hel del saker som en först kanske inte räknar med. Att vara kattägare, eller snarare kattägd, liknar framförallt ingenting annat.

För det första så är det just det: Du äger inte din katt, den äger dig och den gör det lika självklart som den sover, äter och andas - inte för att den vill eller kan, utan för att det faller sig självklart för den. Alla kattägare vet detta. Kattens förmåga att claim:a ett utrymme, en sak, eller i det här fallet, en människa är pinsamt uppenbart för den som har tagit sig lite tid att studera denna fyrfotade varelse. Man behöver inte forska jättemycket -det räcker med att kasta en blick på den ett par sekunder. En katt äger ett rum och allt däri i samma stund den sätter ner tassen över tröskeln. Det ligger i dess natur och det finns inget du kan göra för att ändra på det. Du kan skapa dig själv illusionen av att ha makt och kontroll över din katt, men det leder föga någonstans i verkligheten. Kattens beteende kommer inte att bli mindre självklart bara för att du tror att du bestämmer. Har du någonsin försökt banna en katt på samma sätt som du skulle banna en hund? Då vet du att det knappast ger något önskat resultat. Katten fnyser åt sådana banala försök. Den vet att den är värdig. Den är ingen hund som man kan behandla hur som helst. Dessutom, en katt är aldrig olydig då det inte finns någon för den att lyda, och den gör aldrig någonting för att jävlas, den gör bara det som faller den självklart att göra för stunden och det finns inte någon som helst anledning att ifrågasätta dess beteende.

Det är mycket som faller sig självklart för katten... Faktum är att allt faller sig självklart för katten. Till och med när den tvekar eller misslyckas så gör den det med en uppenbar självklarhet. Om du upplever att din katt misslyckas med något så är det enbart för att du har missat hela poängen. En katt misslyckas inte om det inte är självklart för den att misslyckas just då, just där. Det finns inget oklart över ett kattbeteende. Den är det den är för att den är det och om det från din sida råder tveksamheter eller oklarheter så är det för att du inte har lyckats förstå dess storhet, och det faller sig precis lika naturligt och självklart för den att öppet visa sitt förakt mot din ignorans och okunskap genom att vända ryggen till och tvätta sig nonchalant. Det är inte ett översittarbeteende -det är en kosmisk lag. Om en kruka faller ner och går sönder när katten hoppar upp i fönstret så är det inte på något sätt för att hoppet var klumpigt utfört och att den oavsiktligt råkade stöta till den på vägen upp. Nej, det var helt enkelt den krukans tur, kosmos hade bestämt det så. Dessutom, om människor är så korkade att de placerar sina värdefulla krukor på uppenbara kattplatser så är det faktiskt deras eget fel. En katt är aldrig felplacerad. Den är precis där den ska vara när den ska vara där.

Att vara kattägd innebär att det mesta i ditt hem förvandlas till förbrukningsvaror, speciellt sådana saker som krukor och prydnadsföremål. Ni måste förstå att en katt aldrig har sönder någonting. Den kan inte rå för att det står saker i dess väg. Och skulle du finna att din katt har gjort det till en sport att avsiktligt putta ner saker på golvet, så är det ditt eget fel om du har placerat ut saker som går sönder då de faller från en hög höjd. Är det inte självklart?

Något annat som gör det så speciellt att vara kattägd är det underbara kurrande läte som katten ger ifrån sig när helst den känner sig lite extra mysig och kärleksfull. -Eller i kattungars fall- så fort man pratar med dem, rör vid dem eller råkar befinna sig i samma rum som dem. Det är det här ljudet som får oss att acceptera och ha överseende med resten av kattens beteende. Inte så att vi hade något val till att börja med, men vi tenderar att inbilla oss det. "Om du inte vore så söt så skulle jag kasta ut dig med huvudet före, kattskrälle!". Yeah right. As if. Katten sneglar på dig med sina stora själsslukande ögon och tvättar sig förstrött, alternativt leker med dammråttorna under soffan tills ett mer självklart tillfälle att visa upp sin uppenbara överlägsenhet dyker upp, t.ex när du sover. Hoppsan, hade du ställt en kruka där? Vad tråkigt! Att du inte tänkte på det! Förresten är jag hungrig, om du ändå är uppe och vandrar kan du ju fylla på matskålen. Och vattenskålen. Och tömma lådan. Och klia mig på magen. Oj, där gick en kruka till, vad sa vi nu? Mat?
Och vi sopar på. Och vi matar på. Och vi kliar magar, och närhelst det där lilla kurrande lätet letar sig upp ur den lilla strupen så smälter vi som smör. "Naaaw! Den är sååå söööt!"

Need I say more?