Tolkning och rimlighet

Back in the days så var hiphop rätt bra, egentligen. Inte bara rent rytmiskt och poetiskt, utan även på så vis att det var en möjlighet för många att ge uttryck för den känsla av vanmakt och social alienation som de kände att det senmoderna kapitalistiska projektet kastat in dem i utan att de egentligen hunnit förstå att det hände. Det gick att känna att det hela kom direkt ur djupet av ett kollektivt hjärta som i all bortglömdhet fortsatt att slå. Det var en uttrycksform för de utan röst och en socialisationsform för de som saknade legitima platser för diskurs kring det offentliga. Det var, med andra ord, en guldgruva ur musikaliskt, socialt och akademiskt perspektiv.

Särskilt ur det senare perspektivet stod det mycket att finna. Än idag finns det ett otal hermeneutiker som formligen begraver sig i de tidigaste och starkaste rösternas för sin samtids ovanliga lyrik, och än idag finner många som egentligen inte känner sig hemma på universiteten stöd i de betryggande rösterna från förr om att de duger även om överheten ständigt försöker antyda någonting annat. De kanske är först i familjen att vandra mot en examen, men de är inte först att vandra från kvarteret, och med sådana förebilder går allt.

Det är med andra ord rimligt att påstå att det finns en god grund att tolka detta uttryck från. Det kanske inte alltid är möjligt att till fullo förstå alla aspekter och nyanser, men det finns ständigt nya vägar framåt på vägen mot en förklaring - och, om möjligt, en annan förståelse av saker i andra delar av tillvaron i ljuset av dessa förklaringar. Det spelar ingen större roll exakt varifrån lyssnaren kommer - det finns alltid någon slags guldkorn att utvinna ur dessa konstverk.

Mer samtida hiphop, däremot, är lite mindre rimlig att tolka. Det är nästan frestande att säga att varje försök till tolkning per definition bringar in mer material i analysen än vad som stod att finna i analysföremålet som sådant. Det skulle kunna sägas vara en slags verbal/semantisk motsvarighet till konstvärldens minimalism, med den enda skillnaden att där konstnärerna aktivt försökte använda så lite som möjligt för att tänja på gränserna för vad som kunde utsägas, så - well, som sagt så infinner sig övertolkningarna redan innan analysen ens börjat när det gäller vår kontemporära hiphop.

Now, det går förstås inte att dra saker över kammar och hävda att allt efter någon viss tidpunkt per automatik är sämre än det som kom före denna. Men det finns onekligen långt fler exempel på den semantiskt minimalistiska hiphopen i dagsläget än det fanns för exempelvis tjugo-trettio år sedan. Någonting märkligt har inträffat på sistone, och jag tror inte det är helt svårt att hitta exempel på vad detta någonting är. Vi kanske inte kan sätta fingret exakt på hur, när eller varför det hela inträffade, men vi kan nog alla komma överens om att det, utan pardon, inträffade.

Jag vidhåller att världen inte bara är större än vi tror, utan att den även är större än vi kan tro, och att en rimlig tolkning av samtiden är att många helt enkelt kastat in den metafysiska handduken och gett upp inför obegripligheten. Och kan inte låta bli att ställa frågan om det ett tankefel att säga att surrealismen, i någon mening, vann med minimalismens medel? -