Kapitalism

Det händer ibland att kapitalismen framställs som en arbetstvångets ordning. Som ett gammeltestamentligt påbud om att 'den som inte arbetar skola icke äta'. Lite småbrutalt, sådär, utan minstaste lilla antydan till empati.

Grejen med kapitalistiska ordningar är att de låter bli att kräva en massa saker, som andra ordningar kräver av en. En behöver inte genomgå en blodsrit för att bli vuxen; en behöver inte svära Evig Trohet till en viss specifik religiös dogm; en behöver inte slavarbeta tjugo år i Sibirien för att bevisa sig Värdig nog att träda in i samhället; en behöver inte ens vara moralisk. En behöver bara betala hyran och betala maten, och sedan är en Klar: godkänd, accepterad, en fullvärdig medborgare och ett gott exempel.

Så länge en betalar hyran och betalar maten så är en på den kapitalistiska ordningens goda sida. Det är allt. Inga omständiga religiösa ceremonier måste genomlevas, inga svåra prövningar, inga genomjobbiga omständigheter över huvud taget. Alls. Bara hyra och mat.

Kapitalismen är en av de få ordningar där en kan komma undan med att göra ingenting, så länge en bara gör ett minimum av samhällelig anpassning. Bara dessa två saker, och sedan är en fri att göra precis vad som helst som faller en in. Bara dessa två saker, sedan är allt öppet.

¤

Sensmoralen?

Om en behöver ett sabbatsår från arbetandet så behöver en inte övertala samhället om att få det tilldelat till sig. Det är bara att leva på ackumulerat kapital, och ingen lyfter så mycket som ett ögonbryn. Om en är smidig så kan en få detta ackumulerade kapital att räcka rätt länge. Om en kan lära sig att leva utan bil, utan kläder för 800:- styck, utan målerihörna i lägenheten och utan tusen andra saker som egentligen inte behövs, så kan en klara sig brutalt länge på det som blir över av en vanlig inkomst. Så länge en håller sig undan frestelsen att konsumera, så kan en köpa sig ganska många friår på ganska lite pengar.

Kapitalismen är nog rätt underskattad, ändå. Trots allt.

Musikalism

Ibland känner jag för att skippa det här med prosa i mitt vardagliga tal, och i stället förfalla ner i en slags musikalläge. Dvs att vad jag än vill säga, så säger jag det med hjälp av ett något improviserat men ändå sammanhängande musikaliskt framträdande. I alla möjliga och omöjliga lägen, oavsett var, när och hur. Ingenting är för litet för att bara sägas rakt ut - allt förtjänar sin lilla sångstund, sin sketch, sin scen, sitt kostymbyte.

När kursarna frågar om hur tentan gick, så duger det med andra ord inte att framstöta någonting som med semiotisk precision lyckas betyda någonting i stil med att en lämnade in någonting, och hoppas på att det bara blir lite rest den här gången; ack nej, min vän! Vi talar musikalläge! Sweeney Todd, West Side Story, Mama Mia - musikal! Att tala är uteslutet; svaret borde i stället se ut mer i den här stilen:

Jag slet och drog
Jag mig i pannan slog
Tentan - den bara log
När jag kände hoppet dog

Livet är vackert idag
Nu är vi i samma stad
Studenten kan vara glad
För tentan drog åstad!

Och på något sätt lyckas låta bra, samtidigt. Det är musikal - rakt igenom, hela vardagen, varje sekund och stund! Det finns ingen ursäkt för att inte sjunga, sjunga, sjunga -

Varpå jag, utan pardon, drabbas av grav, dubbelsidig halsfluss, och har lika mycket sångröst som en lite gladare än liknöjd men ändå inte helt lycklig hamster. Varje gång, utan undantag. Hundra procent av gångerna jag har tänkt tanken, har rösten försvunnit.

Och en tanke som, varje gång, gör en mållös via halsfluss är utan tvekan ett tankefel. Inte sant?

