Jämlikhet

Det talas mycket om jämlikhet nuförtida. Jag vill göra åtskillnad mellan två olika sorter av dem, bara för att de ibland talas om i samma andetag. (Och, alldeles kort, påpeka att det finns en skillnad mellan jämlikhet och jämställdhet. Det förra handlar om människor i allmänhet, det senare om människor av olika kön i synnerhet. En nyansskillnad, men ändå.)

Den ena sorten är en ekonomisk och formell jämlikhet, dvs att alla medborgare ska ha samma materiella och finansiella möjligheter att göra någonting Vettigt av sina liv; eller, rättare, att ingen ska vara så pass missgynnad att hen i praktiken är utesluten från samhället på grund av fattigdom. (Exempelvis genom att tvingas arbeta som barn i stället för att gå i skolan.) Samtidigt ska varje medborgare ha samma formella rätt att delta i den beslutande processen; en ska inte behöva vara markägare eller inneha en mindre men ändå förmögenhet för att få rösta eller på annat sätt göra sin röst hörd. Det rör sig om en grundläggande men inte allt för djup jämlikhet; ett minimum, ett golv, en gemensam överenskommelse om att alla är berättigade dessa saker, även om en inte nödvändigtvis tar dessa rättigheter i anspråk.

Den andra sorten är en kulturell och deliberativ jämlikhet. Denna består i att alla - alla - ska ha rätt att utveckla och uttrycka sin egen kulturella eller individuella särart, och respekteras för sin egen skull - samtidigt som de fortfarande ska ha reellt tillträde till den beslutande processen. Alla ska ha samma reella möjlighet att ta ordet från munnen och göra sin röst hörd; inte bara den formella, utan den reella möjligheten. Att ha formella rättigheter garanterar inte nödvändigtvis att rättighetsinnehavarna i praktiken kan tillgodogöra sig denna rättighet; informella hinder, så som, säg, innehavandet av en viss retorisk nivå på sina framställningar, kan ställa sig i vägen för praktiskt deltagande. Tanken är att alla - inom effektivitetens gränser - ska vara med.

Dessa två sorter utesluter inte varandra, och är i vissa fall komplementära, men de rör sig på olika nivåer. Den första, där alla medborgare har rätt till ett visst minimum av rättigheter, utesluter exempelvis inte möjligheten att det bara är det ena könet som erkänns fullt medborgarskap, och enbart ger medborgerliga rättigheter till detta. Samtidigt kräver den andra formen av jämlikhet ett universellt medborgarskap, med den första formen av jämlikhet på plats, för att vara verkningsfull; den jämlikhet duger inte om vissa medborgare har vissa rättigheter, men andra inte.

Det gäller att inte låta sig förvirras, och blanda ihop den ena nivån med den andra. Att ge alla lika förutsättningar rent juridiskt är en sak; att se dessa förutsättningar realiseras i praktiken en annan. Det går dock att trolla bort en hel del relevanta frågor genom att vara retoriskt snygg i användandet av övergången från den ena jämlikheten till den andra. Och så kan vi bara inte ha det. -

¤

Som en sidnot skriver Hans Magnus Enzesnsberger att det finns två institutioner i världen som redan infört absolut och total jämlikhet mellan alla deltagande parter: rödljus och McDonalds.

Om rödljusen skrivs det att alla, precis alla, oavsett om de åker i ett tio meter långt vrålåk av typen Rolls Royce eller om de åker i en liten rosthög som till och med den mest entusiastiske Teknik&Fordons-elev skulle tveka inför att meka med - måste stanna när det är Rött. Ingen kommer undan; ingen kan köpa dispens med hjälp av börd, vältalighet, känsloutbrott eller rikedom. Rödljusen kan inte mutas, hotas, bringas ur fattning, övertalas, diskrediteras eller överrumplas. De känner inga gränser, bryr sig varken om kön, religion, klass, etnicitet, barndomstrauman eller huruvida en är frisk vid körtillfället eller inte. De gör sin grej, och ve den som inte rättar sig efter den!

Om McD skriver vår gode skriftställare att alla som tar sig tid att besöka denna välartade och jämlika institution kan känna sig säker på att få samma skräp som alla andra, levererad med samma grad av entusiasm som till alla andra.

Slut sidnot.