Parallelläsning

Idag, denna dag som är den femte maj, börjar jag läsa tio nya, fräscha universitetspoäng (vilket motsvarar femton nya, fräscha högskolepoäng). Dessa ska vara färdiglästa och godkända senast den femte juni. På fem veckor ska jag alltså orka mig igenom en halv termins studiemateriel. Det är förvisso ytterst självförvållat, och utgör egentligen ingen anledning till någon som helst beklagande, men det är ändå värt att säga det i en något gnällig ton, eftersom det accentuerar en annan aspekt av det hela.

Livet består av fruktansvärt mycket tid; av tid, om något. Vi fyller den på olika sätt, med olika sysslor, vissa nödvändiga, andra frivilliga. Någonting många gör är att föra över allt för många aktiviteter från den senare kategorin till den förra, och på så vis begränsa den mängd tid de har tillgängliga för att - tja, leva. Alla de där aktiviteterna som en gång i tiden ingicks av fri vilja tycks numera vara någonting som måste göras, som inte kan förhandlas bort eller avstås ifrån. Friheten skuffas undan av nödvändigheten, så att säga.

Now, närhelst jag går in i en period av dubbelt läsande så gör jag en radikal omdefinition av saker och ting. Det nödvändiga reduceras till det som är biologiskt nödvändigt; äta, sova, släppa. No more, no less. Allting annat omrubriceras som frivilligt: tevetittande, dataspelande, resande, fikande, träffande av folk, underhållande av sociala relationer, repande med bandmedlemmar, hängande i barer, provande av nya kläder, storstädande av lägenheter - allt, frivilligt, och sådant möjligt att säga nej till. Och nej säger jag, brutalt, skoningslöst, utan pardon, med förödande prejudikat och på det stora hela med lika stor empati som en genomsnittlig 404-sida. Överlevnad, ja, men utöver det är allting satt på undantag.

Finns mycket att göra? Ja. Finns tid att göra det på? Onekligen. Förra gången det var dags - fem veckor sedan - var jag en hårsmån från att få VG på bägge; en missad nyans av ett begrepp i den ena tentan placerade mig strax under gränsen för väldigt godkänt. -

Tankefelet många gör är att ösa över allt för många saker från kategorin frivilligt till nödvändigt, utan att för den skull tänka igenom hur det skulle kunna gå till att backa bandet och gå tillbaka till de verkligt grundläggande nödvändigheterna. Mycket av det vi gör behöver vi egentligen inte göra, men tar ändå upp en hel del av den tid vi säger oss sakna. Min fråga är - är det nödvändigt?