Tentafråga

Vad finns det för likheter och skillnader mellan Foucaults genaologi och Foucaults pendel? 6p

Jämlikhet

Det talas mycket om jämlikhet nuförtida. Jag vill göra åtskillnad mellan två olika sorter av dem, bara för att de ibland talas om i samma andetag. (Och, alldeles kort, påpeka att det finns en skillnad mellan jämlikhet och jämställdhet. Det förra handlar om människor i allmänhet, det senare om människor av olika kön i synnerhet. En nyansskillnad, men ändå.)

Den ena sorten är en ekonomisk och formell jämlikhet, dvs att alla medborgare ska ha samma materiella och finansiella möjligheter att göra någonting Vettigt av sina liv; eller, rättare, att ingen ska vara så pass missgynnad att hen i praktiken är utesluten från samhället på grund av fattigdom. (Exempelvis genom att tvingas arbeta som barn i stället för att gå i skolan.) Samtidigt ska varje medborgare ha samma formella rätt att delta i den beslutande processen; en ska inte behöva vara markägare eller inneha en mindre men ändå förmögenhet för att få rösta eller på annat sätt göra sin röst hörd. Det rör sig om en grundläggande men inte allt för djup jämlikhet; ett minimum, ett golv, en gemensam överenskommelse om att alla är berättigade dessa saker, även om en inte nödvändigtvis tar dessa rättigheter i anspråk.

Den andra sorten är en kulturell och deliberativ jämlikhet. Denna består i att alla - alla - ska ha rätt att utveckla och uttrycka sin egen kulturella eller individuella särart, och respekteras för sin egen skull - samtidigt som de fortfarande ska ha reellt tillträde till den beslutande processen. Alla ska ha samma reella möjlighet att ta ordet från munnen och göra sin röst hörd; inte bara den formella, utan den reella möjligheten. Att ha formella rättigheter garanterar inte nödvändigtvis att rättighetsinnehavarna i praktiken kan tillgodogöra sig denna rättighet; informella hinder, så som, säg, innehavandet av en viss retorisk nivå på sina framställningar, kan ställa sig i vägen för praktiskt deltagande. Tanken är att alla - inom effektivitetens gränser - ska vara med.

Dessa två sorter utesluter inte varandra, och är i vissa fall komplementära, men de rör sig på olika nivåer. Den första, där alla medborgare har rätt till ett visst minimum av rättigheter, utesluter exempelvis inte möjligheten att det bara är det ena könet som erkänns fullt medborgarskap, och enbart ger medborgerliga rättigheter till detta. Samtidigt kräver den andra formen av jämlikhet ett universellt medborgarskap, med den första formen av jämlikhet på plats, för att vara verkningsfull; den jämlikhet duger inte om vissa medborgare har vissa rättigheter, men andra inte.

Det gäller att inte låta sig förvirras, och blanda ihop den ena nivån med den andra. Att ge alla lika förutsättningar rent juridiskt är en sak; att se dessa förutsättningar realiseras i praktiken en annan. Det går dock att trolla bort en hel del relevanta frågor genom att vara retoriskt snygg i användandet av övergången från den ena jämlikheten till den andra. Och så kan vi bara inte ha det. -

¤

Som en sidnot skriver Hans Magnus Enzesnsberger att det finns två institutioner i världen som redan infört absolut och total jämlikhet mellan alla deltagande parter: rödljus och McDonalds.

Om rödljusen skrivs det att alla, precis alla, oavsett om de åker i ett tio meter långt vrålåk av typen Rolls Royce eller om de åker i en liten rosthög som till och med den mest entusiastiske Teknik&Fordons-elev skulle tveka inför att meka med - måste stanna när det är Rött. Ingen kommer undan; ingen kan köpa dispens med hjälp av börd, vältalighet, känsloutbrott eller rikedom. Rödljusen kan inte mutas, hotas, bringas ur fattning, övertalas, diskrediteras eller överrumplas. De känner inga gränser, bryr sig varken om kön, religion, klass, etnicitet, barndomstrauman eller huruvida en är frisk vid körtillfället eller inte. De gör sin grej, och ve den som inte rättar sig efter den!

