Inlägg
Det här med kissnödighet är ett knepigt tema. Så länge en inte tänker på det så kan en hålla igång ganska länge utan att behöva uppsöka, ehum, ja. Det är nästan som om en blir mindre kissnödig ju mindre en är medveten om och uppmärksam på det.
Men. Sekunden någon frågar en om en är kissnödig, så börjar tankemaskineriet sparka igång. Hur länge sedan var det egentligen sen sist? Hur mycket vatten dracks egentligen till lunchen? Är inte koffein urindrivande? Och så är det igång, antingen till dess att en kan förtrycka tankegngarna eller tills en.. tja. Tar tag i problemet.
Vad är grejen med att bli kissnödigare ju mer en tänker på det, egentligen? Är inte det ett tankefel av rang, om något? Eller kanske ett fel i det mänskliga sättet att tänka, snarare?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Det kanske är genetiskt; urtidsmänniskan visste ju aldrig när han skulle hitta ett dass nästa gång.
SvaraRaderaDamn genetik. Vi lagstiftar bort den, tycker jag..
SvaraRaderaBorde du inte enligt gängse konventioner börja använda "man" som subjektsform och "en" som objektsform?
SvaraRadera/Aaron
Jag undviker kategoriskt alla former av könsord. De är många, om en inkluderar sådana saker som 'man' och 'faster' i kategorin, men det går. ;)
SvaraRadera