Om McD skriver vår gode skriftställare att alla som tar sig tid att besöka denna välartade och jämlika institution kan känna sig säker på att få samma skräp som alla andra, levererad med samma grad av entusiasm som till alla andra.

Slut sidnot.

Halebop

Alltså, det är en sak jag inte riktigt förstått med Halebops gratis sms-thingamajig. Ni vet, den där där en laddar kortet med 200 svenska riksdaler och får gratis sms i en månad. Eller dylikt.

Det är kombinationen 'gratis' och 'betalar'. Betalar en för att det ska bli gratis, eller blir det gratis för att en redan har betalat? -

Mitt huvud snurrar av akut förvirring. Hjalp!

Offentlighet

So. Arbogabråksgrejset. Vad vi har är alltså en offentlig handling som delats ut av en medborgare till andra medborgare, i enlighet med gällande författning. En handling, i viss mån, författad av staten, och som enligt konstens alla regler är tillgänglig för alla som orkar visa tillräckligt mycket intresse att de går och frågar om den.

Så. Vad som har hänt är att en offentlig handling blivit - ännu mer offentlig.

Och, förstås, att media - som alltid - fokuserat på någon enstaka liten brutalt oviktig detalj i sammanhanget och låtit resten av världen förflyta som om vore den en trög massa av grötliknande substans som inte skulle kunna frammana någon som helst intresse hos någon alls ens om den flamberades. Och, helt och hållet, missar alla slags relevanta poänger och nyanser och annat, tja, tråkigt och vuxet.

Mycket kan sägas och har sagts om det. Vad jag vill säga och föreslå är följande: ett samarbete mellan den svenska staten och TPB.

Den svenska staten har en fruktansvärt stor samling offentliga handlingar, som i teorin ska vara tillgängliga till samtliga medborgare on demand. Utan pardon. Folket bakom TPB har erfarenhet av att samordna distribution av en fruktansvärt stor samling i praktiken offentliga handlingar, on demand. Utan pardon. Now, om vi skulle ta och kombinera dessa två faktorer -

Instant realiserad offentlighetsprincip! Bara att tillsätta kunskap, intresse och nyfikenhet och röra om!

Vad kan gå fel?

Arbetslöshet

Ibland händer det att jag hör folk klaga på att vi är ett dåligt land, i och med att vi har så pass hög arbetslöshet. Över en miljon arbetsföra människor är utan arbete, och utan större anledning att vara utan arbete. Detta är, tydligen, en skandal utan dess like.

Jag vill vända på saken. Se det från ett annat perspektiv. Vi har alltså, om siffran stämmer, ett samhälle som är så pass rikt att vi kan låta en niondel av landets befolkning vara utan arbete - utan att denna niondel för den skull svälter ihjäl, består av utfattiga tiggare, är brutalt socialt exkluderad eller på andra vis stigmatiserade och övergivna.

Jag vet inte vad ni tänker, men sett från denna vinkel tycks det mig som om vi är rätt bra ändå. Trots allt. Inte världsbäst, men fortfarande, ändå, rätt hyfsade.

¤

Personligen tycker jag vi borde skilja rätten till (social) överlevnad från innehavandet av ett lönearbete. Tänka om, och se arbetslösa som 'medborgare' - och därmed medmänniskor - i stället för -lösa, som om saknade de någonting väsentligt i sin mänsklighet.

Medborgarlön är ordet för dagen. En garanterad minimistandard för samtliga medborgare, och arbete till de som vill, i stället för arbetstvång för samtliga och paria för de som inte lyckas ingå i 'samtliga'. Trygghet i stället för arbetspiska; liv först, och arbete sedan, i stället för liv för arbetets skull. Visshet om att en kommer att ha mat i morgon också, även om en råkar vara utan anställning. Ett borttagande av den gamla tidens Du Måste Arbeta, Annars Är Det Ditt Fel.

Ni vet. Om en miljon människor är arbetslösa men arbetsföra, så kanske det inte är de enskilda individerna det är fel på, utan någon mer övergripande samhällskraft? Någon lite större, mindre påtaglig men ändå mer aktiv process som övergår den enskilda individens förmåga att hantera; någonting som sker på en sådan skala att den arbetslöse inte kan göra någonting åt sin arbetslöshet.

Det är tydligen en skandal att arbetslösheten är så hög. Och det ligger nära till hands att skylla på de arbetslösa, peka ut dem som ensamt ansvariga för sin situation. En miljon arbetslösa. Över en miljon. Alla ensamt ansvariga för att de delar samma situation i samma land i samma tid i samma omständigheter. Alla individuellt ansvariga.

Ibland händer det att folk skyller stora sociala processer på de som råkar leva i dem. Det är ett väldigt tankefel; även och särskilt när nämnda processer ligger på en så pass hög abstraktionsnivå att de är närmast osynliga för de som inte vet att de pågår. -

Räck mig din mobilförsedda hand

Finns det någonting trafikfarligare än bilister som skjutsar sina barn till dagis och talar i mobiltelefon samtidigt? Finns det någonting som är mer i vägen än en massiv tegelmur mitt i körbanan? Finns det någonting som orsakar mer aggressioner än vad alla små fluffiga djur i hela universums historia någonsin lyckats skapa?

Svaret är ja, och består i cyklister som skjutsar sina barn till dagis och talar i mobiltelefon samtidigt. Now, bilen har blinkers, och är i största allmänhet en mer heltäckande kroppsövning än cykeln, så förlusten av en hand gör inte så mycket. Att förlora en hand på cykel, däremot, är att förlora hälften av ens kommunikation med de bakomliggande cyklisterna - för att inte tala om oss cykelister, som vill blåsa förbi dem i typ 27 km/h och begrava dem i vägdamm, - och dessutom att tappa lika mycket kontroll över cykelns riktning. Än mer om en har handbroms.

Now, som ni säkert vet så är det gängse tecknet för att svänga att räcka ut armen åt det håll en tänker fara, och att sedan förfara. Detta blir desto svårare att göra om en håller en styck aktiverad mobiltelefon i ena handen; den ockuperar ens hand ganska effektivt, och gör det svårt att signalera. Särskilt som den andra handen också är upptagen, i och med att den får ta hand om det här med att, ni vet, styra.

Lägg sedan till att dessa personer gärna cyklar i typ gånghastighet, och att det därmed är lätt hänt att vi otåliga människor kör in i dem bakifrån när de, helt utan förvarning, saktar in ännu mer och börjar svänga, ack så långsamt -

Tja. De kanske inte borde ha skaffat barn till att börja med.

Kösystem

Okay. Att folk glömmer att lägga på nästa kund-prylen när de köar i affärer är förståeligt, men att de glömmer kundvagnen i kön när de lagt upp sina varor -

Wtf?

Till och med med mina många terminers utbildning inom de människovetenskapliga områdena av universitetets utbud, kan jag inte komma på någon som helst anledning till detta beteende. Det är vad vi i vetenskapliga termer kallar obegripligt.

Inte för att jag klagar - jag tjänar in en hel del småmynt på detta - men likväl förstår jag inte hälften av det. Blir varorna på något magiskt vis lättare att bära när de passerat kassan, och den bärhjälp som vagnen erbjuder av den anledningen onödig? Är vagnen en oumbärlig statussymbol inne i affären, men akut umbärlig utanför? Händer någon slags vagnraceande vid konservhyllan som jag lyckats missa, och de deltagande har gått med på att betala för nöjet genom att lämna vagnarna med mynten fortfarande sittandes i sina respektive hål?

Jag är förvirrad. I besittning av småmynt, förvisso, men förvirrad.